Av Jonas Almquist

Varför gör vi musik och för vem?

Jag hamnade i en diskussion igår kring dessa två frågor. Jag har inget definitivt svar. Musik är som kläder. Vi tilltalas av olika saker och klär oss därför lite olika. Våra föräldrar klär oss utifrån sin uppfattning. Sedan vill vi klä oss som kompisarna. Sedan blir vi vuxna och klär oss förväntat utifrån klass, yrke och social situation. Kläder och musikalisk kostym går hand i hand.

En dag kanske vi väljer att börja spela musik. För att musik är roligt, för att vi inspireras av musiken omkring oss och för att det är socialt acceptabelt att börja spela ett instrument när man är barn. Men skulle vi bara spela för vårt eget höga nöjes skull, skulle det varken finnas musikindustri eller konsertlokaler

Så varför gör vi musik? För vem? Och hur? Och vad är musik? Egentligen?

Leonard Bernstein, han med West Side Story, höll sex st föreläsningar om detta hösten 1973. Föreläsningarna gavs sedan ut som bok. Jag hittade den på ett antikvariat på 90-talet och föreläsningarna var fantastiska – men frågorna fick aldrig något definitivt svar. Kanske för att musik både är något djupt personligt men också något mer ytligt som vi delar med andra. Det definitiva svaret är lika många som det finns människor. Bernsteins utgångspunkt var också hans svar – det är en obesvarad fråga.

Min reflektion igår var högst konkret. 1960-talet var 7″-singlarnas decennium fram till runt 1966 – 1967. LP-skivorna var uppsamlingsrejs med de senaste singlarna plus utfyllnadslåtar form av covers.

Sedan blev LP-skivan viktig, viktigare och viktigast. Vi fick koncept-LP, där hela LP:n var ett sammanhängande statement (eller berättelse) och där varje spår var ett kapitel. LP-skivan som en bok.

Det höll i ca tio år, sedan kom punken och new wave och 7″-singeln blev det centrala igen. Låten var det viktiga. Ett statement. Man hade kanske 10, 12, 14 st låtar inrepade i bandet, men bara en enda låt var viktig nog att släppa på single. Låten som skulle fronta bandet.

Ganska snart uppstod en vattendelare. Punk- och new wave-band som låg på “riktiga”, stora skivbolag (typ Ramones, Pistols, Clash, Damned osv) skulle göra LP, för LP var branschens prioritet – det som genererade mest pengar. De mindre och de små punk- och new wave-banden gjorde fortfarande 7″-singlar.

LP var prestige. Det var det som musikbranschen hade lärt oss. Punk och new wave-band som släppte LP, var därför viktiga. Viktigare än andra. Högre upp på rankingen. Högre upp i näringskedjan. Och covers som på 60-talet varit utfyllnad på LP-skivorna, blev nu säljargumentet för albumen.

När jag startade Nunnan, fick jag frågan om ambitionen med Nunnan av Göteborgs-Tidningens nöjesguru Johan Wopenka. Och jag svarade:

• Ambitionen är att om fem år kanske kunna spela in en LP. Om vi finns kvar.

Så såg perspektiven ut. LP-släpp var inte top of mind. När vi gjorde Ny Våg i P3, var de egenutgivna singlarna fokus. Därefter kassetterna. Först sedan kom LP-skivorna.

Men ganska snart blandades våra skivköp mer och mer av både LP och singlar. Eftersom musikindustrin sög upp band vi gillade för att kapitalisera på dem, påverkade det skivköpen. Och med det förändrades också vår acceptans av LP-skivan som medium.

Om 7″-singeln var The Låt, den som frontade bandet – så var ett album 10 – 12 st The Låt. För att ha 10 – 12 st viktiga låtar var prestige, ett kvalificerat revirpissande mot andra band som bara hade en enda The Låt. Eller bara tyckte att den bästa låten var värd att släppa som single, eftersom man dessutom nästan alltid pyntade utgivningen själv. Band som släppte LP, hade nästan alltid folk i ryggen som pyntade. Hade band folk i ryggen som pyntade, måste bandet vara viktigt.

Jag är inte säker på att vi alla på den tiden, förstod vad som höll på att ske – men för mig dog punken och new wave. För ganska få band har 10 – 12 st skitviktiga låtar, men LP:n kan bli en beskrivning av vad bandet är och står för musikaliskt. Men en andra LP med 10 – 12 st skitviktiga låtar? Nä, det finns nästan aldrig.

Osynligt gled band in i 60-talsfällan. 3 – 4 st viktiga låtar, låtar som kunde intressera radio och tv, låtar som kunde marknadsföra LP-skivan mot skivköparna. Sedan 6 – 8 st “fillers”. Utfyllnadslåtar. Det kunde vara OK låtar, men inte värstinglåtar. Det skapades ett marknadstänkandet kring hur LP-skivorna skulle vara uppbyggda. Första låten, skulle vara den som fångade en tänkbar köpare, för det här var på den tiden man kunde få höra första i låten i skivaffären om man var nyfiken och osäker. Tredje låten skulle vara radiolåten. Först fångarna man lyssnaren, sedan blir andra-låten en transportsträcka där lyssnaren lite släpper garden och sedan smäller det till med tredje låten – hit-låten. Den som radion skulle spela. Och sista låten på LP:ns A-sida skulle vara en låt som fick dig att vilja vända på LP:n och höra vidare. Sista låten på LP:n skulle vara det bestående, positiva intrycket av skivan. Låten som välter dig och du inte redan är omkullvält. LP-skivan var kommersiellt matematik.

