Av Jonas Almquist

Sex Pistols till Sweden Rock i sommar. Jaha… So what? Intresseklubben noterar och går vidare.

John Lydons texter, röst och det publika ansiktet utåt, var det som satte gruppens angelägenhet och var därför en väldigt viktig del av Pistols. Den viktigaste. Det som gjorde bandet angeläget bortanför de vanliga rockriffen. Det som skapade rubrikerna, tumultet och var bensinen på den tonåriga punk-elden. Det som Malcolm McLaren inte kunde kontrollera. Det som förvandlade resterna av Pistols till skabbigt, innehållslöst “Ronnie Bigg”-spektakel, när McLaren ensam styrde skutan utan John Lydon.

Det här gänget gör säkert bra coverversioner, men det blir just bara coverversioner. Inga nya låtar. Inget nytt material som försöker skriva sig in sig i historieböckerna. Bara coverversioner. Bara nostalgi. Mjölka ur mer pengar ur det som var något relevant för drygt 45 år sedan. Nästan ett halvt sekel sedan. Another chapter in the dirty flogging of the dead horse.

Cook, Jones och Matlock fattar alltför väl att de aldrig kommer att kunna skriva nytta material som mäter sig med det gamla, och därför håller man sig fast vid det gamla. Lite mer pensionspengar. Testar en ny variant av X Pistols-turnén med Billy Idol i den roll som Frank Carter har nu, och som blev ett patetiskt lyxfiasko med champagne och Business Class-platser på flyget.

• Ever Get the Feeling You’ve Been Cheated? Over and over again…?

Men många gillar nostalgi, det trygga, det bekanta, att leva i det förgångna. Sedan går man och röstar på SD eller M, i förhoppning om att man kan vrida klockan tillbaka till det soliga sommarlovs-Sverige som bara är en illusion eftersom vi glömt att sommarloven var lika regniga som nuförtiden. Om ni fattar…

Ett Sex Pistols utan John Lydon, är om ett Stooges utan Iggy. Ett Velvet Underground utan Lou Reed. Ett Mothers of Invention utan Frank Zappa. Ett Rolling Stones utan Mick Jagger. Ett Nynningen utan Totta Näslund. Ett KD utan Alf Svensson…

Att spela på Sweden Rock är lite som att stämpla ut från livet och kliva in på rockens äldreboende. Evigt dömda att bedriva Kultur i vården för klappande, åldriga händer.

Vi andra släpper nostalgisargen och går vidare. Försöker skapa nytt. Försöker leva framlänges, efter bästa förmåga. Att hålla fast vid något gammalt, har aldrig fört mänskligheten framåt.

Och missförstå mig rätt: Jag missunnar ingen på äldreboende och långvård, en stunds kultur. Tvärtom. Det finns en glädje i att se svårt sjuka människor och seniormedborgare, le och klappa händer. Kanske sjunga med. Känna en stunds glädje.

Men Sweden Rock är en Kultur i vården-metafor. Kultur i vården för fullt friska människor som har möjlighet att av egen kraft delta i ett “här och nu och framåtsyftande” kulturliv men fortsätter att titta på Kalle Anka på Julafton och tro att de är fem år gamla. Så att säga…

Sex Pistols utan John Lydon och på Sweden Rock, är som att åka till London för att betala pengar för att se ABBA-avatarer. Det är Al, som i Artifical life. Ett konstgjort liv istället för något bättre.

Ett stort f-ckin’ Varför?

😎🎶👊