Av Jonas Almqvist

Man kan tillbringa fredagskvällar på olika sätt. Jag sitter och chattar med Butthole Surfers. Det har funnits band mellan Nunnan och BS sedan början av 1980-talet. Fast på den tiden var det brev och telefon som gällde. BS hörde talas om Nunnan några år innan Nunnan hörde talas om BS. Då hade BS redan plockat upp Nunnans låt ’No Rule’ som stående extranummer. 1985 gör man en Europaturné. Vi vet fortfarande inte om Butthole Surfers. Det dröjer något år till innan vårt San Franciscobaserade skivbolag Subterreanean Records, råkar nämna det i förbifarten.

Den här fredagskvällen sitter Jess Pinkus i BS och jag och chattar interkontinentalt. Hur tråkigt det var att vi inte fick kontakt, för som Pinkus säger: ”Ni var ett mkt strörre namn i England och Europa än ni kanske fattade. En gemensamturné hade varit roligt och samtidigt bra för bägge banden.”

Det tar 40 år innan vi får kontakt på riktigt. Då har Mark Lanegan redan berättat hur Gibby Haynes i BS, agerat PR-man för Nunnan i USA. Han har frälst Josh Homme i Kyuss, så att Josh startar ett nytt band – The Queens Of The Stone Age. Och när Josh rekryterar Mark Lanegan som sångare i QOTSA, hårdpluggar han Nunnan-låtar så att Mark ska fatta vad QOTSA handlar om. Mark blir Nunnan-fan för livet. Vi korsar väg för 15 år sedan och blir med tiden goda vänner som hörs av med jämna mellanrum privat. Mark skulle ha sjungit på den Nunnan-platta vi skulle börjat jobba på våren 2020, men pandemin kom emellan.

När pandemin väl bromsats och livet börjat så sakteliga återgå till det normala, är det dags att ta upp inspelningsplaneringen igen. Men Marks heroinslitna kropp klarar inte sviterna av en Covidinfektion och går bort i mars i år. Alldeles för tidigt, alldeles för ung.

Men på något konstigt sätt sluts cirkeln. Det har naturligtvis inte med Mark Lanegan att göra, det bara slumpar sig så. Men här sitter Pinkus och jag denna fredagskväll och chattar bort ett par timmar och nystar oss tillbaka från Mark, Josh Homme, Gibby Haynes och till hur allt började. Som att veva en film om Nunnan och BS baklänges.

Efter många år på indieetiketter, kritade BS på för Capitol och blev mainstream. Hamnade på 31 plats på Billboards Albumlista. Då hade Jeff redan klivit av. Från kultband till mainstream till kultband.

Vi snabbspolar framåt. Sedan något år tillbaka jobbas det på en film som ska dokumentera BS. Man har kört olika crowdfundingaktiviteter. Om filmen blir klar eller hur den blir, vet inte Jeff Pinkus. Han har tagit sin hand från filmen och dess regissör, för att regissören inte riktigt vet hur han vill ha det och verkar mer intresserad av att nyttja BS-filmen för att ragga tjejer och ta droger. Filmens slut är inspelad och klar. Ett positivt slut. Och intervjun med Teresa ”Nervosa” Taylor, gruppens andra trummis, är gjord på det sjukhem där hon befinner sig. Jeff vill inte berätta hur hon mår, men jag förstår att hennes klocka tickar om man säger som så.

Vi lämnar filmkapitlet. Samtalet glider över många olika ämnen när vi försöker rekapitulera fyra decennier. Vi landar allt som oftast i hur många likheter det är mellan våra respektive band och hur stor respekten för Nunnan alltid varit hos BS. Alla gamla bandkamrater i BS har fått den videohälsning jag skickade för en vecka sedan via Micke Hujanen (Tack, Micke!) Och de gamla BS-medlemmarna har blivit glada, hälsat tillbaka och räknat upp sina favorit-Nunnan-låtar. Jeff Pinkus favoritlåt är Slow Death.

Timmarna försvinner snabbt, men nu har vi etablerat kontakt och kommer inte att släppa den. BS finns inte längre som band. Sedan 2018 spelar Jeff i Melvins och var i Sverige för inte så länge sedan med bandet. Det skulle inte förvåna om Pinkus och Gibby dyker upp på nästa Nunnan-album…

Trevlig helg, på er! ✌️🎶😎