Nunnans LP-ambitioner låg fem år fram i tiden, om vi överlevde så länge som band. Men våra spelningarna byggde vi som man bygge LP-skivorna. Därför var Primemover förstalåten och Slow Death eller Lollipop sistalåten. Och FFA var ‘showstoppern’, skivvändarlåten i mitten. Hitlåten som avslutade revyernas första akt och gjorde publiken peppade inför sista akten. Det gav Nunnans spelningar en igenkännbar och ganska klassisk struktur som hjälpte till att snabbare bygga upp en Nunnanpublik.

Men att skriva låtar och bygga upp en LP på samma sätt? Nej, det tänket hade vi inte – kanske allra mest för att musik inte var något karriärval. Vi hade varken stöttande föräldrar, stöttande kulturskola, stöttande skivbolag, stöttande konsertarrangörer, stöttande konsertfixare, stöttande bildningsförbund som höll med replokaler eller någon annan strukturell, stöttande funktion som gjorde en framtid i musiken trolig. Vi hade bara svartklubbarna och hojfesterna. Covers eller egna låtar? Spelade ingen roll. “Här är ett flak pilsner i betalning.”

Folk minns Nunnans spelningar och det var spelningarna som byggde publiken. Men när folk ser tillbaka är det singlelåtarna de kommer ihåg: No Rule, Ensam i natt, Slow Death, Primemover, 506, For the love of your eyes, Desolation Avenue… – inte albumen.

Sedan kom cd-skivan och man kunde trycka in ännu fler utfyllnadslåtar på en skiva som dessutom inte repades. Sedan sprack hela skivbubblan och skivbranschen havererade. Majorbolag som Sony, kunde tappa 60% av sin omsättning på mindre än ett år.

Idag är vi tillbaka i det tidiga 60-talet och i punkens och new waves gyllne period, där singlarna blir det viktigaste. I de digitala plattformarnas tidevarv med 100 000-tals låtar som släpps varje dag, är Låten med stort L det viktiga. Fångar man lyssnaren där, är albumet bara en fördjupad relation som ska leda till att folk går på konserter och köper merch, för band och artister tjänar inga pengar på digitala skivsläpp. Det är bara en kostnad.

Att göra ett egenfinansierat album, blir mest en ego-grej om man inte har en upparbetad publik efter år av turnerande. Egenfinansierade album är något alla kan göra hemma i datorn: “Nu har jag knåpat ihop 10 st låtar till som jag kan släppa som album”. För de flesta blir det bara ett ego-släpp, för i det digitala bruset av 100 000-tals släpp varje dag så blir ditt opromotade, egenfinansierade albumsläpp bara som ett skrik i rymden – Ingen hör det. “Mer av samma sak, är meningslöst” konstaterade Captain Beefheart, som inte ville bidra till musikens likriktning och enfald.

Så varför gör vi musik och för vem?

Genom att pusha LP-skivan framför 7″-singlarna, bidrog musikindustrin till att urholka de värden musik kan skapa som något som rör vid oss på ett individuellt plan. Vi styrs väldigt mycket av känslor, inte minst när vi tar beslut. LP-skivor var prestige och inkomster, bäste för artister och bolag. Prestige och inkomster lockar. Det är känslor som styr. Med cd-skivan skalade man ned det personliga med LP-skivorna och spädde ut innehållet, tills skivköparna tröttnade. De digitala plattformarna har bara fortsatt resan att holka ur musikens värde.

Man kan kanske misströsta. Eller så ser man det som att musikindustrin fortfarande inte kan hantera musik. De förstår inte musikens funktion och kan lika lite spå i framtiden och vad som kommer att fånga publiken, som forna tiders spågummor – dvs inte alls. Beatles refuserades av det på den tiden stora skivbolaget Decca, med motiveringen att det var ute med gitarrgrupper.

Musikindustrin kan fortsätta att försöka sälja på oss album, som klädindustrin försöker sälja på oss kollektioner. Men deras gissningar är bara gissningar. Som konsumenter plockar de flesta av oss ändå bara russinen ur kakan.

Vi behöver inte köpa klädernas motsvarighet till album-släpp, dvs höst-, vinter-, vår- och sommarkollektionerna. Det räcker kanske med skjortan eller tischan eller brallorna – klädernas motsvarighet till 7″-singlarna. Kläderna vi bär blir som blandband av det vi gillar.

