BONGORAMA.SE

Bongorama Sverige

Home

  • ”Vet du vad jag har hĂ€r?”

    ”Vet du vad jag har hĂ€r?”

    Ett vittnesmÄl frÄn Gaza: En ambulans stannade utanför utgÄngen. En liten pojke med blÄmÀrken i ansiktet, inte mer Àn 11 eller 12 Är, kom ut frÄn ambulansen. Det rÄdde kaos och ambulanspersonal försökte bÀra in skadade mÀnniskor i sjukhuset.
    – Jag frĂ„gade om pojken var okej och sĂ„g sedan att det droppade blod frĂ„n hans ryggsĂ€ck, som han bar mot bröstet. Han frĂ„gade ”Vet du vad jag har hĂ€r?”. Jag frĂ„gade ”Vad har du dĂ€r?” Jag blev vĂ€ldigt rĂ€dd nĂ€r jag sĂ„g bloddropparna som föll frĂ„n ryggsĂ€cken. Han svarade ”Min lillebror Ahmed.”

    📰 Journalisterna som bevakar Gaza pĂ„ plats – ”Det liknar inget annat krig”.

    , ,

  • The Leather Nun x Rick Owens

    Av Jonas Almquist

    Det Àr alltid roligt nÀr lÄtar vi spelat in, lever vidare i olika sammanhang. Nunnan-lÄtar har dykt i en handfull spelfilmer i USA och Sverige. Oftast görs det upp mellan skivbolag/musikförlag och tv-/filmproduktionens musiklÀggare.

    Ibland kan regissören ha ett specifikt lĂ„tönskemĂ„l, för en sĂ€rskild scen i en tv-serie eller film. NĂ€r danske filmregissören Nicolas Winding Refn (Pusher I – III, Valhalla Rising osv) gjorde miniserien “Too old to die young” för amerikansk tv, ville han ha med Nunnans “FFA” i en scen i episod 8 för att den passade sĂ„ bra.

    Ett annat exempel Ă€r Jonas Åkerlund (Madonna, Lady Gaga, Metallica osv) som valde Nunnans “Primemover”, nĂ€r han som praktikant pĂ„ SvT fick chansen att göra sitt första proffsjobb som klippare och klippa ihop ett inslag med internationella modebilder i tv-programmet Modemaffian i TV1. NĂ€r Jonas Åkerlund efter en lĂ„ng rad uppmĂ€rksammade musikvideos, fick chansen att göra sin första spelfilm “Spun” med Mickey Rourke i huvudrollen – Ja, dĂ„ ringer han mig frĂ„n LA och frĂ„gar om han fĂ„r anvĂ€nda “Primemover” i filmen.

    Till mer udda tillfĂ€llen nĂ€r det anvĂ€nts NunnanlĂ„tar, Ă€r nĂ€r en av Stockholms mest kĂ€nda strippor kommer ned pĂ„ gĂ€stspel i Göteborg och hon berĂ€ttar glatt att hon strippar till Nunnan-lĂ„ten “Primemover”. Kan inte för mitt liv komma ihĂ„g vad hon hette men hon ska ha varit frekvent gĂ€st pĂ„ svartklubben 88:an i Stockholm.

    Ett annat udda tillfÀlle Àr nÀr den hyllade amerikanske modeskaparen Rick Owen (med ett stort antal mode-priser i bokhyllan). Sedan 20 Är bor han i Paris med sin flickvÀn och har sitt hem och sin ateljé i ett 5-vÄningshus som förre franske presidenten François Mitterand anvÀnde som kontor. Alla Owens visningar görs i Paris.

    2017 drar Rick Owens klÀdmÀrke in smÄtt fantastiska 1 Miljard kronor. TvÄ Är senare, 2019, vinner han ett av USA:s finaste modepriser, Menswear Designer of the Year Award, för det herrmode han visat upp pÄ sin visning i Paris det Äret.

    Visningen Àr tillÀgnad Larry Legaspi som bl a designat klÀder till artister som bland annat Labelle och Kiss, och med ett skapat ett unikt, frÀckt mode. Ja, ni kan lÀsa Ricks egen text under videon.

    Till musik pĂ„ visningen vĂ€ljer han Nunnans inspelning av “Gimme Gimme Gimme” som han lĂ„ter heta kanadensiska DJ-paret Fecal Matters (Hannah Rose Dalton, Steven Raj Bhaskaran) göra en lĂ„ng specialmix av.

    Strippor i alla Àra men Rick Owens modevisning Àr nog det mest ovÀntade, mest prestigefyllda men samtidigt minst uppmÀrksammande tillfÀllet nÀr svensk musik anvÀnts pÄ högsta Parismode-nivÄ.

    Ännu nĂ„got till att vara stolt över i Nunnans historiebok.

    Trevlig helg pÄ er!

    đŸ˜ŽđŸŽ¶âœŒïž

  • Musik Ă€r ett sprĂ„k som rymmer massor av dialekter och variationer

    Musik Ă€r ett sprĂ„k som rymmer massor av dialekter och variationer

    Av Jonas Almquist

    NÀr man inte stÄr pÄ nÄgon musikteoretisk grund, nÀr man Àr nÄgon form av musikalisk analfabet, blir örat sÄ mycket viktigare. Vad örat hör och vad örat finner som möjligt.

    Musik Ă€r ett sprĂ„k som rymmer massor av dialekter och variationer. Vi behöver inte alfabetet för att tala sprĂ„ket. Vi behöver bara alfabetet för att skriva ned sprĂ„ket. NĂ€r vi skriver ned sprĂ„ket, flyttar sprĂ„ket fokuset frĂ„n örat till de svarta tecken som försökt teckna ned sprĂ„ket. UtifrĂ„n tecknen försöker vi skapa logik i form av grammatik. Grammatiken skapar i sin tur rĂ€ttesnören för hur vi ska skapa ”content” (det moderna svengelska ordet för innehĂ„ll) inom ramen för grammatikens lagar. Nutid – dĂ„tid. Rött – grönt. Dur – moll.

    UtifrÄn grammatiken skapar vi konventioner, kulturella uppfattningar om vad som Àr korrekt och vad som Àr fel. Ett barn som skriver sykkel, korrigeras i Sverige men fÄr tummen upp i Norge. RÀtt eller fel?

    Punken ville inte sÄ mycket. Punken var inget parti med ett partiprogram och regelverk. Finns inget parti, partiprogram eller regelverk, sÄ finns inte heller en generellt uttalad vilja. Punken ville inte sÄ mycket. Alla tolkningar av punken, var efterkonstruktioner. Viljor som ville skapa grammatik, enhetlighet, rÀttesnören. Cykel ska stavas cykel, inte sykkel.

    Det punken ville, om det fanns en vilja, var att öppna dörrar. VĂ„ga öppna fönster mot vĂ€rldens utanför. VĂ„ga slĂ€ppa sargen. VĂ„ga titta runt hörnet. VĂ„ga lyfta blicken frĂ„n fötterna upp mot himlen. Hade punken en vilja var det kanske att sprĂ€nga boxar, sprĂ€nga ramar och inte sĂ€tta nĂ„gra grĂ€nser. Fantasin till makten och versala A:n med ringar runt – anarkistsymbolen. Punken ville nog inte sĂ„ mycket. Den var mest ett verktyg.

