Av Martin Theander

Detta är inte för alla. Men är du som jag eller äldre fattar du hur överväldigad jag blev över att få en stol vid begravningsgudstjänsten för Lise Nørgaard. Att säga att den ikoniska 105-åriga berättaren dog med en GT i hand är kanske att ta i en smula, men inte så himla långt från sanningen. Hennes sista önskan var att våra sorgepengar skulle gå till Danners kvinnofridcenter. Lise Nørgaard har ungefär samma anseende i Danmark som Astrid Lindgren har i Sverige (även om Astrid är mer känd och läst utanför sitt hemland). Så andakten direktsändes i både DR och TV2. För pappas bäste kompis, musikdirektören Carl Hervelius, var detta rena julafton framför TV:n i Malmö, och jag klappade mig på magen när han och min kära syster Maria Theander efteråt kunde berätta att mina brillor och jag hade flimrat förbi i rutan. Min fåfänga krävde bildbevis här. Lise Nørgaard var mamma och jag helt överens om. Varken Lise eller mamma ville ju vara “Kun en pige”, som titeln lyder på en av Nørgaards självbiografiska böcker. Lise var född 1917 och skickades av sin familj till hushållningsskola för att bli god hemmafru, men blev mot tidens odds till slut skribent – och hjälpte därmed till att förändra oddsen. Mamma var född 1939, inspirerad av Nørgaards generation bröt hon sig loss från att vara kaffekokande prästfru, hoppade med alla systrar upp på 1968-barrikaderna och fick en tveeggad frihet. Pittoreskt idag kanske, men ta inget för givet och glöm aldrig hur mycket av sin personliga lycka och trygghet kvinnor som dem satte på spel för en kollektiv framåtrörelse för jämlikhet. Om det inte redan framgår vill jag understryka: jag är oändligt stolt över att vara min mammas son. Nørgaards mästerverk blev det djupt insiktsfulla, underfundigt komiska, lunkande TV-dramat Matador (i Sverige heter brädspelet Monopol, serien sändes 1978-1981 och finns på DR Play). Matador skildrar existensens oförutsägbara vändningar under några decennier i Korsbæk, en mindre stad inte olik Nørgaards eget Roskilde (eller mammas Kävlinge, för den delen). Berättelsens medryckande kraft är på nivå med Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. En måste vara blind och döv för att missa tyngden i dess gripande, osnaskiga och krassa skildring av en ung homosexuell mans förtvivlade strävan att nå fram till sin bittre far, i en tid då media var reserverat för heterosexuella dilemman. Innan klockorna ringde in till Sankt Pauls kirke i Köpenhamn i lördags tog den intuitivt kommunicerande prästen Kathrine Lilleør en runda i kyrkan för att hälsa på sisådär 600 människor – alltså, hon tog inte alla i hand, men hon gick lugnt från bänk till bänk och såg var och en, kreti som pleti, innerligt i ögonen. Mästerligt, liksom hennes fenomenala tal om Nørgaards person och gärning. Blomsterprakten var överdådig, kören var fullständigt enastående, psalmerna sjöngs på riktigt. Seriens Kirsten Olesen, Ghita Nørby och Malene Schwartz deltog, liksom Susanne Bier och många andra danska dignitärer. När klockorna ringde ut och kistbilen rullade iväg över kyrkplatsens gatstenar kändes det nästan som att vara i Korsbæk. Sedan gick jag till Højbro plads och tog en pølse med Cocio för pappa och därefter kaffe och cigg för mamma inne på eviga Floss, innan lokaltåget rullade hemåt. Ingen skall vara kun en pige.