Av Jonas Almquist

Idag är det 100 år sedan Stig Dagerman föddes. Inte i någon av tv-kanalerna ges jubileet ett eget program. I Stockholm där Dagerman bodde hela sitt liv, ges inte jubileet någon uppmärksamhet. Varken Stadsteatern eller Dramaten bevärdigar Dagerman sin uppmärksamhet. Det är för ynkligt. Dagerman tillhör trots allt det svenska 1900-talets stora författare.

Men vi lever i den svenska kulturskymningens tid. Musiken, konsten, teatern, dansen, litteraturen görs till tärande, oviktiga, onyttigheter i den blåbruna Tidö-regeringens ögon. Varför ska en svensk författares hundraårsdag uppmärksammas? Varför ska kulturen över huvudtaget uppmärksammas?

Själv är jag omåttligt glad för det arv som kulturfarbröder och -tanter som Ferlin, Dagerman, Tage Danielsson, Barbro Hörberg, Sara Lidman med flera lämnat efter sig. Jag är glad för att ha fått dela samtid med Kurre Hamrin, Karin Wistrand, Vipri Pahkinen, Klas Östergren, Pugh Rogefeldt, Lars Jansson, Karin Rehnqvist, Freddie Wadling, Nils Wohlrabe och många, många fler.

När jag en dag ligger på mitt yttersta är det alla dessa och många andra kulturberikare, som jag kommer att tänka tillbaka på med glädje. Inte hur många Viggenplan, luftvärnsrobotar och granatgevär vi lyckades exportera och förstöra människoliv med.

Människor är små och mjuka. Våra kulturella behov står sig slätt mot Natos kanoner och bomber, som är stora och hårda. 75 extra miljarder till försvaret och nedskurna bidrag till kulturen och folkbildningen.

Militärerna är som skolgårdsbusarna och mobbarna. De bullrar och styr och kräver och tar plats, men inom sig är de så små. Vi andra på livets skolgård, får maka på oss. Vi klarar oss nog ändå.

Så det är kanske inte så förvånande att en av vår samtids stora svenska författare, inte får ta plats i tv eller på huvudstadens scener när 100-årsjubileet ska firas.

Likväl förblir han lika dagsaktuell, som när han skrev sina nästan Ferlinska kortverser för 80 år sedan:

“För kanonen gick det att hitta
en sovplats när allt kom omkring
men människan är ju för liten
hon är ju rakt ingenting.
Hon är ju så liten – och ändå
så tar hon sån plats i en kö.
Vi står i kö för att födas.
Vi står i kö för att dö.”

(Stig Dagerman: Dagsedlar)

😎🎶👊