    Verktyg kan anvÀndas pÄ olika sÀtt. En hammare kan bygga hus till skydd för mÀnniskor. En hammare kan slÄ ihjÀl en meningsmotstÄndare eller nÄgon som tÀnker olika. Verktyg Àr bara redskap. Grammatik Àr bara ett sÀtt att teckna ned formulÀr för skrivregler. Nedtecknade ord Àr bara Äterskapelser.

    NĂ€r den första Bernadotten bestiger den svenska tronen, skrivs inte hans tal pĂ„ vare sig svenska eller korsikanska. Man vill, krĂ€ver att den nye monarken ska tala svenska, ett sprĂ„k fransmannen inte talar, sĂ„ talen skrivs ned fonetiskt med ljudhĂ€rmande tecken – hur svenska ord uttalas pĂ„ franska. Det Ă€r praktiskt och pĂ„ sitt sĂ€tt smart, för att lösa stegen mellan ett sprĂ„k till ett annat. Det ljudhĂ€rmande sprĂ„ket Ă€r inte det konventionella sprĂ„ket.

    Av och till funderar mÀnniskor högt, dvs pÄ sociala medier, varför svenska grupper som Imperiet, Kent och TSOOL som Àr sÄ populÀra och drar sÄ mycket publik i Sverige, inte nÄr ut internationellt.

    Allt kan naturligtvis sĂ€ljas och sĂ€ljas in med pengar, och en fransk republikan kan göras till en svensk monark som hĂ„ller tal pĂ„ fonetisk svenska – men fransmannen förblir fransman. Han bara hĂ€rmar det svenska sprĂ„k han inte Ă€r en del av.

    Det som slĂ„r an stort hos svenska öron, Ă€r format av svenska konventioner – dvs det svenska musiksprĂ„ket. ”Till Paris, Till Paris ska vi rida pĂ„ en gris”. ”Spanien Ă€r ett land, dĂ€r man dansar tango”. Det ristas in vĂ„rt svenska musikaliska DNA frĂ„n barnsben.

    Ibland Ă€r grĂ€set grönare pĂ„ andra sidan staketet. NĂ€r vi bryter mot DNA:t, strĂ€var vi nĂ€stan alltid mot Ă„terskapandet/imitationen. Vad fĂ„ngade vĂ„ra öron utöver ”Paris” och ”Spanien”? och sĂ„ försöker vi Ă„terskapa det fonetiskt. Tryggheten i det som lĂ„ter och pĂ„minner om det bekanta.

    Vi Ă€r sĂ„ fĂ„ngade av textkulturen och de konventioner textkulturen skapar. Det Ă€r generellt för mĂ€nniskor i alla lĂ€nder och kulturer, dĂ€r det skrivna ordet ersatt det talade ordet. Det gör oss döva för det som örat hör och finner möjligt, för alla sprĂ„k rymmer dĂ„tid och framtid. Och vĂ„rt musiksprĂ„k Ă€r det svenska och vĂ„r musikfonetiska ”engelska” rymmer oftast bara dĂ„tid.

    I mĂ„ndags hade jag ett lĂ„ngt intressant samtal med trombonisten Jens ”Jesse” Lindgren frĂ„n tradjazz-bandet Kustbandet; en av de ”gamla stötarna” som kĂ€rleksfullt förvaltar arvet efter Louis Armstrong. Han har i princip klippkort mellan Sverige och New Orleans, pĂ„ samma sĂ€tt som jag hade i princip klippkort mellan Sverige och London under mĂ„nga Ă„r. Man hör sprĂ„ket och musiksprĂ„ket omkring sig frĂ„n morgon till kvĂ€ll, och man befinner sig i hĂ€ndelsernas centrum. Det Ă€r som att blöta fingret, sĂ€tta upp det i luften och kĂ€nna Ă„t vilket hĂ„ll vinden blĂ„ser. Jag hade ett 10-tal London-resor i ryggen, nĂ€r Nunnan materialiserades för mig. Utan dessa resor hade Nunnan nog aldrig hĂ€nt.

    Vi hamnar i en diskussion dÀr Jesse stÀller frÄgan om man kan lÀra sig spela jazz pÄ de svenska musikhögskolorna. Jesse har sjÀlv undervisat pÄ Musikhögskolan i Stockholm. Hans frÄga handlar om ifall man kan utveckla idiomet (dvs en riktig sprÄkmelodi) i en musikakademisk miljö eller om det blir bara blir ett akademiskt utvecklande av teoretiska fÀrdigheter.

    Vi lĂ€r oss Engelska i skolan, men lĂ€r vi oss prata lika bra Engelska som om vi istĂ€llet bott ett par Ă„r i England och förvĂ€rvat en engelsk sprĂ„kmelodi? Miles Davis utbildade sig förvisso pĂ„ den klassiska ”musikhögskolan” Juilliard i New York, men han stod redan djuot förankrad i jazzmusiken musikaliskt och i ett rassegregerat USA (”I’m black. They never let me forget it. I’m black alright. I’ll never let them forget it”, Miles Davis: Jack Johnson).

    Jesses och mitt samtal kommer aldrig att leda fram till ett svar, men det sĂ€tter fingret pĂ„ en problematik. Vill vi vara relevanta och intressanta för mĂ€nniskor formade av en annan musikdialekt (eller annat sprĂ„k), kan vi inte prata ett imiterande musikfonetiskt sprĂ„k – vi mĂ„ste ha verktyg som hjĂ€lper oss att ”prata” med ett intressant ”innehĂ„ll” och med en relevant, trovĂ€rdig sprĂ„kmelodi.

    Det bĂ€sta verktyget Ă€r örat. Det örat hör och det örat finner möjligt. Och det örat finner Ă€r möjligt, hjĂ€lper oss in i framtiden. Det ger oss draghjĂ€lp in i det okĂ€nda. Det gör improvisationen sĂ„ intressant. Den hjĂ€lper oss att förstĂ„ och den hjĂ€lper oss att höra saker vi kan försöka fĂ„nga – om vi vill och tillĂ„ter oss. ”Vill jag att detta Ă€r musik, sĂ„ Ă€r det musik” som Frank Zappa formulerade det.

    Svensk ”populĂ€rmusik” sĂ„ vĂ€l som samtida svensk punk, Ă€r infödingsmusik. Stammusik. StamsĂ„nger. Musik som definierar oss som avgrĂ€nsad grupp.

    Jag har ett mer islĂ€ndskt förhĂ„llningssĂ€tt. Improvisationer = Tonlekar = Tonleikur. I leken prövar vi och gör vĂ€rlden begriplig. Vi behöver inte rollspelets tegelstenstjocka manualer. För oss rĂ€cker lekens fĂ„ nödvĂ€ndiga regler. Antingen Ă€r vi ”i” musiken eller sĂ„ Ă€r vi ”utanför” musiken och analyserar den.

    ”Hos mig Ă€r improvisationen nĂ„got spontant. Om jag kunde analysera begreppet ”improvisation” och se det ur ett helikopterperspektiv, Ă€r jag rĂ€dd att jag skulle förvandlas till en ”improvisations-ekolog”. SĂ„ antingen mĂ„ste jag befinna mig inne i improvisationsprocessen eller befinna mig utanför och komma med en teori och ett svar.” (Keith Jarrett)

    Jag Àr inte jazzkonvertit. Jag Àr inte inne i en upptÀcktsresa inom jazzmusiken. Jag har hört sÄ mycket jazz genom Ären, att jag förstÄr sprÄket. Jazzen Àr bara ett verktyg för mig för att lÀra mig utforska och förstÄ gitarren, för att via gitarren fÄnga det som mitt öra hör.

