Av Jan Lumholdt

Fri: 坂本 龍一 (1952-2023)
Vilken musik vi faller för och hur djupt är helt individuellt. Beatles, Bacharach, Stevie, Joni, Jobim, Miles, Marvin, Steely Dan och Debussy är ett par egna fixstjärnor i en tonvärld av jazz, soul, elektronik och smart, sinnrik pop – musik med elegans, passion, groove, atmosfär och även lite humor. Allt detta hittas – djupt – hos Ryuichi Sakamoto, en av de härligaste konstnärer och personer att ha flanerat denna jord de senaste 71 åren men tyvärr inte mera. Hans produktiva insats är massiv och bör hålla länge länge framöver. Värst är att det inte kommer mera nytt. Här är min SvD-artikel från hösten 2012, inför en spelning i Uppsala, hans första i Sverige sedan 1980, och sista (ett Polarpris kunde han gott ha fått). Varning: detta är den långa versionen, med ett par darlings som fick utgå i redigeringen den gången.

– Bor du i Stockholm? Vi spelade där hösten -80.
Vi sitter i en bar mitt i Berlins Potsdamer Platz-komplex som just nu hyser 2012 års stora filmfestival. Ryuichi Sakamoto, i stan som mentor åt unga filmkompositörer i programmet Berlinale Talent Campus Score Competition, delar med sig av sitt hittills enda svenska minne, om när YMO – Yellow Magic Orchestra – spelade i Stockholm.

Det gjorde de fredagen den 24 oktober 19.30 på Göta Lejon, där jag tio dagar senare såg Madness. YMO missade jag. Det borde nog ha varit tvärtom. Här skapades ju smärre modern musikhistoria då tre musicerande japaner tillsammans tog steget in i en ny era.
– Vi var alla i olika grad lite uttråkade av vad vi höll på med, säger Sakamoto på mjukt accentuerad engelska, lika smakfull och avslappnat oklanderlig som hans behagliga gestalt.
– Och vi var enormt inne på Kraftwerk och Giorgio Moroder. Jag har beundrat Kraftwerk sedan deras första platta när de hade långt hår och använde hemmagjorda generatorer. Jag älskar fortfarande enkelheten i vad de gjorde då. Samtidigt var de lite för tyska för oss, så vi fick göra vår egen version av technopop.

Trion var Haruomi Hosono, musikalisk mångsysslare och en av de första att sjunga rock på japanska i bandet Happy End, Yukihiro Takahashi, som spelat glamrock i Sadistic Mika Band, och Ryuichi Sakamoto, klassiskt skolad pianist med akademisk examen i elektronisk och etnisk musik samt komposition som älskade Debussy men efter att ha hört The Beatles aldrig mer varit densamme.

Med sin unika fusion av elektronik, avantgarde, exotica, new romantic och discofunk, ofta med parodiska inslag av japanska stereotyper, skulle de få en avsevärd influens på syntpop, house, ambient och diverse annan electro i vardande. Sju studioalbum kom ut åren 1978-83, så fulla av upptäckarglädje och idéer som tre starka konstnärstemperament bara kunde få plats med. 1983 var Yellow Magic Orchestra ett avlutat kapitel. För att sedan återförenas, först tillfälligt på 90-talet, sedermera tilltagande reguljärt intill denna dag.
– Jag har ännu inte träffat två mera kompetenta musiker i Japan. Idag är vi gamla och visa och mindre prestigebenägna. I våra bästa stunder bildar våra tre huvuden tillsammans en total enhet.

Både öst och väst hade välkomnat YMO med varm hand och efter splittringen låg världen öppen. Sakamoto tog detta alltmera bokstavligt på kommande plattor där han lät favoritmusiker från jordens alla hörn, från burkinska slagverkare och okinawiska sångerskor till Brian Wilson och Robert Wyatt, från indiske violinisten Shankar och jamaicanska trummisen Sly Dunbar och funkbassisten Bootsy Collins till jazzbatteristen Tony Williams och Iggy Pop och många andra, samlas under sitt personliga världsmusikparaply.
– Jag kallade det Neo Geo, New Geography: New York är granne med Tokyo och med Peking och Bukarest – allt i mitt huvud och helt demokratiskt. Många av musikerna träffade vi under YMO-turnéerna och senare bjöd jag in dem för att göra musik.

Att ett engelskt band kallat Japan fanns bland vännerna överraskar knappast.
– Vi inspirerade varandra mycket fast vi bodde i Tokyo och de i London och inte träffades regelbundet. Men vi lyssnade på varandras album och lånade Prophet V-syntljud av varandra. Senare spelade vi också ihop.

En speciell relation har han haft med Japan-sångaren David Sylvian, som han beskriver som en bror. Det var också Sylvian som skrev text och sjöng till vad som 1983 skulle lyfta Ryuichi Sakamoto från popidol i öst och finsmakarfavorit i väst till högre höjd. Det började med en oväntad förfrågan.
– Plötsligt kontaktar regissören Nagisa Oshima mig och vill samarbeta. Han ger mig ett manus och ber mig läsa för en roll – en huvudroll! Mot David Bowie! När jag hämtat mig från chocken så frågar jag försynt om jag kanske också kunde få skriva musiken? Han sa ja på studs. Senare har jag hört att han först bad Bowie skriva musik men fick nej. Bra för mig.

