Av Jonas Almquist

Det är en solig dag i Huvudsta, Solna. I köket står morsan och lagar lunch. Transistorradion står som vanligt på. Snart kommer Tolvslaget i radion, med Örjanslåten från Stadshuset i Stockholm följt av Dagens Dikt.

Alldeles innan kommer det som blir min första, riktigt stora radioupplevelse, efter Nicke “Mossa mossa på er, alla människobarn” Lilltroll på Julafton:

Sven-Bertil Taube framför Nils Ferlins En Valsmelodi i tonsättning av Lillebror Söderlund och arrangemang av Ulf Björlin. Året är 1961.

Det finns stunder i livet när alla sinnen öppnas på vid gavel och stunden etsar sig in i kroppen för evigt. En upplevelse så stark att inte Alzheimer och demens rår på minnet.

Sven-Bertils röst får Ferlins ord att tränga in i djupet på denna femåring, så djupt att Ferlin är den ende poet jag alltid kommer att återvända till med jämna mellanrum. Inte långt därefter kommer vännen Lars Forssell, men likväl distanserad.

Om Arendorff berättas att han vid ett tillfälle hade skuldsatt sig på flertalet av de pilsnerkaféer han hängde på. För att få pengar till pilsner och en macka, lyckade lyckades han sälja nyheten om sin plötsliga bortgång till Dagens Nyheter med dödsannons och allt. Några dagar senare sålde han en artikel om att han var vid liv till sina sörjande medarbetare på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. En ungsocialistisk kanalje med nära till skratt, som regelbundet skrev för tidningen Arbetaren.

Ferlin – Klarabohemen som beundrade ungsocialisten (anarkisten) Viktor Arendorff så mycket att han skrev en dikt om honom, som han tonsatte själv och blev Ferlins mest kända visa vid sidan av Valsmelodin.

“På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de’ ingenting särskilt me’ de’.”

Tidningen Arbetaren hade ingenting till övers för vare sig Moskvakommunister, Berlinnazister eller en svekfull svensk socialdemokrati. Och kulturen var viktig för tidningen. Liksom Arendorff kom Nils Ferlin att skriva för Arbetaren, precis som författaren Stig Dagerman skulle komma att göra på 1940-/50-talet och det geniala radarparet Tage Danielsson och Hasse Alfredsson på 1970-talet.

Ferlins poesi är alltid enkel, varm och väldigt träffande. Han ser livet, utanförskapet och förblir en fiende till den förklokade dumheten.

“När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär
ty de voro ju så förklokade alla
Då nändes de varken dans eller glädje och sång
eller något som kunde vådeligt låta
När skönheten kom till byn om hon kom någon gång
då ville de varken le eller gråta.”

När andra poeter tävlar i språklig knepighet eller ord som plakat, drar Ferlin ned brallorna på sina kollegor och sätter bollen i krysset som om inget vore enklare i världen:

“Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.”

För två timmar sedan nås vi av budet att Sven-Bertil Taube har gått bort. Det kommer att bli en dag där många kommer att säga många ord om honom. För mig räcker ett enkelt:

Tack för att du gav mig Nils Ferlin! För det är jag dig evigt tacksam, Sven-Bertil.

✌️🎶😎