    Ytterst handlar det om varför musiken valde mig redan som 4 – 5-Ă„ring, hur jag försökt styra mitt liv i andra riktningar men dĂ€r musiken alltid tvingat mig tillbaka. Jag Ă€r skitkass pĂ„ att spela andras lĂ„tar. Jag tvingar mig till det i nĂ„gon form av insikt om att det Ă€r bra och utvecklande för mig, men det slutar alltid med att jag gör nĂ„got eget. Det har alltid varit sĂ„.

    ”Jag Ă€ndrade pĂ„ noterna. Jag gillade inte de sista noterna pĂ„ en pianokonsert av Mozart. SĂ„ jag spelade dem pĂ„ mitt sĂ€tt hemma, men rĂ€tt för lĂ€raren.” (Keith Jarrett)

    Jag var musikaliskt utforskande lÄngt innan punken och jag fortsÀtter det utforskande jag bedrivit hela mitt liv. Nunnan var och Àr bara ett kapitel pÄ den resan. Jag tror att det var den resan som tilltalade och fortfarande tilltalar England, Tyskland, USA. En resa som lÄg ett eller ett par steg före de resor som gjordes i England, Tyskland och USA.

    Den resan kan man inte planera intellektuellt, som pianisten Keith Jarrett uttrycker det i det hÀr gamla SvT-reportaget. Och det Àr vÀl frÄnvaron av den resan, frÄnvaron av att ligga lite före omvÀrlden, som saknats Imperiet/Pimme, Kent och TSOOL. Deras resp storheter ligger i att de befinner sig i paritet med det kollektiva Sverige. Musikens administratörer och jordbrukare, nÀr Nunnan var musikens intuitiva, nyfikna jÀgare och upptÀcktsresande.

    Jag sörjer inte mycket i mitt liv. En av fĂ„ saker Ă€r vĂ€l att jag aldrig lĂ€rt mig ett instrument, inte lĂ€rt mig spela efter noter, inte lĂ€rt mig musikteori – men kanske allra mest saknaden efter en musiklĂ€rare som kunde visa hur man gjorde musikens byggstenar magiska. Men musiklĂ€rarutbildningarna lĂ€r (eller lĂ€rde) inte de blivande instrumentlĂ€rarna att möta elever som mig. Vilket förvĂ„nar. De skriker efter fortbildning i metodik, nĂ€r allt de behöver Ă€r att knĂ€ppa upp skjortkragen och vĂ„gar improvisera – för det musikaliska kunnandet har de. Men Ă„ andra sidan: Om ingen tillĂ„ter dig eller uppmuntrar dig till att vĂ„ga, fĂ„r du fĂ„ tillfĂ€llen att utveckla modet nĂ€r du sedan pluggar till lĂ€rare. Det Ă€r ju inte direkt sĂ„ att vi uppfostras till att bli kreativa, modiga mĂ€nniskor. För de flesta stannar det vid ouppfyllda eller krossade drömmar. Det Ă€r vĂ€l dĂ€rför som politiker tjatar om att vi ska förbereda oss pĂ„ krig, istĂ€llet för det mer kreativt utmanande i att vĂ„ga bli smarta fredsskapare.

    Den hÀr veckan har handlat om gitarristerna James Blood Ulmer (nÄgon kanske minns Rough Trade-slÀppen runt 1980?) och Ted Green, pianisterna Keith Jarrett och Brad Mehldau (jazzpianist som spelat med REM och andra rockband, lite som David Bowie-/Nine Inch Nails-pianisten Mike Garson), och om det fantastiska mötet mellan Dom Dummaste och The Great Learning Orchestra i fredags.

    Mycket att smĂ€lta och anvĂ€nda som kreativt brĂ€nsle. SĂ„ nu vĂ€ntar en vecka dĂ€r jag stĂ€nger öronen för yttervĂ€rlden och fortsĂ€tter lekandet, improviserandet och lĂ€randet pĂ„ gitarr. Vad det ska leda till? Inte vet jag, men förhoppningsvis till en ny Nunnan-platta ”som inte gör det lĂ€tt för sig” som Dagens Nyheter skrev efter Nunnans mer Ă€n utsĂ„lda konsert pĂ„ Södra Teater. Varför göra det lĂ€tt och bekvĂ€mt?

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ‘Š

  • Jag skĂ€ms för att vi har det bra!

    Jag skĂ€ms för att vi har det bra!

    Av Magda Gad (@gad_media)

    NyÄrsafton. Har förstÄtt att det i Sverige pÄgÄr en diskussion om att en kyld champagnesort kan vara slutsÄld i en Systembolagetbutik och att Israel-Palestina-konflikten (den i dag lÀngsta pÄ vÄr jord) började Är 2023. Det kanske sÀger nÄgot om Sverige.
    LĂ„t mig berĂ€tta om Gaza. I norr har palestinier börjat jaga katter och hundar. För mat. Hela populationen Ă€r hungrig, en halv miljon riskerar svĂ€ltdöd. En miljon har flytt till gettot i söder dĂ€r de satt upp improviserade tĂ€lt. Det Ă€r kallt. Veden Ă€r slut och de eldar med skrĂ€p och plast. Luften Ă€r giftig. Det Ă€r salt och smuts i vattnet. Maten de Ă€ter Ă€r rutten. MĂ„nga butiker Ă€r stĂ€ngda och de som Ă€r öppna gapar halvtomma och priserna Ă€r mĂ„ngdubblade. Mjölet Ă€r lortigt. De Ă€ter gamla Ă€gg och mögligt bröd – Ă€ven nĂ€r det gör att de krĂ€ks. De flesta har ingenting. Sjukdomar trivs. Folk har hepatit, skabb, löss, diarrĂ©.
    Det Àr omöjligt att fÄ tag pÄ medicin. Kvinnor kan inte fÄ tag pÄ mensskydd.
    Utanför Rafah pÄ den egyptiska sidan stÄr lastbil efter lastbil med hjÀlp, med avstÀngda motorer. Blockad och israeliska restriktioner gör att fÄ kommer in. HjÀlpkonvojer har ocksÄ beskjutits.
    Över 76 000 Ă€r rapporterade dödade och skadade i Gaza. SjukvĂ„rden Ă€r nĂ€rmast utslagen. Ytterligare tusentals Ă€r försvunna och begravda under rasmassor.
    HjÀlparbetare som varit i Irak. Syrien, Sudan, Yemen, Afghanistan sÀger att de aldrig bevittnat en liknande katastrof och mÀnskligt lidande som Gaza.
    En av de stora skillnaderna Àr att mÀnniskorna i detta krig Àr instÀngda bakom galler och inte kan fly och inte tas till sÀkerhet allt eftersom, som de gjorde till exempel i Mosul.
    Platser dit Israel har sagt att de ska fly har bombats. Det finns ingen sÀker plats, de som inte dör av bomber riskerar att dö av svÀlt, sjukdomar och avsaknad av hÀlsovÄrd. Blivande mammor och bebisar riskerar att dö i farliga förlossningar.
    Samtidigt sĂ€ger experter att det inte gĂ„r att ”utplĂ„na Hamas”. Hamas Ă€r en politisk rörelse med en vĂ€pnad gren. Det Ă€r för övrigt inte heller bara Hamas som strider i Gaza. Och ledare sitter i andra lĂ€nder. Grundorsaken till konflikten har inte adresserats. Lösningen pĂ„ den Ă€r inte militĂ€r.
    Inför nÀsta Är ska kriget övergÄ till fÀrre reservister och mer inriktat pÄ specialstyrkor. Israel sÀger att det ska pÄgÄ mÄnga mÄnader till. Det kan eskalera mot Libanon i norr nÀr resurser frigörs i Gaza.
    Jag hoppas verkligen att det blir ett gott nytt Är men det kÀnns osmakligt att ens sÀga det nÀr sÄ mÄnga varken har mat eller dryck.
    Det Àr som min mamma sa hÀromdagen i Kairo:
    – Vissa i Sverige sĂ€ger att tĂ€nk vad vi har det bra! Bra? Vad menar de? Jag skĂ€ms för att vi har det bra! SkĂ€ms!

