Av Jonas Almquist

Fredagen får ett tråkigt slut när nyheten når mig om att min gamla vän och Industrial Records-kollega Monte Cazazza har gått bort idag.

När Throbbing Gristle upplöstes och blev till PTV och Chris & Cosey, behöll jag kontakten med Monte Cazazza. TG:s splittring blev lite som en sårig skilsmässa, och Monte och jag höll oss utanför det interna. När TG sedan återbildades efter drygt 20 år för att släppa nytt material, turnera och inte minst kapitalisera på den hype som byggts upp runt TG – konstaterade Monte nyktert att det bara var en tidsfråga innan det konstgjort ihoplappade TG-äktenskapet snart skulle spricka igen. Monte hade själv sagt upp bekantskapen med Genesis P-Orridge, när Monte fick klart för sig hur mycket pengar Gen lurat honom på.

Jag var inte så förvånad. Nunnans ‘Slow Death EP’ på Industrial Records sålde över 4 000 ex bara i England, utan att vi fick en penny i royalty. Å andra sidan gav Industrial-releasen oss en karriärmässig kick-start, så vi lät allt bero.

Monte klarade sig sämre i San Francisco. Olika projekt avlöste varandra men i USA var han inte det namn han var i England, som femte men in-officiell medlem av Thriobbing Gristle.

Om Gen blev alltmer insnöad kring PTV, Thee Temple of Psychick Youth och det snudd på sektliknande Gen byggde upp kring PTV, förblev Monte Cazazza en jordnära, smågalen konstnär med mycket humor och självdistans. Därför var det inte förvånande när Monte plötsligt övergav Industrimusiken, gjorde en musikalisk U-sväng och gav ut en Hip-Hop platta med vännerna Joseph T. Jacobs och Chris Warden. De kallade sig The Atom Smashers, släppte ett album på Pathfinder Records och gjorde några Livespelningar där James Maniello anslöt till bandet.

Det fanns säkert dem som trodde att Monte Cazazza var en fullblods-galning. Spelningen på Kolingsborg 1984 med Nunnan och Psychic TV, höll på att gå om intet när Securityn på flygplatsen i San Francisco inte ville släppa iväg Monte på grund av de diabilder han skulle ha med sig. Allt löste sig till slut och både Monte och diabilderna kom fram till Stockholm.

Men vid sidan av det provocerande och chockerande, var Monte en grymt najs, rolig och social vän. Nära till skratt, inte minst när vi planerade den ena spelningen efter den andra. Naturligtvis blev de aldrig av, men även spelningar som inte blir av är ju också spelningar.

Montes humor manifesterade sig tidigt och långt innan han mötte Coum Transmission-paret Genesis P-Orridge och Cosey Fanni Tutti. Han flyttade från New York där han var född och till San Francisco, för att gå på en prestigefylld konstskola. Han hade dessutom fått en mecenat, en ekonomisk välgörare, i en äldre konstälskande dam:

När hon kontaktade mig och erbjöd sig att finansiera mina studier, såg jag dollarsedlarna fladdra framför ögonen och trodde att min lycka var gjord…

Tyvärr gick damen bort just som konststudierna började och Monte fick istället ta jobb på akutintaget till ett sjukhus för att klara studierna.

Studierna, ja. Hur mycket det blev av dem, vet jag inte. Jag tror aldrig att Monte berättade det. Men redan första dagarna gjorde han ett stort intryck på skolan. Eleverna skulle göra installationer, för att lärarna skulle få en uppfattning om elevernas kreativitet. Monte blandade ihop cement som han hällde nedför trappan framför skolan och sedan målade blå när cementen hade stelnat. Installationen “Niagarafallet” blev inte särskilt uppskattat hos ledningen för konstskolan.

Nunnan hade glädjen att inte bara få lära känna Monte Cazazza utan även göra ett par konserter ihop. Många fler planerades men stupade på olika saker.

När vi skulle göra releasekonserten för albumet “Whatever” i maj 2015, var det naturligt att bjuda över Monte Cazazza både för gammal vänskap skull men också för att ge honom en chans att få stå på scenen igen i Europa. Men Monte hade varit svag av sjukdom i flera år och tvingades tacka Nej på grund av den långa resan.

Vi kommer alltid att bära med oss minnet av vännen och kollegan Monte Cazazza.

Rest in Peace, Monte!

🤘🎶😎