Så på något sätt blir 7″-singlen alltid viktigare än albumet, om man vill nå utanför sin kärnpublik eller om man saknar en kärnpublik. Och konserterna blir viktigare än skivorna. För med en bra single, kan du plocka upp en publik. Med bra konserter är publiken inte lika känslig för skivsläppen, de vet att du/jag/vi levererar på spelningarna.

7″-singlen blir som russinet i höstens musikaliska klädkollektion. Plagget vi väljer för att det är snyggt eller tilltalar oss, och som funkar ihop med det andra som vi gillar och som överlever tidens – dvs modets – tand.

Som artister har vi inte alltid det perspektivet eller den förståelsen. Vi ser våra nya låtar som delar av en helhet. Vi ser det på ett annat sätt.

Någonstans var det väl i detta som Leonard Bernstein i sina föreläsningar hösten 1973, för 50 år sedan, landade. Musiken fyller olika funktioner beroende på vad vi har för relation till musiken. Musiken kommer alltid att överleva, frågan är bara hur.

Det kan vara vanskligt att hänga upp sin kanske professionella existens på en enda låt eller ett enda plagg. Ett album eller en kollektion sprider risktagandet, men ökar kostnaderna för att sälja albumet/kollektionen. Å andra sidan: släpper du bara en enda låt istället för 10 – 12 st, blir denna den enda låten så mycket viktigare.

Så kanske är det i en 7″-singlarnas revival, som framtiden ligger när Spotify och andra digitala plattformar kraschat och musikindustrin gått in i väggen. Igen.

När Nunnan släppte sitt första album 1985, var det ett Livealbum med låtar vi spelat Live i fem års tid. Det var naturligt att, så att säga, plocka fram vad som fanns i skafferiet. Att duka upp ett bord med vad köket förmådde av kok-konst. Det fanns inga kreativa strategier för hur vi skulle duka upp nästa bord. Om det ens fanns ett nästa bord. Vi var inte inne i albumtänket. Allt var ett här och nu: nästa låt, nästa fest, nästa bråk, nästa drog, nästa svartklubb eller hojfest, nästa konsert, nästa skandal, nästa klubb som inte ville boka oss. We’re the future – No future…

Ska Nunnans cirkel slutas och avslutas efter 50 år, är det kanske just med en eller ett par eller flera 7″-singlar som sedan, eventuellt, kan sättas samman till ett sista sammanfattande album.

För 7″-singlar är trots allt mycket enklare och smidigare än album. Det är musikaliska kommandoattacker man kan genomföra under en dag och släppa nästa dag. Ingen vet vad som blir nästa attack, nästa 7″-single och hur den kommer att bli låta. Eller ens om det blir en ny 7″-single.

För när allt kommer omkring, är livet bara ett enda här och nu: nästa låt, nästa fest, nästa rep, nästa bråk, nästa drog, nästa svartklubb eller hojfest, nästa konsert, nästa skandal, nästa klubb som inte ville boka oss. We’re the future – What future…

Och 7″-singlarna är framtiden, när världen havererar och publiken och radion sviker.

3 minuter som kan förändra en människas liv. En människa vars ‘attention span’ gjorts så kort av reklam-tv, zappande, smartphones och digitala medier att han eller hon inte orkar genom ett album om han eller hon inte redan har en positiv relation till artisten/bandet.

En bra 7″-single kan rita om musikkartan. Den kan stöka till hela din tillvaro som lyssnare och vända uppåned på allt. Vi kan nästan alla sätta fingret på en låt som förändrade vårt liv och formade oss.

Har du någon låt som är wow-faktorn på ditt nya album? Eller sitter du fortfarande fast i album, koncept, yta mer än i innehåll som slår undan benen på lyssnaren?

Jag vet att det är en utmanande fråga. Men med 100 000 nya låtar varje dag på de digitala plattformarna, är det bara en sådan låt som skär genom bruset.

En sådan låt kan bara skrivas när man släpper sargen och gör något ingen annan gör, bara för att det måste göras. Så fundera mer över vad som inte finns, än vad publiken kan tänkas vilja höra.

För gör du det som ingen annan gör, blir det lättare att se dig och bli intresserad. När alla band travar i samma spår, blir inte band så intressanta och än mindre angelägna.

Mark Lanegan sade något klokt sista gången vi sågs, innan pandemin:

Album är bara intressant om ett band går sin egen väg. Då vill man höra mer, för det är det enda som finns när det inte finns andra som kör samma stil. Men när det finns andra akter i samma nisch, är det de enskilda låtarna som blir viktigast.

😎🎶🤘

Av Jonas Almquist

Av och till dyker det upp nya coverversioner av Nunnan-låtar. Förra veckans cover från 2010-talet med Portland, Oregon-bandet Long Knife, får idag sällskap med Los Angeles-bandet Blissed Out Fatalists. Det är också en historia som handlar lite om Los Angels mindre kända post-punkscen på 1980-talet i skuggan av LA:s växande glam metal scen (band som Poison, Motley Crue, LA Guns och Guns’n’Roses) och Grunge-scenen i Seattle.