    ,

  • Den hĂ€r typen av krig skapar destabilisering, mer krig och mer terror

    Den hĂ€r typen av krig skapar destabilisering, mer krig och mer terror

    Av Magda Gad pÄ Twitter

    Den 7 oktober satt jag pÄ en rÀddningsbÄt utanför Libyens kust. Direkt nÀr nyheten kom visste jag att annat jobb behövde lÀggas pÄ hyllan. Att mycket skulle komma att förÀndras. Och att det kunde gÄ riktigt illa.
    Det finns olika sÀtt att svara pÄ fruktansvÀrda terrordÄd. Ett krigsbrott rÀttfÀrdigar inte fler krigsbrott. USA lÀrde sig den lÀxan men till ett mycket högt pris.
    Den hÀr typen av krig skapar destabilisering, mer krig och mer terror.
    Min enda förhoppning var att USA skulle bromsa pÄ grund av sina egna erfarenheter av kontraterrorism men istÀllet blockerar de vapenvilor och skickar mer vapen.
    Hela regionen har nu förÀndrats pÄ mycket kort tid. Konflikten mellan Israel och Hizbollah eskalerar vid libanesiska grÀnsen. Irak vill kasta ut USA. Israel har dödat en iransk toppgeneral i Syrien. Iran har utlovat hÀmnd.
    Det har öppnats en djup spricka mellan det globala syd och nord dÀr USA inte lÀngre ses som trovÀrdiga vad gÀller folkrÀtten. Antisemitism och islamofobi ökar och vÀrlden har blivit farligare. Miljontals mÀnniskor kÀnner att deras liv inte spelar nÄgon roll och att ingen lyssnar pÄ dem.
    Ryssland har fÄtt ökat övertag i Ukraina och USA förmÄr inte kriga pÄ alla dessa fronter samtidigt. Folket i USA har vÀnt sig mer emot de eviga krigen och pÄ grund av Gaza har Trump gÄtt förbi Biden i opinionsmÀtningar.
    Nu ropar sjÀlvaste Bennett efter att USA och Israel ska invadera Iran, ett land fyra gÄnger sÄ stort som Irak med dubbelt sÄ stor befolkning.
    De röster som sÀger att sjÀlva grundorsaken till konflikten mellan Israel och Palestina mÄste lösas för att det ska bli fred och sÀkerhet och stabilitet hörs knappt.
    (Kuriosa: Visste ni att USA invaderade Afghanistan den 7 oktober 2001?)

  • Stig Dagerman 100

    Stig Dagerman 100

    Av Jonas Almquist

    Idag Àr det 100 Är sedan Stig Dagerman föddes. Inte i nÄgon av tv-kanalerna ges jubileet ett eget program. I Stockholm dÀr Dagerman bodde hela sitt liv, ges inte jubileet nÄgon uppmÀrksamhet. Varken Stadsteatern eller Dramaten bevÀrdigar Dagerman sin uppmÀrksamhet. Det Àr för ynkligt. Dagerman tillhör trots allt det svenska 1900-talets stora författare.

    Men vi lever i den svenska kulturskymningens tid. Musiken, konsten, teatern, dansen, litteraturen görs till tÀrande, oviktiga, onyttigheter i den blÄbruna Tidö-regeringens ögon. Varför ska en svensk författares hundraÄrsdag uppmÀrksammas? Varför ska kulturen över huvudtaget uppmÀrksammas?

    SjĂ€lv Ă€r jag omĂ„ttligt glad för det arv som kulturfarbröder och -tanter som Ferlin, Dagerman, Tage Danielsson, Barbro Hörberg, Sara Lidman med flera lĂ€mnat efter sig. Jag Ă€r glad för att ha fĂ„tt dela samtid med Kurre Hamrin, Karin Wistrand, Vipri Pahkinen, Klas Östergren, Pugh Rogefeldt, Lars Jansson, Karin Rehnqvist, Freddie Wadling, Nils Wohlrabe och mĂ„nga, mĂ„nga fler.

    NÀr jag en dag ligger pÄ mitt yttersta Àr det alla dessa och mÄnga andra kulturberikare, som jag kommer att tÀnka tillbaka pÄ med glÀdje. Inte hur mÄnga Viggenplan, luftvÀrnsrobotar och granatgevÀr vi lyckades exportera och förstöra mÀnniskoliv med.

    MÀnniskor Àr smÄ och mjuka. VÄra kulturella behov stÄr sig slÀtt mot Natos kanoner och bomber, som Àr stora och hÄrda. 75 extra miljarder till försvaret och nedskurna bidrag till kulturen och folkbildningen.

    MilitÀrerna Àr som skolgÄrdsbusarna och mobbarna. De bullrar och styr och krÀver och tar plats, men inom sig Àr de sÄ smÄ. Vi andra pÄ livets skolgÄrd, fÄr maka pÄ oss. Vi klarar oss nog ÀndÄ.

    SÄ det Àr kanske inte sÄ förvÄnande att en av vÄr samtids stora svenska författare, inte fÄr ta plats i tv eller pÄ huvudstadens scener nÀr 100-Ärsjubileet ska firas.

    LikvÀl förblir han lika dagsaktuell, som nÀr han skrev sina nÀstan Ferlinska kortverser för 80 Är sedan:

    “För kanonen gick det att hitta
    en sovplats nÀr allt kom omkring
    men mÀnniskan Àr ju för liten
    hon Àr ju rakt ingenting.
    Hon Ă€r ju sĂ„ liten – och Ă€ndĂ„
    sÄ tar hon sÄn plats i en kö.
    Vi stÄr i kö för att födas.
    Vi stĂ„r i kö för att dö.”

    (Stig Dagerman: Dagsedlar)

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ‘Š

  • Den troligtvis största och finaste privatsamlingen av gamla motorcyklar i Sverige

    Den troligtvis största och finaste privatsamlingen av gamla motorcyklar i Sverige

    Av Jonas Almquist

    Den troligtvis största och finaste privatsamlingen av gamla motorcyklar i Sverige, auktioneras ut nÀsta helg. Ingemar Liljegrens mytomspunna samling, som nu fÄtt namnet Liljegren Motorcycle Collection, har det viskats om redan sedan 1980-talet nÀr jag jobbade pÄ tidningen Mc-Folket.

    En sommar Äkte jag upp till det motorcykelhistoriska Dalarallyt. En blÀndande vacker lördag med massor av vackert renoverade hojar som luftades. Det var en makalös syn att se dem köras, för att inte tala om ljudet.

    NÀr jag pratade runt bland arrangörer och deltagare om intresset för gamla mc, sÄ viskades det om samlaren Ingemar Liljegren och hans ambitioner. Ingen visst hur mÄnga gamla mc han hade, renoverade till nyskick. Ingen visste hur mÄnga mc han tÀnkte samla pÄ sig. FÄ betrodda, hade fÄtt se samlingen. Och det var en samling (inklusive massor av original reservdelar) som byggdes pÄ vartefter, genom Ären.

