Av Jonas Almquist

Jag hoppas att det nya året har börjat bra för er. Själv kan jag inte klaga. Varje dag har innehållit russin som förgyllt dagen. Ibland smäller det till lite mer, som idag.

Herrar Cleveman och Rössel får ursäkta. Dom Dummaste senaste album “Demento” är definitivt ett av 2021-års Top 2-album. Men förstaplaceringen knycktes dagen före Julafton. Fast det tog två veckor innan jag fick tid och möjlighet att lyssna. Ett album med demoinspelningar brukar sällan ge mig några rysningar av glädje. Något man möjligtvis sparar till en regnig dag eller till Trettondagen, om det är en intressant artist… 😉

Den dyker upp i iTunes Store i Europa den 23 dec och försvinner efter några dagar. Det enda syftet är att i enlighet med EU:s upphovsrättslagar, förlänga RCA/Sony’s copyright till låtmaterialet från 50 år till 70 år. Om så är fallet, kan bara RCA/Sony svara på.

Demo-material som släpps på album, är väl mest för de nördigaste fansen. Oftast är det färdiga materialet överlägset. Bra saker har polerats, mindre bra saker har plockats bort. Hade det inte varit så, hade artisterna inte behövt göra sig omaket att spela in demo-låtarna ‘på riktigt’. Och omvänt: skälet till varför många artister inte medger utgivning av material som de inte sagt OK till – typ demo:s – är just för att de tycker att ‘de riktiga inspelningarna’ är så mycket bättre…

Lou Reeds RCA-demo:s från 1971, tillhör inte den kategorin. De skulle lika gärna kunna vara en välproducerad MTV Unplugged-konsert (om än utan publik). Skillnaden är att MTV:s akustiska konserter, var akustiska versioner av färdigproducerade låtar. Låtarna hade fått sin form och publiken kände till dem i den formen. Här handlar det om Lou Reed-demo:s innan händerna på en arrangör/producent, och det gör låtarna grymt intressanta. Hur mycket har arrangören/producenten tillfört en världshit som t ex ‘Perfect Day’?

Under en stor del av Lou:s karriär drogs han med omdömet att han, likt Bob Dylan, inte kunde sjunga utan bara pratsjöng. Inte heller hans gitarrspel tillmättes något större värde. Att albumen ‘Transformer’ och ‘Berlin’ blev musikaliska milstolpar, tillskrevs huvudsakligen producentparet David Bowie/Mick Ronson resp Bob Ezrin. Bowie-Ronson resp Ezrin gjorde naturligtvis väldigt bra jobb. Men bra producentskap handlar om att veta när man ska gripa in och förändra, och när man inte ska peta för mycket i ett material.

Det intressanta med RCA-demoinspelningarna är att Lou sjunger bättre än han gör på de färdiga versionerna och att hans akustiska gitarrspel på demoversionerna är så förvånansvärt bra. Hakan åker nästan ned till knäna, när Lou sätter melodier, harmonier och basgångar – kort sagt: gör väldigt kvalificerade gitarrversioner som Ronson och Ezrin sedan i princip bara behöver följa lyhört.

Versionen av ‘Perfect Day’ är så bra/stark och färdig i sig, att Ronson i princip bara behöver låta pianot spela det Lou spelat på gitarren, lägga på ett försiktigt stråk, lägga reverb på refrängen och den fina lilla pianofiguren på slutet. Fyra saker som gör allt väldigt smakfullt. Men det fascinerande är att så mycket redan finns i Lou:s demoversion på gitarr. Man förstår att det gällde för Mick Ronson att vandra försiktigt fram, så att arr och produktion inte tog överhanden, att det blev för polerat och glättigt.

• Make it more grey, som Lou sade till Mick Ronson i studion. När vi A/B-jämför demos och färdiga versioner, förstår vi vad Lou Reed menade.

Lägg sedan till att Lou sjunger med en fin röst, även när han trycker på med sången. Det är som om rösten passar bättre för akustiska versioner än elektriska.

Vi kan bara spekulera i om det är för att rösten behövs mer i de akustiska versionerna för att lyfta låtarna och fånga en känsla; att Lou sedan låter sin röst stå tillbaka för att låta de färdiga, elektriska versionerna lysa istället. Rösten som bara en liten, nästan teatralisk färgning. Det som ger materialet en touch av ett slitet, nedgånget New York. Något som ger materialet en reva i det perfekta, som skapar dynamik. Något avsiktligt. Musikalisk Method acting.

Det samlade intrycket är att detta är ett Lou Reed ‘album’ (om än fiktivt album), som lätt kan rankas bland de bästa av Lou:s soloalbum.

Det finns ett stort musikaliskt värde i att demo-versionerna släpps och görs tillgängliga. Tillskillnad mot andra sk ‘demo-album’, finns det så mycket intressant kring dessa demo-versioner att en release inte skulle passera obemärkt. Dessutom handlar det inte bara om Lou Reed, utan också om det kreativa samarbetet med David Bowie, Mick Ronson och Bob Ezrin. Dominanta aktörer under en viktig epok – 1970-talets rockscen.

Kanske kan David Mortimer-Hawkins eller Classe Brewitz på Sony, lätta lite på förlåten och kanske ge oss hopp om åtminstone en Record Store Day-release. Jag håller tummarna, för det här är ett riktigt bra material. Och kanske allra mest för att det är så komplett överraskande och samtidigt så bra.

2022 fortsätter att sprida uppåt-kickar varje dag i min värld. Jag hoppas att detsamma gäller dig. God fortsättning! ✌️😎