Av Jonas Almquist

När man inte står på någon musikteoretisk grund, när man är någon form av musikalisk analfabet, blir örat så mycket viktigare. Vad örat hör och vad örat finner som möjligt.

Musik är ett språk som rymmer massor av dialekter och variationer. Vi behöver inte alfabetet för att tala språket. Vi behöver bara alfabetet för att skriva ned språket. När vi skriver ned språket, flyttar språket fokuset från örat till de svarta tecken som försökt teckna ned språket. Utifrån tecknen försöker vi skapa logik i form av grammatik. Grammatiken skapar i sin tur rättesnören för hur vi ska skapa ”content” (det moderna svengelska ordet för innehåll) inom ramen för grammatikens lagar. Nutid – dåtid. Rött – grönt. Dur – moll.

Utifrån grammatiken skapar vi konventioner, kulturella uppfattningar om vad som är korrekt och vad som är fel. Ett barn som skriver sykkel, korrigeras i Sverige men får tummen upp i Norge. Rätt eller fel?

Punken ville inte så mycket. Punken var inget parti med ett partiprogram och regelverk. Finns inget parti, partiprogram eller regelverk, så finns inte heller en generellt uttalad vilja. Punken ville inte så mycket. Alla tolkningar av punken, var efterkonstruktioner. Viljor som ville skapa grammatik, enhetlighet, rättesnören. Cykel ska stavas cykel, inte sykkel.

Det punken ville, om det fanns en vilja, var att öppna dörrar. Våga öppna fönster mot världens utanför. Våga släppa sargen. Våga titta runt hörnet. Våga lyfta blicken från fötterna upp mot himlen. Hade punken en vilja var det kanske att spränga boxar, spränga ramar och inte sätta några gränser. Fantasin till makten och versala A:n med ringar runt – anarkistsymbolen. Punken ville nog inte så mycket. Den var mest ett verktyg.

Verktyg kan användas på olika sätt. En hammare kan bygga hus till skydd för människor. En hammare kan slå ihjäl en meningsmotståndare eller någon som tänker olika. Verktyg är bara redskap. Grammatik är bara ett sätt att teckna ned formulär för skrivregler. Nedtecknade ord är bara återskapelser.

När den första Bernadotten bestiger den svenska tronen, skrivs inte hans tal på vare sig svenska eller korsikanska. Man vill, kräver att den nye monarken ska tala svenska, ett språk fransmannen inte talar, så talen skrivs ned fonetiskt med ljudhärmande tecken – hur svenska ord uttalas på franska. Det är praktiskt och på sitt sätt smart, för att lösa stegen mellan ett språk till ett annat. Det ljudhärmande språket är inte det konventionella språket.

Av och till funderar människor högt, dvs på sociala medier, varför svenska grupper som Imperiet, Kent och TSOOL som är så populära och drar så mycket publik i Sverige, inte når ut internationellt.

Allt kan naturligtvis säljas och säljas in med pengar, och en fransk republikan kan göras till en svensk monark som håller tal på fonetisk svenska – men fransmannen förblir fransman. Han bara härmar det svenska språk han inte är en del av.

Det som slår an stort hos svenska öron, är format av svenska konventioner – dvs det svenska musikspråket. ”Till Paris, Till Paris ska vi rida på en gris”. ”Spanien är ett land, där man dansar tango”. Det ristas in vårt svenska musikaliska DNA från barnsben.

Ibland är gräset grönare på andra sidan staketet. När vi bryter mot DNA:t, strävar vi nästan alltid mot återskapandet/imitationen. Vad fångade våra öron utöver ”Paris” och ”Spanien”? och så försöker vi återskapa det fonetiskt. Tryggheten i det som låter och påminner om det bekanta.

Vi är så fångade av textkulturen och de konventioner textkulturen skapar. Det är generellt för människor i alla länder och kulturer, där det skrivna ordet ersatt det talade ordet. Det gör oss döva för det som örat hör och finner möjligt, för alla språk rymmer dåtid och framtid. Och vårt musikspråk är det svenska och vår musikfonetiska ”engelska” rymmer oftast bara dåtid.

I måndags hade jag ett långt intressant samtal med trombonisten Jens ”Jesse” Lindgren från tradjazz-bandet Kustbandet; en av de ”gamla stötarna” som kärleksfullt förvaltar arvet efter Louis Armstrong. Han har i princip klippkort mellan Sverige och New Orleans, på samma sätt som jag hade i princip klippkort mellan Sverige och London under många år. Man hör språket och musikspråket omkring sig från morgon till kväll, och man befinner sig i händelsernas centrum. Det är som att blöta fingret, sätta upp det i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Jag hade ett 10-tal London-resor i ryggen, när Nunnan materialiserades för mig. Utan dessa resor hade Nunnan nog aldrig hänt.

Vi hamnar i en diskussion där Jesse ställer frågan om man kan lära sig spela jazz på de svenska musikhögskolorna. Jesse har själv undervisat på Musikhögskolan i Stockholm. Hans fråga handlar om ifall man kan utveckla idiomet (dvs en riktig språkmelodi) i en musikakademisk miljö eller om det blir bara blir ett akademiskt utvecklande av teoretiska färdigheter.

Vi lär oss Engelska i skolan, men lär vi oss prata lika bra Engelska som om vi istället bott ett par år i England och förvärvat en engelsk språkmelodi? Miles Davis utbildade sig förvisso på den klassiska ”musikhögskolan” Juilliard i New York, men han stod redan djuot förankrad i jazzmusiken musikaliskt och i ett rassegregerat USA (”I’m black. They never let me forget it. I’m black alright. I’ll never let them forget it”, Miles Davis: Jack Johnson).