    Nu Àr Ingemar till Ären kommen, för gammal för att leta fynd, jaga tillbehör och renovera. NÀsta helg gÄr samlingen under klubban, men det ger oss till sist ett tillfÀlle att fÄ se samlingen mc för mc, om Àn pÄ bild och YouTube-klipp.

    Vad sÀgs om en Indian frÄn 1912 i perfekt skick (budet just nu ligger strax under 400 000 kr), eller en BSA Shooting Star frÄn 1969? Majoriteten av hojarna, alla i exceptionellt fint skick, Àr frÄn 1920-30-talet. Högst bud nÀr detta skrivs har en Indian Four frÄn 1937, med ett bud Àn sÄ lÀnge pÄ 600 000 kr. Ja, ni förstÄr att det handlar om mycket ÄtrÄvÀrda gamla mc.

    Sedan finns det andra hojar i betydligt mer plÄnboksvÀnlig prisklass, t ex en Svalan 100 Konsul. En 500 cc-knarr med sidvagn och ett bud för nÀrvarande pÄ 21 000 kr. Ett stycke svensk motorcykelhistoria man kan köpa bara för att ha stÄende pÄ gÄrdsplanen (om man har en sÄdan), om budgivningen inte drar ivÀg.

    Eller varför inte en orenoverad BSA B44 Victor Special/Shooting Star, i startbart originalskick. En en-cylindrig 441 cc busknarr frĂ„n -69 dĂ€r budet ligger pĂ„ blygsamma 21 papp Ă€n sĂ„ lĂ€nge. Jag skulle definitivt inte tacka Nej


    BSA-modellen Àr ball och var en stor exportframgÄng i USA för BSA i slutet av 1960-talet. I Storbritannien hette modellen B44 Victor Special, men den amerikanska exportmodellen fick namnet Shooting Star. Varför minns jag inte och jag Àr lite osÀker om den hÀr svensk-reggade BSA:n verkligen har korrekt namn, dvs om den sÄldes som Victor Special eller med det amerikanska exportnamnet. Troligtvis finns inte köphandlingarna kvar, som kan ge klarhet. Kanske kan ett gammalt registreringsbevis, ge svar.

    Eftersom modellen var en stor exportframgÄng, bör det vara relativt lÀtt (och inte sÀrskilt dyrt) att hitta reservdelar. Klart privÀrd med andra ord för den som vill ha en ball vardagshoj. Nytillverkade indiska kopior av klassiska engelska hojar, ligger betydligt högre i pris och Àr, som sagt, inte engelska originalknarrar.

    Lite nördig, vid-sidan-om fakta: Michael Lang, som arrade och producerade den legendariska Woodstockfestivalen 1969, kan ses i Woodstock-filmen nĂ€r han kör omkring pĂ„ en ’69 BSA Shooting Star. Bilden Ă€r frĂ„n filmen. Just en sĂ„dan och av samma Ă„rsmodell som auktioneras ut hĂ€r. Rock’n’roll-anknytningen gör den ju inte mindre intressant.

    Bortsett frÄn alla hojar finns massor av reservdelar, inkl original reservdelskataloger och orginaldekaler till gamla svenska, engelska och amerikanska hojar. SÄnt dÀr som nÀstan, nÀstan aldrig dyker upp pÄ swapmeets. Inte minst de gamla orginaldekalerna till H-D, Indian och klassiska engelska hojmÀrken frÄn 40-/50-talet, borde fÄ det att vattnas i munnen pÄ svenska hojbyggare (eller renoverare).

    Är man bara allmĂ€nt hojintresserad, Ă€r det Ă€ndĂ„ vĂ€rt att spendera nĂ„gon timme av lördagen eller söndagen bara för att kolla pĂ„ allt som ska auktioneras ut.

    https://auctionet.com/sv/themes/1566-liljegren-motorcycle-collection

    Och vill nÄgon tjÀna lite pengar pÄ söndag och/eller mÄndag, sÄ hÄll korpgluggarna öppna i morgon.

    Trevlig helg pÄ er!

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ‘

  • Mitt liv Ă€r för kort för GONG

    Mitt liv Ă€r för kort för GONG

    Av Jonas Almquist

    GONG, LASSE DAHLQVIST OCH DJANGO REINHARDT

    En GONG – ingen GONG! GONG har inte blivit relevantare pĂ„ 50 Ă„r. Infe för mig. TyvĂ€rr.

    Början av 70-talet (GONG:s första album kom 1970) var en tid nÀr man som ung tonÄring med tunn plÄnbok men vansinnigt stor nyfikenhet pÄ rockmusik, drog in till St Eriks Skivbörs i Stockholm varje lördag.

    Nere i kÀllaren grÀvde man bland tokbilliga, begagnade vinylalbum efter allt som verkade spÀnnande. DÀr inhandlades Lou Reeds legendariska gröna bootleg frÄn Konserthuset -74. Den sÄldes under disk och var det enda fullpris album jag köpte dÀr.

    95% (eller mer) av de begagnade albumen Ă„kte tillbaka till skivbörsen efter nĂ„gon vecka. Groundhogs, King Crimson, Baker Gurvitz Army, Be Bop DeLuxe och massor av annat. Alla var grenar pĂ„ samma rock’n’roll-trĂ€d. MĂ„nga gemensamma nĂ€mnare men olika uttolkningar av samma rockmusik som lĂ„g i tiden dĂ„. Beatles psykedeliska popmusik, Creams tunga psykedeliska bluesrock, polyrytmisk friforms jazz.

    GONG började sin resa vÀldigt nÀra Beatles psykedeliska popmusik. Samtidigt var det lite flummigare och med svagare lÄtar Àn t ex Pink Floyd. Samma andas barn, nÄgonstans. Men redan pÄ andra LP:n slÀppte man popinfluenserna för lÄnga utdragna lÄtar. PÄverkade av en tid nÀr gratisfestivaler utomhus, var grejen. NÀr röka och syra bromsade tiden och musiken blev evighetslÄnga soundtracks.

    GONG:s nisch var att bandets grundare Daevid Allen skapade en mytologi om sig och bandet, dÀr bandets medlemmar blev flummiga meta-karaktÀrer i smÄhumoristiska men vÀldigt flummiga historier. Allt var mycket pÄtÀnt och pÄrökt, om man sÄ sÀger.

    Visst försökte vi unga tonÄringar ta till oss och bli en del av den flummiga, batik och cannabisrocken. PÄ tonÄringars vis sökte man sig till nÄgot som verkade spÀnnande och alternativt till allt man kÀnde till. Men för mig stannade det vid att doppa tÄn i vattnet och hastigt dra undan foten. Jag gillade popmusik-formatet. Kort, framlutad musik. Musik med energi. Musik kunde gÀrna vara lÄngsam, sÄ lÀnge den hade framÄt energi. Kanske hade jag en lÀtt slÀng av ADHD. Eller har. Inget som begrÀnsat mig och varit problematiskt, men som alltid drivit mig framÄt. Black Sabbath, Velvet Underground, Lou Reed, Rory Gallagher. Energi och framÄtriktning. Och lite senare MC5 och The Stooges. Musik som ville nÄgot. Musik som inte var beflÀckad av avarterna inom jazzen dÀr varje instrument i varje lÄt skulle fÄ ha ett eget (och alldeles för lÄngt) solo. NÀr jazzen gick frÄn svÀng till musikalisk cirkusakrobatik och blev Trad Jazz i bemÀrkelsen tradig, lÄngtrÄkig jazz.

