Av Jonas Almquist

Det här blir en lång text, fast inte om mig eller om gitarrer eller så. Nej, i år fyller nöjesfältet Liseberg i Göteborg 100 år. Jubileet har en speciellt innebörd för min familj. Orkar ni läsa allt, får ni en blandning av Lisebergshistoria, svensk glasbruks- och barnarbetarhistoria, svensk emigranthistoria och så landar det lite indirekt i Nunnan på slutet.

Allt tar sin början i början runt sekelskiftet 1800-/1900-tal. Min mormor kom från en glasbrukararbetarfamilj i Surte, strax norr om Göteborg. Hennes bröder Erik och Birger, arbetade även dom på glasbruket. Som barnarbetare hade de det tunga och okvalificerade jobbet som “inbärare”, dvs hantlangare.

Barnarbete var problematiskt i Sverige. Redan 1881 förbjöds barn under 12 år att förvärvsarbeta. De förväntades att först gå i folkskolan och få grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Men på glasbruken struntade man i förordningen. Där började man arbeta redan som 9-åring.

Framme vid sekelskiftet och den revidering av barnarbetarförordningen som skulle göras till 1901, samlade glasbruken sig till gemensamt motstånd mot eventuella skärpningar av barnarbetarförordningen.

1899 samlas representanter för 42 av landets 53 glasbruk, för att istället få till stånd en förordning där barn från 10 års ålder skulle få arbeta 9 timmar/dag istället för lagförslagets 6 tim/dag. Glasbruken menade att en kortare arbetsdag innebar att man skulle tvingas införa skift. Det i sin tur skulle innebära nattarbete, vilket var förbjudet i lag. Dessutom behövdes barnarbetare som hantlangare till glasmästare och -blåsare, därför behövdes barnarbetarnas arbetsdagar förlängas. I debatten framfördes också argument om att barnarbete var bra för kommunerna, eftersom barnarbete innebar att familjerna fick bättre försörjning vilket i sin tur skulle minska kommunernas fattigvårdsutgifter. Bra, va?

Trots nya arbetstidsförordningar för barnarbete 1901, fortsatte glasbruken att kringgå regelverket för barnarbetare. Om glasbrukens rundande av lagar och förordningar för att få använda barnarbetare som inte ens var tonåringar, kan man läsa om i en uppsats i historia skriven av Moa Johansson på Linnéuniversitetet med titeln “Och de barn som arbetade där växte upp till att bli starka, friska och mer långlivade…”

Åren 1905-07 präglas av en rad långvariga konflikter vid glasbruken i landet. Det bildas bildades fackföreningar och det skapas små arbetarbibliotek (begynnelsen till ABF). Inte minst på glasbruksorterna blev dessa små arbetarbibliotek viktiga, eftersom barnarbetet innebar att de inte kunde gå i folkskolan. Min mormors bägge bröder, lärde sig läsa i det lilla arbetarbiblioteket som byggdes upp i Surte.

Men de små arbetarbiblioteken var inte bara viktiga för att lära arbetarbarnen att skriva och läsa. Arbetarbiblioteken var också ett sätt att sprida socialistisk litteratur och vikten av fackföreningar.

Men fackföreningarna var illa sedda på glasbruken och motarbetades. Arbetarna hotades med såväl lockout som vräkning från bostäderna, som i de flesta fall ägdes av glasbruken, om de inte gick ur fackföreningarna. Under åren 1905 – 1907, var glasbruken indragna i ibland långdragna konflikter kring bl a rätten att bilda fackföreningar. På ca 10% av landets glasbruk hade man fackliga konflikter som varade i mer än 100 dagar. I Kosta höll konflikten t ex på i 225 dagar, i Löfsta 180 dagar, Transjö över 445 dagar osv.

Erik och Birger Larsson var barnarbetare på glasbruket i Surte. Som många andra barnarbetare mellan 9 – 15 år, var de hantlangare, inbärare, anfångare. Olika namn men samma hantlangaruppgifter.

Bröderna hann knappt bli tonåringar innan de blev ungsocialister. Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet (SSU, dagligen kallat ungsocialisterna) var ungdomsklubbar lösligen knutna till den framväxande arbetarrörelsen. Men ungdomsklubbarna var betydligt radikalare än det socialdemokratiska moderpartiet och därmed också ett “pain in the ass”. De många ungsocialisterna drogs nämligen till de anarkistiska idéerna. För det här var i en tid när det bara fanns i princip två riktningar inom arbetarrörelsen: socialdemokraterna och anarkisterna. Lenins bolsjeviker kom långt senare, och kidnappade och förändrade betydelsen av kommunism. Men i 1900-talets början beskriver sig ungsocialisterna som “frihetliga kommunister” och “fria kommunister”.

En del av er minns kanske FNL-grupperna på 70-talet, som fanns i princip överallt. Då ska man veta att i början av 1900-talet var de ungsocialistiska ungdomsklubbarna dubbelt så många som 1970-talets FNL-grupper. Det var en stor ungsocialistisk rörelse som drog fram bland arbetarungdomen. Och när inte moderpartiet kunde kontrollera “sina ungdomar”, försökte naturligtvis det socialdemokratiska partiet att skapa nya ungdomsförbund för att marginalisera ungsocialisterna men utan att lyckas. Det är dock en helt annan historia än denna.

Erik och Birger Larsson tyckte om att vara i det lilla arbetarbiblioteket för att läsa och de drogs snart med i den ungsocialistiska rörelsen – knappt tonåriga blev de ungsocialistiska fackföreningsagitatorer bland barnarbetarna och glasarbetarna i Surte.