Blissed Out Fatalists började som Noise-duon The Blue Daisies i början av 1980-talet. Navet i gruppen var de två gitarristerna Nic Greene och Nate Scoble. Live kompletterades de av olika musiker. Några lämnade för att de inte pallade Nic och Nates plötsliga nakenhet på scenen. Musiken är vild och skruvad, men någonstans ganska representativ för den experimentella, amerikanska New Wave-musiken. Gruppen öppnade för band som Sonic Youth, Sex Gang Children och till och med The Cult. Bandet lämnade efter sig albumet Wilt (1985) som finns i sin helhet på YouTube.

Efter att The Blue Daises upplösts i mitten på 1980-talet, okänt varför, gick Nic Greene vidare och bildade bandet Blissed Out Fatalists tillsammans med fd Blue Daises-medlemmen Jeff Poe. Bandet bildades utifrån ett antal gemensamma inspirationskällor som man gillade: Elmore James, Butthole Surfers, Jesus & Mary Chain, Leather Nun, Suicide mfl.

Blissed Out Fatalists blev kortlivat. Det stannade mest vid att bli ett albumprojekt som spelades in i Biff Sanders hemstudio. Biff var LA-gruppen Fourwaycross frontperson. Gruppen var ännu ett av de många men relativt kortlivade postpunkbanden i Los Angeles. Men man hann spela in ett album som fick bra kritik och göra mindre turnéer på den amerikanska västkusten, så man hann göra sig ett namn.

Det självbetitlade albumet Blissed Out Fatalists hann dock inte komma ut innan bandet splittrats, utan släpptes postumt 1987.

Musiken är ett spretigt mish-mash. Ena stunden låter det Blue Daisies, nästa stund som Nunnan, nästa stund som Jesus & Mary Chain. Man studsar till när t ex Nunnan-låtar som ’Lollipop’ och ’Primemover’ dyker upp under andra namn t ex ’Can you feel it’ (egentligen Primemover). Det låter fräckare än vad det är. Men man ska komma ihåg att punk- och post-punktiden var en period när tidsandan sade: Tänk inte – Gör! Resultatet fick bli som det blev. Future – No future!

Vilket också gör det skoj att även 40 – 45 år senare (Herre Gud! Nästan ett halvt århundrade senare…), lyssna på alla obskyra singlar och skivsläpp från den här tiden. Perioden har samma tidlösa lyskraft i den musikhistoriska backspegeln som blues och jazz – där människor än idag letar obskyra 78:or för att musikperioden var så kreativ och levande.

Ambitionen med projektet Blissed Out Fatalists är med andra ord inte särskilt hög när det händer. Låtar i Blue Daisies-traditionen, maskerade Nunnan-låtar och Jesus & Mary Chain-pastischer, kanske inte är något smart drag när originalen är kända på LA:s post-punkscen och fortfarande aktiva. Hade Blissed Out Fatalists hänt idag, hade det kanske varit annorlunda. Retro-kult på 2020-talets alternativa rockscen, som en oborstad och skev kusin från landet när Oasis lagt beslag på det radiovänliga, folkliga och utslätade rockskramlet.

Kanske kan det förklara varför Blissed Out Fatalists blir ett kortlivat band som splittras innan albumet ens hinner släppas. Det är ju lätt att tänka sig att det är avtändande om man lirar mixar för kompisar och gamla Blue Daisies-fans, och de hör att låtarna plankar andra band. Då blir det ju svårt att boosta energin som krävs för att få spelningar och bygga upp en publik som gör mödan värd. Hör man ett ’fräckt’ sound i huvudet men har svårt att fylla soundet med egna starka låtar, räcker man nog inte till som band. Då kanske man ska bli A&R.

Men det här är bara gissningar för att hitta en logisk förklaring till att ett band bildas för att spela in ett album men splittras innan albumet släpps. Det känns logiskt att allt är kopplat till varandra, men hur jag än letar på Nätet så finns inga artiklar eller intervjuer med Blissed Out Fatalists. Kanske på fanzine nivå i LA, men inget som bevarats digitalt.

40 år senare blir inte projektet och albumet kanske fullt så pinsamt. Man kan lyssna på det, garva och man kan tänka på vilket inflytande t ex Nunnan haft. En post-punk platta som kanske kan vara kul att ha men som inte är ett måste eller något man ska jaga. Inte med 1980-talets ögon. Inte heller eftersom bandet aldrig kom ur startblocket så att säga.

Men det säger inget om ögonen 2024. Det kommer alltid att finnas en publik som faktiskt inte minns eller känner till vare sig Jesus & Mary Chain eller Nunnan eller The Blue Daisies om som kanske hittar Blissed Out Fatalists på YouTube eller Spotify och tycker att bandet har ett eget och kanske skönt sound. Det får vara så, i så fall. Ramones avfärdades som uptempo Beach Boys-kopior när de kom. Och jag minns själv när Stefan Jacobsson på Pet Sounds avfärdade The Cults första album som b-kopior av Led Zeppelin, utan att förstå att dåtidens tonåringar inte hade dom starka referenserna/kopplingarna och därför inte brydde sig lika mycket. Man tog det för vad det var.