    För mig bestod gĂ„rdagens GONG-konsert av tvĂ„ delar: Stundtals svintunga och frĂ€cka polyrytmiska grooves som svĂ€ngde ett gĂ€ng. Grymt duktig trummis och en basist som krokade i (locked in, pĂ„ amerikansk musikerslang) varandra. Hade man plockat bort de flummiga projektionerna, gitarristerna, sĂ„ngen och saxofonen, hade man kunnat ta musiken i en betydligt roligare och mer spĂ€nnande riktning. Ett landskap av framĂ„tlutad, svintung, polyrytmisk rockmusik. Det hade jag gillat. Ingen gör nĂ„got sĂ„dant. DĂ€r finns en nisch att erövra. Berika musikalisk mĂ„ngfald framför ”musikalisk enfald och mer av samma” som Capt Beefheart uttryckte det.

    Den andra delen, och som jag gĂ€spar Ă„t för den var för mig vĂ€ldigt Boooring (för att citera Vyv i Young Ones) och symboliseras bĂ€st av sĂ„ngaren och gitarristen Kavus Torabi. En 50-Ă„rig herre ser ut som Tim Curry, pratar som hippie-Neil i Young Ones och rullar med ögonen som om han var saligt nyfrĂ€lst och sett sanningen: ”Wow!”, ”Musik Ă€r magi som fĂ„tt oss att komma samman”, ”Min gitarr Ă€r ett rymdskepp” osv.

    Eller enkelt sammanfattat: Serietidnings-komedibandet Zodiac Mindwarp & The Love Reaction men pÄ allvar. Klyschor blir inte roliga och fyllda av sjÀlvdistans om inte ironin Àr uppenbar. Det blir som Scientologerna utanför Buttricks pÄ Drottninggatan i början/mitten av 1970-talet. De som pÄ allvar hÀvdade att man kunde fÄ sin sjÀlsliga status analyserad av en plÄtlÄda med blinkande lampor och fladdrande VU-mÀtare. En mÀtare som visade upp en ledsen och tragisk sjÀl, men som kunde bli lyckliggjord steg-för-steg i en kostnadspyramid som bara blev dyrare och dyrare. Ett religiöst, sekterisktiskt geschÀft dÀr alldeles för mÄnga fastnade och ruinerade sig i bonnfÄngeriet. Och GONG:s och Kavus Torabi symboliserar i mina öron, rÀtt eller fel, samma saligt nyfrÀlsta, hippe-new age-filosofin. Lite för distanslös, hippiekommersialism för min smak.

    Men allt det hÀr Àr min högst subjektiva uppfattning, andra fÄr tycka annorlunda.

    Fasching var utsĂ„lt och fyllt av mĂ€nniskor som med lysande ögon bevittnade spektaklet. Jag antar att marknadsliberale Kulturministern Parisa Liljestrand (m) med sin marknadsliberale Statssekreterare, fd Timbro vd:n Karin Svanborg-Sjövall, skulle applĂ„dera GONG och det utsĂ„lda Fasching – marknaden har talat. Varför ska samhĂ€llet stötta musik som inte sĂ€ljer ut konsertlokalerna? Förvisso kanske det tar 50 Ă„r innan musiken sĂ€ljer ut ett stĂ€lle som Fasching, men man kan ju alltid vĂ€nda hamburgare fram till dess. Och vill marknaden ha flygande te-kannor, rymdskepp, trianglar och annat infatilt flum, sĂ„ ska samhĂ€llet uppmuntra det. UrsĂ€kta ironin och kopplingen till Tidöpartiernas kultursyn


    KÀnner man en dragning Ät det psykedeliska hÄllet, finns en vÀrld av nypsykedelia som skalat bort det mesta av det utdragna dravlet och har mer gemensamt med garagerocken. BÀttre lÄtar med driv och framÄtenergi i ett punk-garage-psykedelia landskap. DÀr kÀnner jag mig mycket mer hemma.

    Uffe Lorenzen (för övrigt ett gammalt Nunnan-fan) har varit en stark motor i Danmark med sina olika nypsykedeliska band: Baby Woodrose, Spids NĂžgenhat osv. Kolla in danska etiketten Bad Afro Records. VĂ„ra svenska Les Big Byrd med Joakim Frans Åhlund i spetsen, gör betydligt mer spĂ€nnande rymdrock Ă€n GONG. Kikar vi internationellt finns Zuli, Archie Bronson Outfit, Foster the people, Spiritualized, The Apples in stereo, Pond, Sleepy Sun, The Black Hollies, White Denim, Black Moth Super Rainbow, Wooden Shjips, Monn Duo, Crystal Antlers osv.

    Det finns hur mycket som helst om man fryser pÄ det psykedeliska landskapet, men vill slippa utdraget, distanslöst musikaliskt och textmÀssigt flummande.

    Nog om detta. Livet gĂ„r vidare
 đŸ˜ŠđŸŽ¶đŸ‘

    Huvuddelen av söndagen Àgnade jag Ät att korsa fransk Django-swing med svenske Lasse Dahlqvist.

    VÀnnen Max Lorentz knackade sig för pannan nÀr jag berÀttade om det pÄ Fasching igÄr kvÀll. Vilket inte Àr sÄ underligt. Ingen har ju utforskat konceptet. Det lÄter konstigt och icke-fungerande innan det prövats i praktiken.

    De franska, ska vi kalla dem Musettdragspels-, valserna finns sitter lika djupt i den franska populÀrkulturen som Evert Taubes och Lasse Dahlqvists valser i Sverige. De franska valserna finns representerade i den franska swing manouche-repertoaren. Man tillÀmpar det musikaliska formsprÄk som Django Reinhardt utvecklade, pÄ en fransk, populÀrkulturell tradition. Ett funktionellt och praktiskt tillvÀgagÄngsÀtt. Det unga Frankrike pÄ 1930-/40-talet gillade jazz (swing) och Musettevalserna var lika populÀra i Frankrike som Evert Taube och Lasse Dahlqvist vid samma tid i Sverige. Klart att man kör det materialet om folk vill höra det och betala för det.

    SÄ: NÀr man tÀnker nÀrmare pÄ saken, sÄ har svenska och franska valser mer gemensamt Àn vad som skiljer dem Ät. Grunderna i valsens Tre-takt Àr densamma Àven om dialekterna kan vara olika och prÀglad av den ljudmÀssiga skillnaden mellan t ex durdragspel och franska musettedragspel. Man hör och ser lite andra bilder pÄ grund av ljudet.

    Och eftersom jag försöker lÀra mig att spela gypsy swing pÄ gitarr, insÄg jag igÄr morse att jag inte Ànnu testat det vi slarvigt kan kalla för Django-valserna (franska valser pÄ Django-dialekt).

    För enkelhetens skull var det lÀttare för mig att ta till en svensk vals jag kÀnde till, Àn att först försöka lÀra mig en fransk Musettevals jag inte kÀnde till. Det var ju inte sprÄket jag ville lÀra mig utan dialektskillnaderna som jag ville utforska.

    Eller med en enkel liknelse: Jag ville liksom se hur en mening pÄ riks-svenska lÄter om man sÀger den pÄ norrlÀndska, stockholmska, göteborgska, vÀrmlÀndska, smÄlÀndska, skÄnska. Meningen Àr densamma men respektive dialekt kan skapa olika kÀnslor, bilder och betydelser för hur man uppfattar meningen.

