Av Jonas Almquist

KVÄLLEN OLOF PALME MÖRDADES

Vissa världshändelser minna man precis var man var när de hände.

Jag var 3 år gammal och satt bredvid mamma och pappa i deras säng när de lyssnade på boxningsmatchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson.

Radiotillverkaren Philips hade köpt sändningen och nu sändes den kl 4.30 på morgonen i piratradiostationen Radio Luxemburg. Philips-medarbetaren Lars-Henrik Ottosson refererade matchen direkt från Yankee Stadium.

Fast inget av detta minns jag. Jag minns bara att jag satt där i sängen och förstod att det var ett stort ögonblick eftersom jag fick vara vaken mitt i natten när de lyssnade på matchen.

Fast det egentliga skälet var att vi bodde i en nybyggd 3:a i Gamla Huvudsta i Solna. Fast egentligen bodde vi i en 2:a, för ett rum hyrdes ut för att klara hyran. Så jag och min lillasyster och jag sov i samma rum som våra föräldrar. Så antagligen hade jag väl vaknat när de satte på radion och så fick jag krypa upp i sängen hos dem medans de lyssnade. Så det enda jag minns var att jag satt mellan dem i sängen mitt i natten och de lyssnade på Ingemar Johansson.

Desto mer minns jag när jag fick veta att statsminister Olof Palme just mördats på öppen gata i Stockholm. Det var fredagen den 28 februari och klockan var tjugo minuter över 11 på kvällen. Palme hade mördats ganska exakt en timme tidigare, kl 23.21 svensk tid. Men jag var inte i Sverige. Jag hade precis klivit in i mitt hotellrum i Bayswater, London och slagit på tv:n när sändningarna bröts.

Nunnan hade gjort sin första Englands-turné. Ja, om man nu kan kalla 4 st spelningar varav tre st i London för en turné. Fast med tanke på att vi hade ett och samma förband på alla spelningarna, så ska vi väl ändå säga att det var en liten mini-turné. Ett återbesök i London nästan exakt sex år efter vår första Londonspelning – det utsålda nattliga evenemang som Vinyl Solution och Industrial Records arrangerade på Scala Cinema med oss, Monte Cazzaza och Throbbing Gristle. Scala Cinema som innan dess hette Kings Cross Cinema och som knappt åtta år tidigare varit platsen för Lou Reeds och Iggy & The Stooges respektive debutkonserter i England. Det kändes fint att Nunnan fick göra sin Englands-debut här, både för att Lou Reed och Stooges varit viktiga för Nunnan men också för att alla goda ting är tre. Alla tre gjorde sin Englandsdebut här och jag tror faktiskt att v i hade mest publik…

Allt nog: Vi återvänder till London och England sista veckan i februari 1986. Ursprungstanken från vårt svensk-engelska skivbolag Wire Records, är att vi ska spela förband till en större akt på ett par spelningar och spela in en singel inför sommarens återkomst till England.

Men av förbands-giggen blev det ingenting. The Cult tackade Nej sedan Ian Astbury tvärvägrat – han inte ville gå på efter Nunnan, att vi var alldeles för bra.

Istället får Nunnan göra sina första Englandsspelningar som huvudakt, vilket var väldigt unikt i England. Den hierarkiska traditionen är stark i England. Engelska band är alltid huvudakter om inte det utländska bandet ligger på de engelska listorna eller är etablerade som band i England.

Vi kommer till Brighton där ABBA firat triumfer, gör soundcheck, går ut och äter (på spelställets bekostnad) och kommer tillbaka.

Inne i logen finns mackor, frukt, öl och annat som hör till. Utanför logen sitter fyra killar killar, röker och stinker ”lågstatus”. Det är förbandet. Zodiac Mindwarp & The Love Reaction.

De har ingen loge, får ingen mat och har i princip bara fått bensinpengar för resan fram och tillbaka till London. Så är det att vara förband i England, förklarar de. Så är det inte Sverige, förklarar vi. Vi tar in dom i logen och delar den med dom, liksom det som ställts in av dryck och mackor. De är lite chockade men vi blir goda vänner på kuppen och förblir goda vänner i många år.

Under veckan i England gör vi spelningen i Brighton och tre spelningar i London. Den första Londonspelningen är på Bull & Gate 25 feb. Andra spelningen är på en klubb i Notting Hill som ligger under motorvägen Westway.

Tredje dagen i London spelar vi in en cover-single. Det var det stora kommersiella tricket för att breaka nya artister på 1980-talet. Och naturligtvis skulle vi som svensk akt göra en ABBA-cover.

Skivbolaget har bestämt låten ’Gimme Gimme Gimme’ och att den ska produceras av en i London bosatt Michael Dee, eller Michael Hjelmslund Diemar som det står i födelseattestet.

Efter skolan har han flyttat till London och hankat sig fram i olika mindre sammanhang. Till musikhistorien går han för singlen ”Hurra Hurra Vad det är roligt i Moskva”. En Karl Gerhard-kuplett från 1938 om den svenska handelsdelegationen, Moskva och Josef Stalin:

Sveriges handelsdelegation
Reste nyligt per avion
För att skaffa handelsutbyte
Med Hr Stalins väldiga land

Fast Michael Dee gjorde om texten och behöll bara refrängen. Det blev en ganska trist, rätt usel diskoversion där Michael Dee försökte nischa sig som en halvdekadent Magnus Uggla korsad med Lustans Lakejer eller nåt.