Och det får ni också göra här, i Blissed Out Fatalists version av Primemover men kallad ’Can you feel it’.

Trevlig helg!

😎🎶🤘

Av Jonas Almquist

Tänker inte skryta. Men listan över icke-skandinaviska band som gjort covers på Nunnan-låtar, bara fortsätter att växa. Och det är framförallt Nunnans äldsta låtar, från den första EP:n, som lockar till covers. 45 år efter originalreleasen!!! 😲

Den här versionen hittade Turbonegros ‘Happy-Tom’ (Thomas Seltzer) i veckan, på en ny amerikansk samlingsplatta med titeln ‘Rip City Bonerpunk Classics Vol. 1’.

Samlingsplattan släpptes i april i år. Den innehåller samtliga 7″:s singlar som gruppen Long Knife från Portland, Oregon släppt mellan 2014 – 2020, utöver de tre album gruppen släppt. Ingen återutgivning av obskyrt material från 1980-talet med andra ord.

När jag Googlar på bandet Long Knife, ser jag att de räknas som ett av USA:s främsta Hard Core punkband nu på 2000-talet.

‘No Rule’-singeln följer med som bonussingle, eftersom samlingsplattan bara rymmer de låtar Long Knife skrivit själva.

Det är naturligtvis smickrande att få vara med i ett sådant sammanhang. Som bonus. Som något bandet själva vill lyfta fram vid sidan av sina egna låtar.

Och det är klart att jag och vi i Nunnan känner oss hedrade. Det är trots allt lite fascinerade att höra ungdomar i 20-årsåldern på andra sidan Atlanten, värdesätta och spela in något som vi nu svenska +65-åriga folkpensionärer, spelade in när vi själva var 20 år. Då, för 45 år sedan, kunde vi inte föreställa oss att det vi gjorde, fortfarande skulle kunna vara relevant när vi själva blivit folkpensionärer.

Det var ju inte direkt så att vi gjorde oss kända för att skriva list-1:or och potentiella sk evergreens – snarare kanske ‘nevergreens’, med tanke på hur Nunnan fortfarande ständigt rundas när det i media pratas om svensk 80-tals rock, göteborgsk 80-tals rock eller svenska musikframgångar internationellt.

Ur det perspektivet blir varje ny coverversion som görs på Nunnan-låtar ute i den stora världen utanför ankdammen Sverige, en påminnelse om att vi trots allt gjorde något som påverkade och fortfarande påverkar den internationella, alternativa rockscenen – vad än svenska sk musikexperter tycker, tänker och blundar för.

Och frågan är hur många låtar från svenska band ur den gamla punkgenerationen, som resulterat i och fortfarande resulterar i internationella coverversioner? Det känns som att Nunnan står helt i en klass för sig. Vad nu det kan bero på.

Att det inte handlar om språket, bevisas ganska tydligt av att såväl obskyra japanska band som kända amerikanska grungeband som Mudhoney, gjort covers på ‘Ensam i natt’. Utan att förstå orden, måste det finnas något i uttrycket och i energin i musiken som talar över språkgränserna.

Men som sagt: Något svar lär vi väl aldrig få och inte tänker jag jobba på det heller. Inte min sak. Jag nöjer mig med att lägga varje ny Nunnan-cover till samlingen av de andra.

Trevlig helg! 😎🎶🤘

Av Jonas Almquist

Fredag före löning. Kanske spara en slant och buda på en ikonisk gura som ritade om den engelska musikvärlden 1976-77. Tyvärr har Steve Jones pillat bort såväl pinup-dekalen som Expressen-getingen, men märkena finns kvar efter dem på guran. Förväntas säljas för mellan 1 – 2 miljoner kronor på en auktion om två veckor…

Vad var det Adam Ant sjöng: “When passion ends in fashion…”

Vad var det Malcolm McLaren svarade: “Cash from chaos!”

Var det inte förresten McLarens son som brände en massa punkmemorabilia efter farsan, för att inte folk skulle ekonomiskt spekulera i det och göra stora pengar vid auktioner som denna?

Äh, låt överklassen rassla med juvelerna, vifta med guldkreditkorten, vaska champagne och köpa på sig punkhistoria. För när punken hamnar på de creddiga auktionshusens auktioner, har den blivit investeringsobjekt och är definitivt död som revolt.

😎🎶👊

Av Jonas Almquist

Löningshelg och vi sprättar våra små lönekuvert med upphetsade fingrar, samtidigt som vi nyfiket betraktar våra kollegor: Hur mycket fick du?

Nja, kanske inte riktigt, men det är ju lika spännande varje gång Spotifyavräkningen kommer. Blev det några pengar? Törs man slå till med radhus-biff och lingon med mjölk till, nu när det ändå är helg.

DET HÄR BLIR EN LÅNG TEXT MEN FÅR DU SPOTIFYPENGAR ELLER ÄR NYFIKEN PÅ HUR SPOTIFY FUNKAR, ÄR DET VÄRT ATT LÄSA.