    En svensk dur-vals och en fransk Musette-vals – olika dialekter pĂ„ samma grund.

    Nu förstÄr ni logiken bÀttre.

    SĂ„ jag tog den vals jag kunde bĂ€st, Lasse Dahlqvists ”Dans pĂ„ BrĂ€nnö Brygga”, som spelats flitigt i min barndom som 78-varvare pĂ„ min mormor och morfars portabla vevgrammofon.

    Och visst – ganska snabbt upptĂ€ckte jag att det gick alldeles utmĂ€rkt att spela ur-svenska Lasse Dahlqvist med fransk gypsy swing-dialekt. Det blev faktiskt riktigt ballt. Och lĂ„ten Ă€r lika stark. I sin förlĂ€ngning och om man var musikentreprenör, skulle man sĂ€kert kunna sĂ€lja in Lasse Dahlqvist pĂ„ franska och pĂ„ musettdragspel, och fĂ„ det att fungera kulturellt och kommersiellt i Frankrike.

    Micke Hujanen, denne fantastiskt trevlige, rolige och duktiga trummis (f’lĂ„t
 gitarrist) och jag fann varandra i ett musiksamtal för ett Ă„r sedan dĂ€r bĂ€gge stod i begynnelsen att plocka upp och börja utforska jazzen pĂ„ gitarr.

    Fantasi, kreativitet och ett frisinnat musikaliskt öra, Àr en bra drivkraft för att upptÀcka och vilja lÀra sig nya saker.

    Hur lÄngt Micke kommit det hÀr Äret med sin jazzvandring, vet jag inte. Men sjÀlv sitter jag dagligen med min Àlskade, fantastiska, halvakustiska nylon-acke som jag köpte i vÄras av Mats Silfving/Guitar People, och spelar jazzsaker jag aldrig trodde mig kunna lÀra mig att spela. Inte pÄ ett Är. Inte sÄ snabbt nÀr jag inte lÀser noter, inte kan musikteori, inte kan ackordsnamn.

    Mitt sjÀlvpÄtagna uppdrag var att Àntligen (45 Är efter att min första lÄt spelats i radio), försöka lÀra mig att spela gitarr och inte bara visa ackord (som jag inte kunde namnet pÄ) för mina bandkamrater. Jag har bara tagit ett litet, litet steg pÄ den resan, men har redan tappat mycket respekt och klarar av att spela nÀstan frispelande.

    Naturligtvis kommer jag att förr eller senare behöva sÀtta mig med en duktig gitarrlÀrare som t ex Ola Bengtsson, för att sÄ att sÀga gitarrterapeutiskt plocka bort sÄdant som sÀtter kÀppar hjulet för att ta Ànnu större kunskapssprÄng. Praktiskt och teoretiskt.

    NÄgon instrumentalist kommer jag aldrig att bli. Jag inga sÄdana ambitioner. Jag skapar musik och lÀr mig genom skapandet och att sÀtta Ànnu högre mÄl för skapandet.

    En humla ska enligt fysikens lagar inte kunna flyga. Och jag skulle inte kunna lÀra mig det hÀr, enligt musikpedagogikens lagar. Men humlan flyger glatt omkring och pollinerar blommor (Ätminstone innan klimatförÀndringar och miljöförstöring utrotat humlan). Och jag flyger glatt omkring och pollinerar musik.

    Av samma skÀl kÀnner jag att GONG igÄr var ett musikaliskt haveri i mina öron. En polyrytmisk rytmsektion som förtjÀnar en betydligt bÀttre, mer spÀnnande musikalisk kostym Àn nostalgiskt, distanslöst hippieflum.

    Mina öron Àr inte andras öron. Olika öron Àr bra. Det finns inte en enda sanning. Livet skulle vara grymt trÄkigt om vÄra öron hörde allt pÄ samma sÀtt. Vi skulle bli kvar pÄ ett musikaliskt grottstadium. Utveckling och framsteg krÀver mÄngfald och olikhet.

    Mina öron förblir vinklade framÄt pÄ en musikalisk upptÀcksfÀrd utan slut. Och mitt liv Àr för kort för GONG.

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ€˜

  • Allyson Felix, vilken idrottskvinna och förebild

    Allyson Felix, vilken idrottskvinna och förebild

    Via Sportbibeln:

    NÀr Allyson Felix blev gravid, ville skotillverkaren och hennes sponsor Nike sÀnka stödet med 70 procent.
    Felix vÀgrade och skapade i stÀllet ett eget skomÀrke.
    Hon anvÀnde skorna i Tokyo 2020, dÀr hon i sitt livs sista individuella OS-lopp tog sin tionde OS-medalj.

    Felix blev dÀrmed den mest framgÄngsrika OS-friidrottaren nÄgonsin pÄ damsidan. I hela OS-historien har bara Carl Lewis ett bÀttre facit.
    Efter sista medaljen postade hon den hĂ€r bilden pĂ„ Instagram, med orden ”I know my place (and it’s in my own shoes”). En tydlig passning till Nike.

    PÄ bilden syns ocksÄ Àrret efter det akuta kejsarsnitt som Felix tvingades genomgÄ under förlossningen.
    Efter att Felix gÄtt ut och berÀttat om kontraktsförhandlingarna dÀr Nike pÄ grund av hennes graviditet ville sÀnka ersÀttningen, har skotillverkaren Àndrat villkoren för ALLA kvinnliga idrottare.

    Nu Àr kvinnor som Àr sponsrade av Nike garanterade lön och bonusar 18 mÄnader runt graviditeten.
    Ytterligare tre stora sponsorer har gÄtt samma vÀg och Àndrat sina villkor.
    Allyson Felix, vilken idrottskvinna och förebild! 🙌

  • Vi fĂ„r nyval

    Vi fÄr nyval

    Av Jonas Almquist

    Nu kom Àven Novus augustisiffror. Fem st institut ÄterstÄr. Som jag skrev tidigare, gör Novus betydligt mÄnga fler valbarometer-intervjuer Àn de andra sex st instituten. Ju fler intervjuer, desto trovÀrdigare siffror.

    Även Novus augustisiffror visar att S, V och Mp skulle fĂ„ en egen majoritet i riksdagen utan att behöva stöd frĂ„n C, om det var val idag.

    Sedan ska man komma ihÄg att vÀljarbarometrarna bara visar tendenser och att det dessutom alltid finns statistiska felkÀllor i de olika partiernas siffror. Men man ser varthÀn opinionen blÄser just nu.

    Och nÀr siffrorna visar en sÄ tydlig politisk förskjutning till oppositionspartiernas fördel (55,6% med C inrÀknat), sÄ Àr skillnaden sÄ stor att inte ens statistiska felprocent kan Àndra pÄ förskjutningen i maktbalansen mellan blocken inkl resp blocks stödpartier.

    Det ska bli intressant att se hur partierna tacklar dessa siffror de kommande mÄnaderna: om septembersiffrorna visar att tendensen fortsÀtter eller om Tidöpartierna och SD kan bromsa och vÀnda siffrorna.

