Av Jonas Almquist

Fredag före löning. Kanske spara en slant och buda på en ikonisk gura som ritade om den engelska musikvärlden 1976-77. Tyvärr har Steve Jones pillat bort såväl pinup-dekalen som Expressen-getingen, men märkena finns kvar efter dem på guran. Förväntas säljas för mellan 1 – 2 miljoner kronor på en auktion om två veckor…

Vad var det Adam Ant sjöng: “When passion ends in fashion…”

Vad var det Malcolm McLaren svarade: “Cash from chaos!”

Var det inte förresten McLarens son som brände en massa punkmemorabilia efter farsan, för att inte folk skulle ekonomiskt spekulera i det och göra stora pengar vid auktioner som denna?

Äh, låt överklassen rassla med juvelerna, vifta med guldkreditkorten, vaska champagne och köpa på sig punkhistoria. För när punken hamnar på de creddiga auktionshusens auktioner, har den blivit investeringsobjekt och är definitivt död som revolt.

😎🎶👊

Av Jonas Almquist

Löningshelg och vi sprättar våra små lönekuvert med upphetsade fingrar, samtidigt som vi nyfiket betraktar våra kollegor: Hur mycket fick du?

Nja, kanske inte riktigt, men det är ju lika spännande varje gång Spotifyavräkningen kommer. Blev det några pengar? Törs man slå till med radhus-biff och lingon med mjölk till, nu när det ändå är helg.

DET HÄR BLIR EN LÅNG TEXT MEN FÅR DU SPOTIFYPENGAR ELLER ÄR NYFIKEN PÅ HUR SPOTIFY FUNKAR, ÄR DET VÄRT ATT LÄSA.

• PLUS DU FÅR VETA ATT SPOTIFY GJORT EN REKORDVINST FÖRSTA KVARTALET 2024 GENOM ATT BLAND ANNAT SPARKA 17% AV PERSONALEN OCH LÅTA AI GÖRA JOBBET.
• PLUS DU FÅR VETA ATT SPOTIFY I USA VILL SÄNKA ERSÄTTNINGARNA FÖR MUSIKEN SOM STRÖMMAS.
• PLUS DU FÅR VETA VEM SOM KUNNAT PLOCKA UT 3,7 MILJARDER SVENSKA KRONOR PÅ SPOTIFY DET SENASTE HALVÅRET.

Spotify slår sig för bröstet i sitt senaste e-brev till oss artister: Aldrig har Spotify betalat ut så mycket till upphovsmännen – vilket i de flesta fall är en omskrivning för skivbolag och musikförlag.

Musikbranschen insåg när Napster och andra Bit Torrent-sajter klev in på musikscenen, att man måste ändra retoriken. För vill man vinna lagstiftare och den allmänna opinionen, måste Napster & Co:s tilltag på ett enkelt och känslomässigt sätt kopplas till kämpande artister och låtskrivare. Det var ju deras radhus-biff med lingon och ett glas mjölk, som hotades av den otillåtna fildelningen av musik. Och politikerna köpte retoriken.

Hösten 2009 lanserades den sk Ipred-lagen, som gjorde det möjligt att åtala och riktigt pungslå de tonåriga fildelarna på skyhöga belopp som upphovsmännen och -kvinnorna gått miste om. I Gamla Riksdagshuset i Stockholm stod en liberal kulturminister och med darrande stämma pekade på några artister som aningslöst låtit sig engageras:

• Se på dem! Vad ni gör mot dem gör ni mot mig…

Nja, han sade kanske inte riktigt så, men andemeningen var denna. Sedan fick de två artisterna framföra varsin låt, för att förstärka budskapet.

Det var bara en liten detalj som man glömde i sammanhanget: Upphovsmännen som drabbades var inte artisterna, utan skivbolagen.

Det var deras intäkter som hotades. Och skivbolagen jobbar utifrån en enkel affärsmodell: När en artists nya platta är ”het”, tar man ut fullt pris. När plattan inte längre är lika ”het”, sänker man priset på plattan. Allt sker utan att artisten tillfrågas.

