Av Jonas Almquist

Av och till dyker det upp nya coverversioner av Nunnan-låtar. Förra veckans cover från 2010-talet med Portland, Oregon-bandet Long Knife, får idag sällskap med Los Angeles-bandet Blissed Out Fatalists. Det är också en historia som handlar lite om Los Angels mindre kända post-punkscen på 1980-talet i skuggan av LA:s växande glam metal scen (band som Poison, Motley Crue, LA Guns och Guns’n’Roses) och Grunge-scenen i Seattle.

Blissed Out Fatalists började som Noise-duon The Blue Daisies i början av 1980-talet. Navet i gruppen var de två gitarristerna Nic Greene och Nate Scoble. Live kompletterades de av olika musiker. Några lämnade för att de inte pallade Nic och Nates plötsliga nakenhet på scenen. Musiken är vild och skruvad, men någonstans ganska representativ för den experimentella, amerikanska New Wave-musiken. Gruppen öppnade för band som Sonic Youth, Sex Gang Children och till och med The Cult. Bandet lämnade efter sig albumet Wilt (1985) som finns i sin helhet på YouTube.

Efter att The Blue Daises upplösts i mitten på 1980-talet, okänt varför, gick Nic Greene vidare och bildade bandet Blissed Out Fatalists tillsammans med fd Blue Daises-medlemmen Jeff Poe. Bandet bildades utifrån ett antal gemensamma inspirationskällor som man gillade: Elmore James, Butthole Surfers, Jesus & Mary Chain, Leather Nun, Suicide mfl.

Blissed Out Fatalists blev kortlivat. Det stannade mest vid att bli ett albumprojekt som spelades in i Biff Sanders hemstudio. Biff var LA-gruppen Fourwaycross frontperson. Gruppen var ännu ett av de många men relativt kortlivade postpunkbanden i Los Angeles. Men man hann spela in ett album som fick bra kritik och göra mindre turnéer på den amerikanska västkusten, så man hann göra sig ett namn.

Det självbetitlade albumet Blissed Out Fatalists hann dock inte komma ut innan bandet splittrats, utan släpptes postumt 1987.

Musiken är ett spretigt mish-mash. Ena stunden låter det Blue Daisies, nästa stund som Nunnan, nästa stund som Jesus & Mary Chain. Man studsar till när t ex Nunnan-låtar som ’Lollipop’ och ’Primemover’ dyker upp under andra namn t ex ’Can you feel it’ (egentligen Primemover). Det låter fräckare än vad det är. Men man ska komma ihåg att punk- och post-punktiden var en period när tidsandan sade: Tänk inte – Gör! Resultatet fick bli som det blev. Future – No future!

Vilket också gör det skoj att även 40 – 45 år senare (Herre Gud! Nästan ett halvt århundrade senare…), lyssna på alla obskyra singlar och skivsläpp från den här tiden. Perioden har samma tidlösa lyskraft i den musikhistoriska backspegeln som blues och jazz – där människor än idag letar obskyra 78:or för att musikperioden var så kreativ och levande.

Ambitionen med projektet Blissed Out Fatalists är med andra ord inte särskilt hög när det händer. Låtar i Blue Daisies-traditionen, maskerade Nunnan-låtar och Jesus & Mary Chain-pastischer, kanske inte är något smart drag när originalen är kända på LA:s post-punkscen och fortfarande aktiva. Hade Blissed Out Fatalists hänt idag, hade det kanske varit annorlunda. Retro-kult på 2020-talets alternativa rockscen, som en oborstad och skev kusin från landet när Oasis lagt beslag på det radiovänliga, folkliga och utslätade rockskramlet.

Kanske kan det förklara varför Blissed Out Fatalists blir ett kortlivat band som splittras innan albumet ens hinner släppas. Det är ju lätt att tänka sig att det är avtändande om man lirar mixar för kompisar och gamla Blue Daisies-fans, och de hör att låtarna plankar andra band. Då blir det ju svårt att boosta energin som krävs för att få spelningar och bygga upp en publik som gör mödan värd. Hör man ett ’fräckt’ sound i huvudet men har svårt att fylla soundet med egna starka låtar, räcker man nog inte till som band. Då kanske man ska bli A&R.

Men det här är bara gissningar för att hitta en logisk förklaring till att ett band bildas för att spela in ett album men splittras innan albumet släpps. Det känns logiskt att allt är kopplat till varandra, men hur jag än letar på Nätet så finns inga artiklar eller intervjuer med Blissed Out Fatalists. Kanske på fanzine nivå i LA, men inget som bevarats digitalt.

40 år senare blir inte projektet och albumet kanske fullt så pinsamt. Man kan lyssna på det, garva och man kan tänka på vilket inflytande t ex Nunnan haft. En post-punk platta som kanske kan vara kul att ha men som inte är ett måste eller något man ska jaga. Inte med 1980-talets ögon. Inte heller eftersom bandet aldrig kom ur startblocket så att säga.

Men det säger inget om ögonen 2024. Det kommer alltid att finnas en publik som faktiskt inte minns eller känner till vare sig Jesus & Mary Chain eller Nunnan eller The Blue Daisies om som kanske hittar Blissed Out Fatalists på YouTube eller Spotify och tycker att bandet har ett eget och kanske skönt sound. Det får vara så, i så fall. Ramones avfärdades som uptempo Beach Boys-kopior när de kom. Och jag minns själv när Stefan Jacobsson på Pet Sounds avfärdade The Cults första album som b-kopior av Led Zeppelin, utan att förstå att dåtidens tonåringar inte hade dom starka referenserna/kopplingarna och därför inte brydde sig lika mycket. Man tog det för vad det var.

Och det får ni också göra här, i Blissed Out Fatalists version av Primemover men kallad ’Can you feel it’.

Trevlig helg!

😎🎶🤘