• PLUS DU FÅR VETA ATT SPOTIFY GJORT EN REKORDVINST FÖRSTA KVARTALET 2024 GENOM ATT BLAND ANNAT SPARKA 17% AV PERSONALEN OCH LÅTA AI GÖRA JOBBET.
• PLUS DU FÅR VETA ATT SPOTIFY I USA VILL SÄNKA ERSÄTTNINGARNA FÖR MUSIKEN SOM STRÖMMAS.
• PLUS DU FÅR VETA VEM SOM KUNNAT PLOCKA UT 3,7 MILJARDER SVENSKA KRONOR PÅ SPOTIFY DET SENASTE HALVÅRET.

Spotify slår sig för bröstet i sitt senaste e-brev till oss artister: Aldrig har Spotify betalat ut så mycket till upphovsmännen – vilket i de flesta fall är en omskrivning för skivbolag och musikförlag.

Musikbranschen insåg när Napster och andra Bit Torrent-sajter klev in på musikscenen, att man måste ändra retoriken. För vill man vinna lagstiftare och den allmänna opinionen, måste Napster & Co:s tilltag på ett enkelt och känslomässigt sätt kopplas till kämpande artister och låtskrivare. Det var ju deras radhus-biff med lingon och ett glas mjölk, som hotades av den otillåtna fildelningen av musik. Och politikerna köpte retoriken.

Hösten 2009 lanserades den sk Ipred-lagen, som gjorde det möjligt att åtala och riktigt pungslå de tonåriga fildelarna på skyhöga belopp som upphovsmännen och -kvinnorna gått miste om. I Gamla Riksdagshuset i Stockholm stod en liberal kulturminister och med darrande stämma pekade på några artister som aningslöst låtit sig engageras:

• Se på dem! Vad ni gör mot dem gör ni mot mig…

Nja, han sade kanske inte riktigt så, men andemeningen var denna. Sedan fick de två artisterna framföra varsin låt, för att förstärka budskapet.

Det var bara en liten detalj som man glömde i sammanhanget: Upphovsmännen som drabbades var inte artisterna, utan skivbolagen.

Det var deras intäkter som hotades. Och skivbolagen jobbar utifrån en enkel affärsmodell: När en artists nya platta är ”het”, tar man ut fullt pris. När plattan inte längre är lika ”het”, sänker man priset på plattan. Allt sker utan att artisten tillfrågas.

Det som ena dagen är 15% royalty på, låt oss säga, 90 kr (priset skivbolaget får från distributören) – kan över en natt bli 15% royalty på, låt oss säga, 15 kronor (det nya priset skivbolaget får från distributören). 13,50 kr/såld skiva blir plötsligt 2, 25 kr. Skivbolaget får fortfarande 85% av priset till distributören (76 kr/såld skiva resp 12.75 kr/såld skiva).

De stora förlorarna på Napster & Co var skivbolagen, men sådant bevakar inte hjärtat hos politiker och allmänhet – därför behövdes en ny retorik. Och eftersom skivbolagen och musikförlagen var utgivare av musiken, kunde man med lite god vilja beskriva dem som upphovsmännen.

Ja, ni hör hur märkligt det låter: X skriver en låt. Som låtförfattare är X upphovmannen/-kvinnan. Inga konstigheter. Men i den stund som X skriver på ett skivkontrakt, är det skivbolaget som blir upphovsmannen.

Det är fortfarande X som är upphovsman/-kvinna till själva låten, men skivbolaget ser sig som upphovsman till den utgivna skivan. Lyckas man med det retoriska trolleritricket att ge ordet ”Upphovsman” två olika betydelser, kan man få politiker, media och allmänhet att se en artist framför sig när musikindustrin talar om drabbade upphovsmän och menar sig själva. Då blir det ens mycket lättare att få politiker, media och allmänhet att tycka synd om artisterna som berövas sina inkomster av fildelande gratissnyltare på Internet.

Och lyckades man med det schackdraget, fick man politiker och allmän att se ”artister” och inte skivbolagen och musikförlagen.

Politiker och den kommersiella företagsamhet som kallas ”marknaden”, förenas av en kreativ språklig förmåga att få saker att framstå på ett annat sätt än det egentligen är. I botten förenas bägge parterna av att på ett smidigt sätt uppnå politiska resp ekonomiska vinter – om man lyckas väl med sitt ordtrixande.

Spotifys upphovsman och vd Daniel Ek, har aldrig hymlat om att Spotify handlar om att tjäna pengar. I vintras gick han ut och berättade att 17% av de anställda skulle avskedas (lika många som anställts 1 – 2 år tidigare) för att skapa en ännu bättre ”affärsmodell” för Spotify.

