Av Jonas Almquist

En vecka in på det nya året. Jag hör hur det krasar under fötterna på min omgivning. Nej, det är inte den knastertorra snön som krasar, utan alla dessa Nyårslöften. Alla dessa goda intentioner som ska ta oss till ett bättre, ett kvalitetsmässigt rikare liv. Nu ligger de i spillror runt våra fötter och snart har vi glömt dem och förträngt våra misslyckanden:

”Vad var det för ord – var det långt eller kort
Var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
Du barfota barn i livet…”

För egen del hade jag tänkt att ta upp snusandet igen, denna ädla fina tobaksvana och enda drog jag helt och fullt omfamnat som min följeslagare i livet.

Men varför begränsa sig? Livet är så mycket större utanför boxen. Jag tänkte även ta upp rökandet – cigaretter till vardags, pipa i hemmets kreativa härd. Jag tänkte hänge mig åt dryckenskap, företrädesvis åt gin, vodka och möjligtvis en oliv för nyttans skull – skakad, inte rörd.

Men en vecka in på det nya året, en vecka i den kreativa gitarrbubbla jag befinner mig i, inser jag att Nyårslöftena åter stannat vid goda, förvisso mycket goda men ändock fruktlösa intentioner.

Jag sörjer inte. Det kommer ett nytt Nyår om ett år, och med det ett nytt tillfälle att på allvar ta tag i snusandet, rökandet och dryckenskapen. Det är aldrig försent för drömmar och Nyårslöften. Det finns alltid tid, innan slutsignalen går.

En vecka under gitarrspelandets korkek, är inte heller det sämsta. Tvärtom. Jag tror att jag blir kvar här. Tillsvidare.

Nu går vi mot sommaren.

✌️🎶😎