Filmen var ”Merry Christmas, Mr Lawrence”. Ledmotivet ”Forbidden Colours”, med eller utan Sylvians sång, har blivit en evergreen och genom åren har Sakamoto spelat den i alla upptänkliga stilar. Själva filmen ser han ogärna.
– Första gången ville jag sjunka genom golvet när jag såg mitt skådespeleri. Men musiken är bra. Jag fattade aldrig att den låten skulle slå.

Det gjorde den. ”Merry Christmas, Mr Lawrence” bjöds också in till Cannes-festivalen och på en stökig fest fick han plötsligt sällskap av en gestikulerande italienare.
– Han pratade om en film han skulle göra i Kina om Pu Yi, den siste kejsaren. Och så sa han att min kärleksscen med Bowie i ”Mr Lawrence” var det vackraste han sett.
– I alla fall kom det plötsligt ett par år senare ett telefonsamtal om att jag skulle komma till Kina och jobba med filmen. Igen som skådespelare! Jag har inte tagit en lektion i mitt liv.

Bernardo Bertolucci hade redan en del musik klar, komponerad av kinesen Cong Si, men passade ändå på att beställa mer, dels av David Byrne, dels av Sakamoto. De tre tog tillsammans emot 1988 års Oscar för bästa musik. För Bertolucci tonsatte Sakamoto även ”Den skyddande himlen” och ”Lille Buddha”. Andra uppdragsgivare på filmfronten har varit Volker Schlöndorff (”Mardrömmen”/”The Handmaid’s Tale”), Pedro Almodóvar (”Höga klackar”), Brian De Palma (”Snake Eyes”) och nyligen Shirin Neshat (”Kvinnor utan män”). Vad vi inte har fått se är någon Hollywood-karriär, vare sig som skådespelare eller kompositör.
– Alltså, jag fick min Oscar ett halvår efter att jag var klar med ”Den siste kejsaren”. Jag hade gått vidare för länge sedan. Men visst träffade jag en massa stora producenter i samband med Oscarn och även intressanta människor som David Lynch. Men alla sa samma sak: jag var tvungen att flytta till L.A. Det kan jag inte. Jag är en östkustkille.

Sedan 22 år lever denne ”world citizen” ett stillsamt liv i New York. Härifrån har han regelbunden kontakt med kreativa parters över världen som sångerskan och cellisten Paula och Jaques Morelenbaum i Rio de Janeiro, David Sylvian i New Hampshire och, såklart, de två gamla YMO-kompisarna Hosono och Takahashi i Tokyo. På senare tid är han alltmer benägen att korsa väg med yngre talang för att bryta ny mark. Här har elektronmusikerna Christopher Willits i San Francisco, Carsten Nicolai alias Alva Noto i Berlin och Christian Fennesz i Wien varit särskilt viktiga.
– Min nyfikenhet upphör aldrig. Det är därför jag vänder mig till folk som Alva Noto. Jag har viss kunskap och vissa erfarenheter som är unika men Alva Noto har lika mycket som är unikt för mig. Det gör att vad jag sysslar med fortfarande är väldigt spännande.

Ryuichi Sakamotos passionerade sökande i kombination med minimalt intresse för genrer, trender, kategorier och gränser utgör grunden för den totala kreativa frihet han åtnjuter och som producerat allt från mobilringsignaler till öppningsmusiken till Barcelona-OS. Han ger exceptionella konserter, vare sig de är solopiano, stråktrio, bossa nova-combo eller – som i kväll i Uppsala – minimalistisk glitch-elektronik. Han är engagerad i globala frågor och gör artistiska insatser rörande bland annat landminor, Irakkriget och kärnkraft, speciellt sedan Fukushima-katastrofen. På den av Sakamoto arrangerade No Nukes 2012-galan i Chiba i juli medverkade Kraftwerk. Och YMO – som gjorde en cover på ”Radioactivity”.
– Jag var länge emot den typen av jippon, i min generation var det lite ocoolt att vara politisk… Med tiden har jag funnit en väg in, byggd på humanism, värdighet och gärna lite humor.

Vad som inte hörts sedan 1995 års ”Smoochy” är ett popalbum med nya, ”reguljära” låtar.
– Många har påpekat det. Bortsett från att jag betraktar min sångröst på nivå med mitt skådespeleri finns inget finns uppenbart skäl annat än min sinnesstämning. Jag är sedan tio år nu i en lite meditativ fas. Musiken jag gör med Alva Noto och Fennesz speglar ju detta. Men som du ju vet så förändras jag hela tiden. I morgon är jag kanske en annan man, säger vår renässansmusikant, som faktiskt också har spelat in medeltidsmusik och förresten sjunger som en japansk Chet Baker.

Hur går allt detta ihop ekonomiskt, Sakamoto-san?
– Bra fråga. Jag är usel på matematik. När vi börjar snacka pengar svimmar jag nästan. Ibland gör jag ett jobb för en dollar. Musik är ju ändå gratis idag. Men det går ihop, budgeten är inte så hög. Internet kommer inte att skada kreativiteten. Man gör ju inte musik för pengar utan för att nå ut. Musik är idag fri i alla bemärkelser.

Han gillar ju att ha det så.
– Som skolbarn fick vi frågan om vad vi ville vara när vi blev stora. De andra sa pilot, läkare, advokat eller premiärminister. Jag ville vara fri när jag blev stor. Och jag sa så. Fri.

Kan du beskriva din kreativa process?
– Jag dricker mycket kaffe, lite champagne ibland, tar ett bad, kanske ett par danssteg. Sedan går jag till pianot och börjar spela.