Affärsmodellen avser inte att ge artister och låtskrivare lite fler ören/låt, utan handlar om att öka skillnaden mellan Spotifys kontnader och intäkter. De som satsat pengar på aktier i Spotify ska hållas på gott humör med bättre utdelningar. Dessutom lockar det fler investerare/investeringsbolag, vars uppgift är att chippa in pengar mot så ekonomisk hög avkastning som möjligt, att satsa pengar på Spotify. Det är den goda affärsmodellen.

För Spotify (och t ex din lokala ICA-handlare) finns det två sätt att skapa bättre vinster: Kapa eller sänka kostnaderna och att höja priset på produkten.

Hösten 2023 gjorde Spotify bägge delarna: Man höjde månadsabonnemanget (i Sverige från 109 kr/m till 119 kr/m, dvs nästan 11%). Höjde Spotify samtidigt ersättningarna till oss artister och låtskrivare med 11% – tror du det så tror du fel, för att citera Cornelis i “Lasse Liten Blues”.

Samtidigt sparkade Spotify 17 % av personalen och ersätta deras arbetsuppgifter med AI-teknik (AI-genererade spellistor, AI-genererad marknadsföring osv). Spotify sparade stora pengar samtidigt som man också ökade intäkterna genom höjda abonnemang. Kort sagt: man ökade vinstmarginalen rejält.

I tisdags kom rapporterna om Spotifys första kvartal 2024. Affärerna har gått lysande och Spotify har gjort en rekordvinst. Aktiemarknaden i New York hoppade av glädje och aktiekursen steg med 11%.

Men arbetet med att öka vinstmarginalen slutade inte där. För det finns andra löpande kostnader utövar anställd personal, och det är ersättningarna till upphovsmännen (dvs skivbolagen och förlagen).

För samtidigt med rekordvinsten första kvartalet 2024, avslöjades att Spotify i USA försöker sänka ersättningarna till upphovsmännen (skivbolag och musikförlag), genom en mekanisk royaltysats byggd på den betydligt lägre mekaniska royalty som utgår för ljudböcker på Spotify.

Hittills har intäkterna för låtar och musikalbum å ena sidan, och poddar och ljudböcker å andra sidan, ersatts med olika avtal vad gäller mekanisk royalty. Mekanisk royalty är den fasta delen av royaltyersättningen, sedan finns en rörlig och förhandlingsbar del ovanpå detta.

Spotifys argument är att premium abonnemangen (dvs prenumerationskostnaden) ska betraktas som ersättning för allt som Spotify erbjuder på sin digitala plattform, att det ska ses som abonnemang av ett paket, dvs det som kallas för ’bundles’. Spotifys argumentering tar stöd i ett utslag som USA:s Copyrightstyrelse tog 2022.

Nu är det osäkert om Copyrightstyrelsen avsåg detta med sitt utslag, men problemet är att man förde in just begreppet ’bundle’ (dvs paket) och att mekanisk royalty ska utgå med det lägsta royaltybeloppet i paketet.

Vinner Spotify den här striden, innebär det väsentligt lägre ersättning till upphovsmännen (skivbolag och musikförlag) på musiksidan. Det är ungefär som om en skivdistributör plötsligt säger att ”Vi tänker inte betala t ex 90 kr för ett fullprisalbum om vi t ex bara behöver betala 25 kr för lågprisalbum, för vårat distributionsavtal med er betraktar vi som ett paketavtal med olika delar och Copyrightmyndigheten har nu bestämt att då behöver vi bara betala vad den lägsta delen av avtalet kostar”. (Jag försöker bara ge en begriplig bild och siffrorna ska ni inte ta bokstavligen).

Det som händer om Spotify får rätt i USA, är att upphovsmännens (skivbolagen, musikförlagens) beräkningsgrund blir annorlunda och betydligt lägre.

Det florerar myter om hur mycket Spotify betalar varje gång en låt streamas. Myten bygger på att man använder sig av det tveksamma upphovsmanna-begreppet. Ibland används begreppet rättighetshavare istället, men innebörden är den samma. Rättighetshavaren till musik på strömmande plattformar, är inte artisten utan skivbolaget som gett ut musiken. För genom artistens avtal med skivbolaget, har artisten överlåtit rättigheterna till att kapitalisera på musiken (dvs tjäna pengar på musiken) till skivbolaget. Som ”Tack” för artisten en liten del av intäkterna som kallas royalty.

Spotifyersättningen brukar beskrivas så här, på Internet:

”En lyssning på Spotify ger totalt ca 2-5 öre som alla rättighetshavare och låtskrivare delar på. Det inkluderar både royalty (2-4 öre) och Stimpengar (0,18 och 1,31 öre ).”

Har du 15% royalty från ditt skivbolag, får du bara 15% av vad Spotify betalar till ditt skivbolag. Och eftersom ditt skivavtal omgärdas av ett sk NDA (Non-Disclosure Agreement, dvs avtalets innehåll är en affärshemlighet), så kan bara du som artist räkna ut hur mycket du egentligen får per stream som artist. Får skivbolaget X 2 öre per stream och du har 15% royalty i ditt avtal med skivbolaget, får du 15% av 2 öre dvs 0, 3 öre per stream. Är ni tre personer i bandet, får varje medlem 1/3-del av 0,3 öre per stream dvs 0,1 öre.

