Av Jonas Almquist

GONG, LASSE DAHLQVIST OCH DJANGO REINHARDT

En GONG – ingen GONG! GONG har inte blivit relevantare på 50 år. Infe för mig. Tyvärr.

Början av 70-talet (GONG:s första album kom 1970) var en tid när man som ung tonåring med tunn plånbok men vansinnigt stor nyfikenhet på rockmusik, drog in till St Eriks Skivbörs i Stockholm varje lördag.

Nere i källaren grävde man bland tokbilliga, begagnade vinylalbum efter allt som verkade spännande. Där inhandlades Lou Reeds legendariska gröna bootleg från Konserthuset -74. Den såldes under disk och var det enda fullpris album jag köpte där.

95% (eller mer) av de begagnade albumen åkte tillbaka till skivbörsen efter någon vecka. Groundhogs, King Crimson, Baker Gurvitz Army, Be Bop DeLuxe och massor av annat. Alla var grenar på samma rock’n’roll-träd. Många gemensamma nämnare men olika uttolkningar av samma rockmusik som låg i tiden då. Beatles psykedeliska popmusik, Creams tunga psykedeliska bluesrock, polyrytmisk friforms jazz.

GONG började sin resa väldigt nära Beatles psykedeliska popmusik. Samtidigt var det lite flummigare och med svagare låtar än t ex Pink Floyd. Samma andas barn, någonstans. Men redan på andra LP:n släppte man popinfluenserna för långa utdragna låtar. Påverkade av en tid när gratisfestivaler utomhus, var grejen. När röka och syra bromsade tiden och musiken blev evighetslånga soundtracks.

GONG:s nisch var att bandets grundare Daevid Allen skapade en mytologi om sig och bandet, där bandets medlemmar blev flummiga meta-karaktärer i småhumoristiska men väldigt flummiga historier. Allt var mycket påtänt och pårökt, om man så säger.

Visst försökte vi unga tonåringar ta till oss och bli en del av den flummiga, batik och cannabisrocken. På tonåringars vis sökte man sig till något som verkade spännande och alternativt till allt man kände till. Men för mig stannade det vid att doppa tån i vattnet och hastigt dra undan foten. Jag gillade popmusik-formatet. Kort, framlutad musik. Musik med energi. Musik kunde gärna vara långsam, så länge den hade framåt energi. Kanske hade jag en lätt släng av ADHD. Eller har. Inget som begränsat mig och varit problematiskt, men som alltid drivit mig framåt. Black Sabbath, Velvet Underground, Lou Reed, Rory Gallagher. Energi och framåtriktning. Och lite senare MC5 och The Stooges. Musik som ville något. Musik som inte var befläckad av avarterna inom jazzen där varje instrument i varje låt skulle få ha ett eget (och alldeles för långt) solo. När jazzen gick från sväng till musikalisk cirkusakrobatik och blev Trad Jazz i bemärkelsen tradig, långtråkig jazz.

För mig bestod gårdagens GONG-konsert av två delar: Stundtals svintunga och fräcka polyrytmiska grooves som svängde ett gäng. Grymt duktig trummis och en basist som krokade i (locked in, på amerikansk musikerslang) varandra. Hade man plockat bort de flummiga projektionerna, gitarristerna, sången och saxofonen, hade man kunnat ta musiken i en betydligt roligare och mer spännande riktning. Ett landskap av framåtlutad, svintung, polyrytmisk rockmusik. Det hade jag gillat. Ingen gör något sådant. Där finns en nisch att erövra. Berika musikalisk mångfald framför ”musikalisk enfald och mer av samma” som Capt Beefheart uttryckte det.

Den andra delen, och som jag gäspar åt för den var för mig väldigt Boooring (för att citera Vyv i Young Ones) och symboliseras bäst av sångaren och gitarristen Kavus Torabi. En 50-årig herre ser ut som Tim Curry, pratar som hippie-Neil i Young Ones och rullar med ögonen som om han var saligt nyfrälst och sett sanningen: ”Wow!”, ”Musik är magi som fått oss att komma samman”, ”Min gitarr är ett rymdskepp” osv.