Men Kjell Alinge tog låten till sitt hjärta och spelade den ofta i sitt sena lördagskvälls-program i P3. Det gjorde även Jacob Dahlin i sitt program Galaxen. Så på något sätt lyckades låten ta sig in på Kaj Kindvalls ’Poporama’-lista. Visserligen ramlade den ur från listan en vecka senare, men Michael Dee hade fått sina ’15 minutes of fame’.

Nu skulle han prodda Nunnans cover av ’Gimme Gimme Gimme’.

Jag gillade inte låten, jag gillade inte versionen vi gjorde och inte heller mixen. Vi försökte mixa om låten när vi kom hem, men låt mig formulera det så här: Det skulle dröja flera år innan vi ens spelade låten Live.

Sista kvällen i London, fredagen den 28 februari, var ett utsålt gig på The Greyhound Croydon. Bra publik och ett bra gig. Det känns som att vi kommer lämna London för den här gången, med ett bra musikaliskt avtryck.

Vi kommer tillbaka till hotellet för att slänga av våra saker, innan vi går ut och äter en avslutningsmiddag på vår engelska vecka.

Klockan är 23.20 London-tid och min vana trogen slår jag på tv:n innan en snabbdusch och fräscha kläder.

Det blir ingen dusch. Inga fräscha kläder.

Jag hinner knappt slå på tv:n så bryts programmet av en extrainsatt nyhetssändning: ”The Primeminister of Sweden, Mr Olaf Palme, has been shot dead just an hour ago”…

Tiden stannar och den festliga avslutningskvällen får en annan känsla. Nyheterna från Stockholm går in men man vill inte riktigt tro att det är sant.

Nästa dag flyger vi in över Göteborg som vilar i ett eftermiddagsmörker. Men Götaplatsen är fylld av människor och facklor.

Den goa rock’n’roll-känslan vi återvänder hem med, krockar brutalt mot verkligheten.

På måndagen går jag förbi avspärrningarna vid Dekorima, på väg hem från jobbet på tidningen Mc-Folket.

Det vilar en märklig känsla över Stockholm. Ett halvår tidigare har ungmoderaterna peakat i sin hatkampanj mot Olof Palme under valrörelsen. Sverige som varit förskonade av smutsiga valrörelser. Det fanns en överenskommelse mellan partierna att Sverige inte ville de smutsiga valrörelser som kännetecknade USA.

Ungmoderaterna bröt detta tabu och moderpartiet tog dem inte i örat. Tvärtom avslutades den moderata valrörelsen på Johanneshov som om det vore att amerikanskt valmöte. En docka föreställande Olof Palme slängdes upp på scenen och partiledaren Ulf Adelsohn hyllades som en popstjärna.

Aldrig tidigare hade ett svenskt politiskt parti gjort en så kapitalt felaktig strategisk bedömning. Hatkampanjen mot Palme resulterade i en stor valförlust för moderaterna som backade med 8%.

Men på något sätt låg hatkampanjen mot Palme kvar över Sverige. Den upptrissade stämningen hade polariserat Sverige och det bidrog helt säkert till att kratta manegen för mordet ett halvår senare. Oavsett vem som än bar skulden till mordet.

Att mördaren aldrig fångades, bidrog till att många misstänkte att polisen var inblandad i mordet. Direkt eller indirekt för att dölja mördaren genom dåligt genomfört polisarbete.

Att polis och åklagare till sist efter drygt 30 år, bestämde sig för att Scandiamannen var den skyldige – ja, det gjorde inte konspirationsteorierna färre. En avliden ”mördare” men utan erkännande eller hållbara bevis, innebar en nedlagd polisutredning.

Olof Palme var vår sista stora socialdemokratiska partiledare. Jag var inget fan av den väg socialdemokratin tagit under 1970-talet, efter Tage Erlander. Men fortfarande med Palme fanns en tydlig arbetarrörelseretorik. Precis som Erlander, besökte Palme bygghuttar och arbetsplatser för att diskutera socialdemokratisk politik och förankra den bland de socialdemokratiska kärnväljarna.

Efter Palme rasade väljarstödet för socialdemokratin med över 16%. Från lite drygt 46% till lite drygt 30% och där befinner sig socialdemokratin idag inför årets valrörelse.

Det finns ingen tydlig oppositionspolitik. Inga socialdemokratiska visioner om att bygga ett gott samhälle. Inga slagkraftiga tal som stärker väljarna. Och Olof Palme utanför bygghuttarna har förbytts med en pensionärsfikande Magdalena Andersson.

Ikväll är det exakt 40 år sedan mordet på Sveavägen. En kväll som inte bara förändrade Sverige utan även svensk politik. Det är som om landet aldrig hämtade sig.

Jag kommer aldrig att glömma när jag slår på tv:n i hotellrummet i London. Nyheten om mordet på Olof Palme och hur jag tittar på klockan: 23.20 Londontid.

😎🎶👊