Av Jonas Almquist

Jag vet inte om det är så i alla yrken, men vi i musikbranschen har en tendens till att samla på oss historier ur sanna livet och som vi gärna berättar för varandra. Det är som om vi aldrig upphör att attrahera situationer som näppeligen drabbar andra yrkesgrupper i samma omfattning.

Dagens lilla historia ska handla om desorientering. Det betyder ungefär ”geografisk förvirring”, dvs att du själv eller ditt turnésällskap eller ”något” hamnar på väldigt fel plats i geografin. Ju mer fel, desto bättre – efteråt. När det händer är det inte alltid lika kul.

Här följer nu två alldeles sanna exempel på geografisk desorientering, som ska leda fram till det tredje och väldigt aktuella exemplet.

Fram till senhösten 1989 delades Tyskland av en gräns genom landet. I Kalla Krigets spår frodades skräckhistorier om sovjetiska fängelsebunkrar om man, för att citera Dr John, befann sig ”at the wrong place, at the wrong time”.

Som en ö i det dåvarande Östtyskland, låg Berlin. Mellan Västtyskland och Berlin gick en transitsträcka, en motorväg utan avfarter när Nunnan började turnera i Europa. Man passerade en tullstation ”in the middle of nowhere” med väldigt lång kö, där pass kollades och man kunde köpa ”rysk champagne” – något slags rött, mousserande vin-liknande som gick alldeles utmärkt att dricka i den yngre 20-årsåldern, när berusning bara bryr sig om procent. Efter passerad tullstation väntade en väg till Berlin utan avfarter.

Mot slutet av 1980-talet tinades tillvaron upp, i samband med Perestrojkan i Sovjet. Tullstationen avskaffades och det blev en fin motorväg mellan Hamburg och Berlin. Fortfarande en transitsträcka, fortfarande skräcken för sovjetiska fängelsebunkrar men nu fanns det enstaka avfarter. Östtyskland hade väl insett att det fanns pengar att tjäna på Berlinturister från Skandinavien som annars tog omvägen via Kiel och Hamburg.

Jag och Nunnans trummis Gert har varit i Berlin för tidnings- och radiointervjuer. Vi har körts dit av en epresentant för vårt tyska skivbolag, en trevlig tyska som heter Kristina. Tidig kväll och vi ska återvända till Hamburg via den fina transitmotorvägen.

Av någon anledning blir vägen allt mörkare. Färre hus, färre bilar och vi verkar aldrig komma fram. Då uppenbarar sig en gallergrind mitt för vägen. På andra sidan en kaj, vatten och i fjärran något som kan vara en stad. På gallergrinden hänger en skylt med texten Rostock.

Av någon anledning har Kristina kört fel, kört av trasitmotorvägen och vi har tillsist hamnat vid den östtyska hamnstaden. Vad värre är: bensin kommer inte att räcka för att köra tillbaka till transitmotorvägen och fortsätta till Hamburg. Vi måste zickzacka oss genom Östtyskland ned till den bensinstation som ligger precis innan gränsövergången till Västtyskland och motorvägen till Hamburg.

Gert och jag tänker inte så mycket på saken. Vi har en kartbok så vi kommer att hitta, och vi har nyinköpt alkohol om vi får tråkigt. Vi får inte tråkigt. På en kolsvart liten östtysk landsväg utan trafik, får vi plötsligt sällskap av en bil bakom oss. Bilen följer efter oss kilometer efter kilometer utan tendens till att vilja köra om. Kristina blir allt nervösare. En västtysk medborgare i en västtysk bil mitt inne i Östtyskland betyder bara en sak: Spion = arrestering = sovjetiskt bunkerfängelse och ingen kontakt med omvärlden. Är det en sk Stasi-bil som fått syn på oss och nu följer efter oss?

Först vid en rastplats kan vi svänga av och den efterföljande bilen kör förbi utan att stanna. Kristina andas ut och vi kan köra vidare. Då händer nästa incident. Från ingenstans dyker ett rådjur upp, som vi kör rätt in i på den smala, becksvarta landsvägen. Kristinas nerver som varit på helspänn ett långt tag, brister. Vi får sätta henne i baksätet och hälla i henne alkohol, medans Gert tar över ratten. Under resten av promotionresan i Tyskland, får hon gå under namnet ’Bambi’.