    Enligt Novus ser vĂ€ljarflödet mellan partierna ut sĂ„ hĂ€r, mellan 1 – 20 augusti:

    • M tappar frĂ€mst till Soffan, S och Ă€ven lite till KD men vinner frĂ„n SD och L
    • L vinner frĂ„n S och lite frĂ„n soffan men tappar till M
    • C vinner frĂ„n soffan men tappar till S
    • KD vinner frĂ„n M och S men tappar till soffan
    • S vinner frĂ„n M, soffan och SD men tappar till L, KD och MP
    • V vinner frĂ„n soffan och lite frĂ„n MP men tappar inte nĂ„got större till nĂ„gon
    • MP vinner frĂ„n S och lite frĂ„n soffan men tappar till V
    • SD tappar till M, till S och lite till soffan och vinner inte vĂ€ljare frĂ„n nĂ„gon

    Att SD rasar ganska kraftigt hos bĂ„de Sentio och Novus, och att L och KD fortsĂ€tter att ligga en bra bit under 4%-spĂ€rren – gör det politiska lĂ€get intressant inför hösten. Ska SD offra Jomshof och Söder för att locka tillbaka de SD-vĂ€ljare som enligt Novus sviker partiet men utan att söka sig till nĂ„got annat parti? Jomshof och Söders utspel Ă€r ju det största skĂ€let till raset, eftersom SD inte varit medialt synliga i nĂ„gra andra frĂ„gor. Åkesson i Hawaii-skjorta samtidigt som katastrofen pĂ„ Maui, var förvisso politisk tondövhet men det tog inte fokus i mediebruset. Och Åkesson sjĂ€lv skulle aldrig offra tvĂ„ av sina nĂ€rmaste, politiska vapenbröder. DĂ„ offrar han hellre stödet till Tidöpartierna.

    Och ska L vĂ„ga kaxa upp sig mot SD för att vinna tillbaka sina vĂ€ljare men riskera att Tidöpartierna förlorar SD? Löpsedlarna talar om interna krav inom L, för att fĂ„ bort Jomshof. Men det Ă€r troligtvis bara “strategiska lĂ€ckor” för att ge sken av att L faktiskt kan göra det vĂ€gvalet. Vi andra vet att om L skulle agera mot Jomshof, skulle SD dra sig ur samarbetet med Tidöpartierna. Vi fĂ„r nyval och L ligger sĂ„ risigt till att de fortfarande riskerar att hamna utanför riksdagen vid ett nyval. SĂ„: GĂ„ mot stupet med flaggan i topp, eller stĂ„ fast vid Tidöavtalet och stödet frĂ„n SD – och Ă€ndĂ„ gĂ„ mot sitt politiska stup? L har satt sig sjĂ€lva i en extremt jobbig sits.

    Och kommer Ebba Busch att tvingas göra en politisk U-svÀng, en pudel för sitt KoranbrÀnnarstöd i sommartalet för nÄgra dagar sedan, för att locka tillbaka gamla KD-vÀljare? Eller kommer KD att Àn tydligare manövrera sig mot SD som ett kristet anti-muslimskt parti, med risk för att partiet försvinner ur riksdagen vid ett nyval och fÄr svÄrt att göra politisk comeback?

    Å andra sidan: Kommer vi att fĂ„ se oppositionspartierna att tagga upp i kritiken av Tidöpartierna och SD? Kommer de t ex att attackera den sk Angiverilagen? S har varit vĂ€ldigt tyst i den frĂ„gan, vilket ju bara kan tolkas som ett tyst stöd till lagen. Men Ă„ andra sidan skulle S kunna göra en politisk U-svĂ€ng och börja attackera den sk Angiverilagen, om det stĂ€rker opinionslĂ€get för S och oppositionspartierna ytterligare och pĂ„skyndar processen fram till ett nyval. Taktiskt rĂ€vspel eller bygga en egen stark och trovĂ€rdig politisk agenda?

    S har Àven varit vÀldigt tysta i andra, för vÀljarna viktiga, frÄgor som t ex nedskÀrningarna av resurser till skolan. Eller frÄnvaron av skarp kritik mot Tidö-budgeten som gynnar höginkomsttagarna men innebÀr att vanliga familjer, barnfamiljer och pensionÀrer fÄr ytterligare försÀmringar.

    V slog sig för bröstet förra sommaren, nÀr man förhandlade bort Nato-kritiken mot 1 000 kr mer i garantipension till landets pensionÀrer. En höjning som dessutom stannade vid 800 kr efter att C sagt sitt.

    Det lÀt vackert pÄ pappret, men i verkligen hade inflationen och matpriserna Àtit upp pengarna och mer dÀr, innan pensionÀrerna fick sina 800 kr.

    Under Ă„ret som gĂ„tt har vi sett Livsmedelspriserna öka med upp till 50% pĂ„ baslivsmedel. Den svenska fĂ€rskpotatisen vid Midsommar och som andra Ă„r sĂ„lts som lockvara för 2 – 3 kr/kg, sĂ„lde för 10:95 kr/kg i Midsomras. En ökning med minst 300 %. LĂ€gg till skenande el-priser och höjda hyror (dĂ€r vissa fastighetsbolag redan nu vill göra ytterligare höjningar). 800-ingen till pensionĂ€rerna, var inte i nĂ€rheten av att motsvara en indexjustering av garantipensionerna för att vĂ€rdesĂ€kra garantipensionerna mot inflation och kostnadsökningar i samhĂ€llet.

    Vi har med andra ord ett antal för vanliga inkomsttagare, barnfamiljer och pensionÀrer vÀldigt vÀsentliga frÄgor, dÀr oppositionspartierna S och V har varit vÀldigt tysta pÄ riksnivÄ. FrÄgor som annars brukar ligga vÀnstern varmt om hjÀrtat, men som kanske inte lÀngre gör det, vad vet jag.

    Novus lyfter sÀrskilt fram i sin julimÀtningen att antalet soffliggare ökar, dvs de som i dagslÀget inte vet hur de skulle rösta om det var riksdagsval idag. Troligtvis Àr det en ganska tydlig indikation pÄ att alltfler vÀljare inte kÀnner sig helt bekvÀma med vÄra riksdagspartier.

    Att 11,6% av de intervjuade, mer Ă€n var tionde svensk, uppger att de inte vet hur de skulle rösta om det var val idag, Ă€r ocksĂ„ ett demokratiskt problem. Ju fler som röstar, desto stabilare stĂ„r Sverige. Men i Novus augustisiffror Ă€r soffliggarna det fjĂ€rde största “partiet”. En nĂ€stan lika stor grupp som V:s och Mp:s vĂ€ljare tillsammans. Eller bara 5,7% mindre Ă€n antalet SD-vĂ€ljare. En stor grupp med andra ord. En alldeles för stor grupp som inte hittar ett parti som stĂ„r för nĂ„got bra. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte Ă€r bra, utan snarast demokratisk illavarslande.

    Det Àr med andra ord inte helt ointressanta spörsmÄl och utmaningar, som ligger framför partierna i höst. För nÄgra handlar det konkret om överlevnad eller att försvinna frÄn den svenska politiska arenan. Och partier som slÄss för sin politiska överlevnad och att fÄ vara kvar i riksdagen, tenderar att lova mer, större och bÀttre Àn andra partier. Löften de sÀllan kan backa upp och bidrar dÀrmed Àn mer till politisk besvikelse och misstro hos vÀljarna. För andra handlar det om att ta rygg pÄ opinionssiffrorna och förvalta dem vÀl, sÄ att ökningen fortsÀtter.

    Nu vÀntar vi in de övriga fem institutens augustisiffror, innan vi gÄr in i den politiskt intressanta höstmÄnaden september.

    Jag önskar alla en riktigt fin helg och att SMHI:s rödflaggande av alla mellansvenska omrÄden som riskerar översvÀmningar de nÀrmaste dagar, inte blir sÄ drabbande som SMHI befarar.

    Ha det bĂ€st, gott folk! đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ€˜