Eller enkelt sammanfattat: Serietidnings-komedibandet Zodiac Mindwarp & The Love Reaction men på allvar. Klyschor blir inte roliga och fyllda av självdistans om inte ironin är uppenbar. Det blir som Scientologerna utanför Buttricks på Drottninggatan i början/mitten av 1970-talet. De som på allvar hävdade att man kunde få sin själsliga status analyserad av en plåtlåda med blinkande lampor och fladdrande VU-mätare. En mätare som visade upp en ledsen och tragisk själ, men som kunde bli lyckliggjord steg-för-steg i en kostnadspyramid som bara blev dyrare och dyrare. Ett religiöst, sekterisktiskt geschäft där alldeles för många fastnade och ruinerade sig i bonnfångeriet. Och GONG:s och Kavus Torabi symboliserar i mina öron, rätt eller fel, samma saligt nyfrälsta, hippe-new age-filosofin. Lite för distanslös, hippiekommersialism för min smak.

Men allt det här är min högst subjektiva uppfattning, andra får tycka annorlunda.

Fasching var utsålt och fyllt av människor som med lysande ögon bevittnade spektaklet. Jag antar att marknadsliberale Kulturministern Parisa Liljestrand (m) med sin marknadsliberale Statssekreterare, fd Timbro vd:n Karin Svanborg-Sjövall, skulle applådera GONG och det utsålda Fasching – marknaden har talat. Varför ska samhället stötta musik som inte säljer ut konsertlokalerna? Förvisso kanske det tar 50 år innan musiken säljer ut ett ställe som Fasching, men man kan ju alltid vända hamburgare fram till dess. Och vill marknaden ha flygande te-kannor, rymdskepp, trianglar och annat infatilt flum, så ska samhället uppmuntra det. Ursäkta ironin och kopplingen till Tidöpartiernas kultursyn…

Känner man en dragning åt det psykedeliska hållet, finns en värld av nypsykedelia som skalat bort det mesta av det utdragna dravlet och har mer gemensamt med garagerocken. Bättre låtar med driv och framåtenergi i ett punk-garage-psykedelia landskap. Där känner jag mig mycket mer hemma.

Uffe Lorenzen (för övrigt ett gammalt Nunnan-fan) har varit en stark motor i Danmark med sina olika nypsykedeliska band: Baby Woodrose, Spids Nøgenhat osv. Kolla in danska etiketten Bad Afro Records. Våra svenska Les Big Byrd med Joakim Frans Åhlund i spetsen, gör betydligt mer spännande rymdrock än GONG. Kikar vi internationellt finns Zuli, Archie Bronson Outfit, Foster the people, Spiritualized, The Apples in stereo, Pond, Sleepy Sun, The Black Hollies, White Denim, Black Moth Super Rainbow, Wooden Shjips, Monn Duo, Crystal Antlers osv.

Det finns hur mycket som helst om man fryser på det psykedeliska landskapet, men vill slippa utdraget, distanslöst musikaliskt och textmässigt flummande.

Nog om detta. Livet går vidare… 😊🎶👍

Huvuddelen av söndagen ägnade jag åt att korsa fransk Django-swing med svenske Lasse Dahlqvist.

Vännen Max Lorentz knackade sig för pannan när jag berättade om det på Fasching igår kväll. Vilket inte är så underligt. Ingen har ju utforskat konceptet. Det låter konstigt och icke-fungerande innan det prövats i praktiken.

De franska, ska vi kalla dem Musettdragspels-, valserna finns sitter lika djupt i den franska populärkulturen som Evert Taubes och Lasse Dahlqvists valser i Sverige. De franska valserna finns representerade i den franska swing manouche-repertoaren. Man tillämpar det musikaliska formspråk som Django Reinhardt utvecklade, på en fransk, populärkulturell tradition. Ett funktionellt och praktiskt tillvägagångsätt. Det unga Frankrike på 1930-/40-talet gillade jazz (swing) och Musettevalserna var lika populära i Frankrike som Evert Taube och Lasse Dahlqvist vid samma tid i Sverige. Klart att man kör det materialet om folk vill höra det och betala för det.

Så: När man tänker närmare på saken, så har svenska och franska valser mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Grunderna i valsens Tre-takt är densamma även om dialekterna kan vara olika och präglad av den ljudmässiga skillnaden mellan t ex durdragspel och franska musettedragspel. Man hör och ser lite andra bilder på grund av ljudet.