Men det fackliga engagemanget såg inte med blida ögon av glasbrukspatronerna. Precis som på andra glasbruk i Sveriges, hotades de fackligt engagerade av både lockout (utestängda från jobbet) och hot om vräkning. Så även hemma hos glasbruksarbetare Leonard Larsson. Om inte sönerna höll upp med de ungsocialistiska idéerna och det fackliga, skulle familjen få gå från hus och hem.

Det var precis så traumatisk som det låter. Som glasbruksarbetarfamilj, hade man det fattigt men min mormor har berättat att om det fanns en brödkaka, så delades den på mitten och gavs till barn som var ännu fattigare och som strök hungriga ut med landsvägarna: “- En dag kan det vara vi som står där och knackar och hoppas få en bit bröd att stilla hungern”, förklarade min mormors mamma som kom från ännu fattigare förhållanden.

Det egna slitet som minderåriga barnarbetare, böckerna på det lilla arbetarbiblioteket och att det fanns jämnåriga barn som hade det ännu fattigare och sämre – det är lätt att förstå att bröderna tidigt drogs med i den ungsocialistiska rörelsen, även om priset kunde vara högt.

• Man kan säga sanningar tills man står utan tak över huvudet.

Min mormors ord var som om hon ständigt påminde sig själv om eländet som glasbruksarbetarfamilj i Surte, beroendet av glasbrukspatronen och priset om man inte accepterade beroendet.

För att rädda familj, arbete och bostad, skickades bröderna på sjön. Det blev sårig upplevelse som aldrig läkte. Birger blev eldare men omkom 1918 på hemväg från Afrika, när båten han arbetade på gick på en tysk mina utanför Newcastle.

Erik återvände till Göteborg efter flera år på sjön och Spanska sjukans härjningar. Inför Göteborgs Jubileumsutställning 1923, behövdes dekorationsmålare för att måla alla dekorativa kulisser. Dekorationsmålare var ett vanligare yrke förr, bl a ansvarade dekorationsmålare för att det målades skyltar till skyltningar i varuhusens fönster.

Erik som hade en konstnärlig ådra fick utbildning som dekorationsmålare och sedan jobb på bygget av nöjesfältet Liseberg. Han var en av de som fick ansvaret för att måla kulisserna till attraktionerna på Liseberg, bl a den nybyggda berg- och dalbanan. Vykortet på bilden är det officiella utställningsvykortet från 1923.

Men när jubileumsutställningen var byggd, försvann många av dekorationsmålarjobben och arbetslösheten var stor i Göteborg. Erik gick på sjön igen. I Panama lämnade han in sina slitna skor för sulning hos en skomakare i hamnen. Han fick tillbaka skorna inlindade i en gammal dagstidning från Göteborg. Där kunde han läsa notisen om sin systers (min mormors) förlovning med morfar, fotbollsspelaren.

Erik kom aldrig hem igen till Sverige. Efter några år gick han i land i New York, försörjde sig med tillfällighetsjobb och tog sig från New York via svenskbygderna (där han träffade sin blivande hustru Elaine) till “svenskgettot” i San Francisco. Där slutar spåren. Brev han skickade hem till sin mamma i Surte, finns inte kvar och Svenska Kyrkan i San Francisco har inte kunnat bistå med upplysningar och hjälp.

När Nunnan åker på turné i USA 1988, får vi en svensk-amerikan som heter Bob som chaufför av vår turnébuss (en av Prince turnébussar). Bob är lika gammal som jag är idag. Hans föräldrar emigrerade från Sverige 1923 när Robert var 2 år gammal. De hamnade i “svenskgettot” i San Francisco, ett fattigt och slitet område i San Francisco där svensk-amerikanska emigranter trängdes, försökte hjälpa varandra men också hålla liv i svenska sedvänjor. Fester och alkohol var ett sätt att stänga ute tankarna på misären.

Bobs berättelser från svenskfesterna och livet i “svenskgettot”, blir intressanta beskrivningar av en tid som Erik Larsson bor i “svenskgettot” och helt säkert är med på dessa fester. Bob har inga minnen av någon “Erik Larsson”, men det är dels ett vanligt namn och dels amerikaniseras svensk-amerikaners namn. Det kan också vara förklaringen till varför det har varit så svårt att hitta spåren efter Erik Larsson när han väl landat i San Francisco.

Det sista livstecknet är när en vän till Erik Larsson dyker upp i Göteborg på 1960-talet och av en ren sinkadus träffar min morfar på en jubileumsträff i idrottsklubben LS (den stora idrottsklubben i Gbg i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet vid sidan av Örgryte IS), där båda varit medlemmar men utan att känna varandra pga åldersskillnaden. Morfar får Erik Larssons adress i San Francisco på ett papper, men det är osäkert om mormor någonsin skriver till sin bror som hon inte haft kontakt med på 40 år. Pappret med adressen finns inte heller kvar, när mormor går bort.

Men Liseberg blir på något sätt min morfars sätt att hjälpa mormor att hantera saknaden efter sina bröder, inte minst brodern Erik som hon aldrig fick återse trots att han lever länge.

Varje år vid den här tiden går de till Liseberg för att äta vårlunch och åka Bergbanan. Den vanan håller de fast vid tills de är en bra bit över 80 år. Det är lite gulligt. Kanske påminns hon med lite stolthet om sin bror som var med och målade kulisserna till Lisebergs attraktioner 1922-23. Det enda påtagliga minnet utöver några fotografier som finns kvar när syskonskaran splittrats.

Kanske ses vi på Liseberg i sommar.

✌️🎶😎

PS Jo, Nunnan har en egen relation till Liseberg. Vi turnérepade en gång i ett utrymme under Stora Scenen. Det känns lite småballt…