Är ni ett band med tre medlemmar och ni har 15% royalty enligt kontraktet, får var och en av er 250 kr i nhanden (500 kr före skatt och sociala avgifter) om er låt streamats 50 000 gånger under avräkningsperiodens 6 månader.

Nu är det å andra sidan få artister/band förunnat att streamas 50 000 gånger. Sveriges Radio speglar i stor utsträckning den digitala spellistan (spellistan för hur många gånger en låt strömmats den senaste tiden på alla digitala plattformar), när man bestämmer hur ofta en bestämd låt ska spelas i radion (de sk A-, B-, C- och D-listorna, där låtarna på A-listan spelas ofta och de på D-listan spelas väldigt sällan). Man plockar ut låtar som ”trendar” och blandar dessa med nya låtar man tror kommer att ”trenda”.

I dagsläget vet vi inte exakt vad som styr låtars populäritet på de digitala plattformarna. Alla avtal innehåller NDA- (Non-Disclosure Agreement-) klausuler, som förhindrar varje möjlighet till insyn och kunskap.

Utöver detta vet vi att det förekommer sk ful-streamar, dvs firmor som mot betalning ”fusk-strömmar” låtar med ett batteri av digitala spelare. Det är lätt att hitta sådana firmor på Nätet när man Googlar. De har funnits lika länge som Spotify (15 år) och ingen har kunnat eller velat stoppa dem. Affärerna fortsätter som vanligt.

Vi vet att Spotify själva producerar fejkade spellistor med fejkade artister. DN hade ett uppmärksammat reportage om detta tidigare i år.

Vi kan inte heller utesluta att sk Major skivbolag har möjlighet att påverka att låtar placeras på populära spellistor och därmed strömmas oftare än om ingen ”aktör” agerat så att säga.

Har ett skivbolag investerat stora summor i en artist, vill man naturligtvis så långt det går att snabbt få tillbaka de investerade pengarna. Samma tänk som när en aktieinvesterare köper aktier och vill ha snabb, bra utdelning på investerade pengar. Vi måste därför hålla för troligt att skivbolaget X så långt det är möjligt, påverkar att en sk prioriterad artist strömmas oftare än en oprioriterad artist på samma skivbolag.

Summasumarum: Det finns ingen fast summa som artister får varje gång en låt strömmas. Det styrs av ditt avtal med skivbolaget och av skivbolagets avtal med Spotify. De siffror som nämns på Nätet är med andra ord inte tillförlitliga.

När vi sprättar vårt lilla Spotify-kuvert och håller tummarna för att pengarna ska räcka till att festa loss på radhus-biff med lingon och ett glas mjölk, vet vi nu lite bättre varför ersättningen är så låg.

Och vi vet att Spotify har som affärsmodell att hålla aktieägarna om ryggen på bekostnad av artister och anställda. Kan man sänka ersättningarna till skivbolag och musikförlag, så gör man det.

Och som om inte detta vore nog, kan Music Business Weekly i torsdagens nyhetsbrev berätta att Daniel Ek (en av de två skaparna av Spotify och vd för Spotify), sålt av små delar av sina aktier i Spotify under hösten 2023.

Totalt har Daniel Ek 30,8 miljoner aktier i Spotify, Hösten 2023 sålde han av ca 1,3 miljoner av dessa och slantade in drygt $ 340 miljoner, dvs motsvarande 3,7 miljarder svenska kronor.

I musikens näringskedja är det varje låtskrivares och artists låt, som byggt Daniel Eks förmögenhet.

Så när du och jag som artister sprättar upp vårt lilla Spotify-kuvert och funderar över om det ska räcka till att festa på radhus-biff med lingon och mjölk, så kan vi sätta det i relation till att Spotifys affärsmodell är att maximera vinsten för sina aktieägare – inte att förbättra ersättningarna till de som skapar musiken som Spotify och deras aktieägare lever på.

Och när vi väl njuter av vår radhus-biff, denna lördagskväll ska vi inte glömma att skåla för Daniel Ek i mellanmjölk (standardmjölk är för dyrt) för att han kunnat plocka ut 3,7 miljarder svenska kronor under hösten 2023 genom att sälja 3% av sina Spotifyaktier. Ett aktievärde som var och en av oss artister bidragit med för att lyssnare vill höra musiken vi skapat men knappt får betalt för.

Vi kan vara överens om att vår Spotify-lönehelg som artister, ser betydligt annorlunda ut jämfört med Spotify-vd:n Daniel Eks lönehelg. Och att Spotifyersättningen per strömmad låt som artist/låtskrivare, är mellan 10 – 20% av den ersättning skivbolaget får.

Längst ned i musikens näringskedja står vi artister/låtskrivare, vi som skapar värdet alla tjänar betydligt mer på.

Eller som vi sade när jag var yngre: Olika falla ödets lotter – somliga får wc, andra får pottor…

Trevlig helg!

😎🎶👊