Och eftersom jag försöker lära mig att spela gypsy swing på gitarr, insåg jag igår morse att jag inte ännu testat det vi slarvigt kan kalla för Django-valserna (franska valser på Django-dialekt).

För enkelhetens skull var det lättare för mig att ta till en svensk vals jag kände till, än att först försöka lära mig en fransk Musettevals jag inte kände till. Det var ju inte språket jag ville lära mig utan dialektskillnaderna som jag ville utforska.

Eller med en enkel liknelse: Jag ville liksom se hur en mening på riks-svenska låter om man säger den på norrländska, stockholmska, göteborgska, värmländska, småländska, skånska. Meningen är densamma men respektive dialekt kan skapa olika känslor, bilder och betydelser för hur man uppfattar meningen.

En svensk dur-vals och en fransk Musette-vals – olika dialekter på samma grund.

Nu förstår ni logiken bättre.

Så jag tog den vals jag kunde bäst, Lasse Dahlqvists ”Dans på Brännö Brygga”, som spelats flitigt i min barndom som 78-varvare på min mormor och morfars portabla vevgrammofon.

Och visst – ganska snabbt upptäckte jag att det gick alldeles utmärkt att spela ur-svenska Lasse Dahlqvist med fransk gypsy swing-dialekt. Det blev faktiskt riktigt ballt. Och låten är lika stark. I sin förlängning och om man var musikentreprenör, skulle man säkert kunna sälja in Lasse Dahlqvist på franska och på musettdragspel, och få det att fungera kulturellt och kommersiellt i Frankrike.

Micke Hujanen, denne fantastiskt trevlige, rolige och duktiga trummis (f’låt… gitarrist) och jag fann varandra i ett musiksamtal för ett år sedan där bägge stod i begynnelsen att plocka upp och börja utforska jazzen på gitarr.

Fantasi, kreativitet och ett frisinnat musikaliskt öra, är en bra drivkraft för att upptäcka och vilja lära sig nya saker.

Hur långt Micke kommit det här året med sin jazzvandring, vet jag inte. Men själv sitter jag dagligen med min älskade, fantastiska, halvakustiska nylon-acke som jag köpte i våras av Mats Silfving/Guitar People, och spelar jazzsaker jag aldrig trodde mig kunna lära mig att spela. Inte på ett år. Inte så snabbt när jag inte läser noter, inte kan musikteori, inte kan ackordsnamn.

Mitt självpåtagna uppdrag var att äntligen (45 år efter att min första låt spelats i radio), försöka lära mig att spela gitarr och inte bara visa ackord (som jag inte kunde namnet på) för mina bandkamrater. Jag har bara tagit ett litet, litet steg på den resan, men har redan tappat mycket respekt och klarar av att spela nästan frispelande.

Naturligtvis kommer jag att förr eller senare behöva sätta mig med en duktig gitarrlärare som t ex Ola Bengtsson, för att så att säga gitarrterapeutiskt plocka bort sådant som sätter käppar hjulet för att ta ännu större kunskapssprång. Praktiskt och teoretiskt.

Någon instrumentalist kommer jag aldrig att bli. Jag inga sådana ambitioner. Jag skapar musik och lär mig genom skapandet och att sätta ännu högre mål för skapandet.

En humla ska enligt fysikens lagar inte kunna flyga. Och jag skulle inte kunna lära mig det här, enligt musikpedagogikens lagar. Men humlan flyger glatt omkring och pollinerar blommor (åtminstone innan klimatförändringar och miljöförstöring utrotat humlan). Och jag flyger glatt omkring och pollinerar musik.

Av samma skäl känner jag att GONG igår var ett musikaliskt haveri i mina öron. En polyrytmisk rytmsektion som förtjänar en betydligt bättre, mer spännande musikalisk kostym än nostalgiskt, distanslöst hippieflum.

Mina öron är inte andras öron. Olika öron är bra. Det finns inte en enda sanning. Livet skulle vara grymt tråkigt om våra öron hörde allt på samma sätt. Vi skulle bli kvar på ett musikaliskt grottstadium. Utveckling och framsteg kräver mångfald och olikhet.

Mina öron förblir vinklade framåt på en musikalisk upptäcksfärd utan slut. Och mitt liv är för kort för GONG.

😎🎶🤘