Jesses och mitt samtal kommer aldrig att leda fram till ett svar, men det sätter fingret på en problematik. Vill vi vara relevanta och intressanta för människor formade av en annan musikdialekt (eller annat språk), kan vi inte prata ett imiterande musikfonetiskt språk – vi måste ha verktyg som hjälper oss att ”prata” med ett intressant ”innehåll” och med en relevant, trovärdig språkmelodi.

Det bästa verktyget är örat. Det örat hör och det örat finner möjligt. Och det örat finner är möjligt, hjälper oss in i framtiden. Det ger oss draghjälp in i det okända. Det gör improvisationen så intressant. Den hjälper oss att förstå och den hjälper oss att höra saker vi kan försöka fånga – om vi vill och tillåter oss. ”Vill jag att detta är musik, så är det musik” som Frank Zappa formulerade det.

Svensk ”populärmusik” så väl som samtida svensk punk, är infödingsmusik. Stammusik. Stamsånger. Musik som definierar oss som avgränsad grupp.

Jag har ett mer isländskt förhållningssätt. Improvisationer = Tonlekar = Tonleikur. I leken prövar vi och gör världen begriplig. Vi behöver inte rollspelets tegelstenstjocka manualer. För oss räcker lekens få nödvändiga regler. Antingen är vi ”i” musiken eller så är vi ”utanför” musiken och analyserar den.

”Hos mig är improvisationen något spontant. Om jag kunde analysera begreppet ”improvisation” och se det ur ett helikopterperspektiv, är jag rädd att jag skulle förvandlas till en ”improvisations-ekolog”. Så antingen måste jag befinna mig inne i improvisationsprocessen eller befinna mig utanför och komma med en teori och ett svar.” (Keith Jarrett)

Jag är inte jazzkonvertit. Jag är inte inne i en upptäcktsresa inom jazzmusiken. Jag har hört så mycket jazz genom åren, att jag förstår språket. Jazzen är bara ett verktyg för mig för att lära mig utforska och förstå gitarren, för att via gitarren fånga det som mitt öra hör.

Ytterst handlar det om varför musiken valde mig redan som 4 – 5-åring, hur jag försökt styra mitt liv i andra riktningar men där musiken alltid tvingat mig tillbaka. Jag är skitkass på att spela andras låtar. Jag tvingar mig till det i någon form av insikt om att det är bra och utvecklande för mig, men det slutar alltid med att jag gör något eget. Det har alltid varit så.

”Jag ändrade på noterna. Jag gillade inte de sista noterna på en pianokonsert av Mozart. Så jag spelade dem på mitt sätt hemma, men rätt för läraren.” (Keith Jarrett)

Jag var musikaliskt utforskande långt innan punken och jag fortsätter det utforskande jag bedrivit hela mitt liv. Nunnan var och är bara ett kapitel på den resan. Jag tror att det var den resan som tilltalade och fortfarande tilltalar England, Tyskland, USA. En resa som låg ett eller ett par steg före de resor som gjordes i England, Tyskland och USA.

Den resan kan man inte planera intellektuellt, som pianisten Keith Jarrett uttrycker det i det här gamla SvT-reportaget. Och det är väl frånvaron av den resan, frånvaron av att ligga lite före omvärlden, som saknats Imperiet/Pimme, Kent och TSOOL. Deras resp storheter ligger i att de befinner sig i paritet med det kollektiva Sverige. Musikens administratörer och jordbrukare, när Nunnan var musikens intuitiva, nyfikna jägare och upptäcktsresande.

Jag sörjer inte mycket i mitt liv. En av få saker är väl att jag aldrig lärt mig ett instrument, inte lärt mig spela efter noter, inte lärt mig musikteori – men kanske allra mest saknaden efter en musiklärare som kunde visa hur man gjorde musikens byggstenar magiska. Men musiklärarutbildningarna lär (eller lärde) inte de blivande instrumentlärarna att möta elever som mig. Vilket förvånar. De skriker efter fortbildning i metodik, när allt de behöver är att knäppa upp skjortkragen och vågar improvisera – för det musikaliska kunnandet har de. Men å andra sidan: Om ingen tillåter dig eller uppmuntrar dig till att våga, får du få tillfällen att utveckla modet när du sedan pluggar till lärare. Det är ju inte direkt så att vi uppfostras till att bli kreativa, modiga människor. För de flesta stannar det vid ouppfyllda eller krossade drömmar. Det är väl därför som politiker tjatar om att vi ska förbereda oss på krig, istället för det mer kreativt utmanande i att våga bli smarta fredsskapare.

Den här veckan har handlat om gitarristerna James Blood Ulmer (någon kanske minns Rough Trade-släppen runt 1980?) och Ted Green, pianisterna Keith Jarrett och Brad Mehldau (jazzpianist som spelat med REM och andra rockband, lite som David Bowie-/Nine Inch Nails-pianisten Mike Garson), och om det fantastiska mötet mellan Dom Dummaste och The Great Learning Orchestra i fredags.

Mycket att smälta och använda som kreativt bränsle. Så nu väntar en vecka där jag stänger öronen för yttervärlden och fortsätter lekandet, improviserandet och lärandet på gitarr. Vad det ska leda till? Inte vet jag, men förhoppningsvis till en ny Nunnan-platta ”som inte gör det lätt för sig” som Dagens Nyheter skrev efter Nunnans mer än utsålda konsert på Södra Teater. Varför göra det lätt och bekvämt?

😎🎶👊