Efter mycket trasslande på becksvarta småvägar når vi bensinstationen, kan fylla på bensintanken, ta oss in på motorvägen och tillbaka till Hamburg med en, vid det här laget, relativt packad och nervtrasig tysk skivbolagsrepresentant i baksätet.

Den andra historien om desorientering, handlar om att under en turné ta sig från Berlin till Frankfurt. Någonstans tar vår tyska chaufför fel och vi hamnar på den östtyska sidan av gränsen. I kilometer efter kilometer efter kilometer åker vi utmed den taggtrådsförsedda gränsen, utan att hitta ut ur landet. När man är dryga 20 bast och har med sig öl, vin och cigaretter från logen i Berlin, är det politiska konsekvenstänkandet ganska lågt. Man sitter där och röker och dricker och är mest road av situationen (chauffören är däremot nykter och desto mer oroad). Efter långt om länge, hittar vi ut. Men resan utmed fel sida av den taggtrådsförsedda gränsen, har varit intressant. En liten inblick i hur Västtyskland såg ut från den östtyska sidan – utan att tänka på att vi faktiskt hade kunat bli kvar där…

Samtidigt frodades en slags galghumor under turnéerna i Tyskland. Att åka in i Östtyskland var som att växla över från färg-tv till s/v-tv. En annangång passerar ett industriområde i Västtyskland och jag säger plötsligt: Kolla! Förbundskanslerns släktgrav! Alla tittar ut genom fönstren i Nightridern (turnébuss med sovkojar) men förstår ingenting. Utanför fönstret finns bara stora högar med svart kol. Vaddå släktgrav, säger någon? Helmut Kohl, svarar jag.

Nej, det är inte roligt men är det om man är uttråkad i en turnébuss i Tyskland och har druckit lite… 😉

Nå efter dessa två exempel på grav desorientering, följer nu ett aktuellt exempel.

Förra tisdagen landade ett paket från England med två, vackert paketerade handlindade mikrofoner till Coodercaster-projektet. Bara ett litet problem: Mojo Pickups glömmer att skicka med det specialtillverkade plektrumskyddet.

Inga problem. Plektrumskyddet ska skickas Express med flyg på torsdagen, så att det landar i Stockholm på fredagen. Fortfarande på fredag eftermiddag, har FedEx inte hämtat upp försändelsen för transport till Sverige. Inte förrän på måndagen kl 13, hämtas försändelsen upp. Men positivt i sammanhanget är att FedEx meddelar mig att försändelsen ska vara hos mig tisdag eftermiddag den 5 april innan kl 17. Igår eftermiddag m a o.

Klockan 17 har ingen försändelse kommit. På FedEx spårningssida står bara att försändelsen är ’In Transit’ och ska levereras innan kl 17. Först strax före midnatt ändras uppgifterna på FedEx spårningssida. Försändelsen befinner sig nu i Turkmenistan.

Vänta! Hallå! Turkmenistan ligger i Centralasien och gränsar till Afghanistan. Det är hur långt bort dit från England, som helst. Hur kan försändelsen hamna där, när det är en väldigt kort flygsträcka mellan England och Stockholm? Kör man med taxameter istället för fast pris?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Slutet på historien har vi inte sett än. När och hur plektrumskyddet kommer att dyka upp, är det ingen som vet. Coodercastern lär inte blir klar i tid till släppet av Ry Cooders och Taj Mahals album 22 april. Tycker lite synd om mig själv, men ännu mer om stackars Marc på Mojo Pickups – som är en mikrofonbyggarfirma med gott internationellt anseende. Han har säkerligen aldrig varit med om något liknande och har nu en fight att ta med FedEx – både för att få svar på hur allt kunnat gå så fel, men också för att få ett gott slut på historien.

Och jag? Ja, jag har fått ännu en desorienteringshistoria att lägga till mitt artistliv – den längsta, värsta och mest obegripliga desorienteringen hittills.

Trevlig lill-lördag på er…! 🤘😎