Det som ena dagen är 15% royalty på, låt oss säga, 90 kr (priset skivbolaget får från distributören) – kan över en natt bli 15% royalty på, låt oss säga, 15 kronor (det nya priset skivbolaget får från distributören). 13,50 kr/såld skiva blir plötsligt 2, 25 kr. Skivbolaget får fortfarande 85% av priset till distributören (76 kr/såld skiva resp 12.75 kr/såld skiva).

De stora förlorarna på Napster & Co var skivbolagen, men sådant bevakar inte hjärtat hos politiker och allmänhet – därför behövdes en ny retorik. Och eftersom skivbolagen och musikförlagen var utgivare av musiken, kunde man med lite god vilja beskriva dem som upphovsmännen.

Ja, ni hör hur märkligt det låter: X skriver en låt. Som låtförfattare är X upphovmannen/-kvinnan. Inga konstigheter. Men i den stund som X skriver på ett skivkontrakt, är det skivbolaget som blir upphovsmannen.

Det är fortfarande X som är upphovsman/-kvinna till själva låten, men skivbolaget ser sig som upphovsman till den utgivna skivan. Lyckas man med det retoriska trolleritricket att ge ordet ”Upphovsman” två olika betydelser, kan man få politiker, media och allmänhet att se en artist framför sig när musikindustrin talar om drabbade upphovsmän och menar sig själva. Då blir det ens mycket lättare att få politiker, media och allmänhet att tycka synd om artisterna som berövas sina inkomster av fildelande gratissnyltare på Internet.

Och lyckades man med det schackdraget, fick man politiker och allmän att se ”artister” och inte skivbolagen och musikförlagen.

Politiker och den kommersiella företagsamhet som kallas ”marknaden”, förenas av en kreativ språklig förmåga att få saker att framstå på ett annat sätt än det egentligen är. I botten förenas bägge parterna av att på ett smidigt sätt uppnå politiska resp ekonomiska vinter – om man lyckas väl med sitt ordtrixande.

Spotifys upphovsman och vd Daniel Ek, har aldrig hymlat om att Spotify handlar om att tjäna pengar. I vintras gick han ut och berättade att 17% av de anställda skulle avskedas (lika många som anställts 1 – 2 år tidigare) för att skapa en ännu bättre ”affärsmodell” för Spotify.

Affärsmodellen avser inte att ge artister och låtskrivare lite fler ören/låt, utan handlar om att öka skillnaden mellan Spotifys kontnader och intäkter. De som satsat pengar på aktier i Spotify ska hållas på gott humör med bättre utdelningar. Dessutom lockar det fler investerare/investeringsbolag, vars uppgift är att chippa in pengar mot så ekonomisk hög avkastning som möjligt, att satsa pengar på Spotify. Det är den goda affärsmodellen.

För Spotify (och t ex din lokala ICA-handlare) finns det två sätt att skapa bättre vinster: Kapa eller sänka kostnaderna och att höja priset på produkten.

Hösten 2023 gjorde Spotify bägge delarna: Man höjde månadsabonnemanget (i Sverige från 109 kr/m till 119 kr/m, dvs nästan 11%). Höjde Spotify samtidigt ersättningarna till oss artister och låtskrivare med 11% – tror du det så tror du fel, för att citera Cornelis i “Lasse Liten Blues”.

Samtidigt sparkade Spotify 17 % av personalen och ersätta deras arbetsuppgifter med AI-teknik (AI-genererade spellistor, AI-genererad marknadsföring osv). Spotify sparade stora pengar samtidigt som man också ökade intäkterna genom höjda abonnemang. Kort sagt: man ökade vinstmarginalen rejält.

I tisdags kom rapporterna om Spotifys första kvartal 2024. Affärerna har gått lysande och Spotify har gjort en rekordvinst. Aktiemarknaden i New York hoppade av glädje och aktiekursen steg med 11%.

Men arbetet med att öka vinstmarginalen slutade inte där. För det finns andra löpande kostnader utövar anställd personal, och det är ersättningarna till upphovsmännen (dvs skivbolagen och förlagen).

För samtidigt med rekordvinsten första kvartalet 2024, avslöjades att Spotify i USA försöker sänka ersättningarna till upphovsmännen (skivbolag och musikförlag), genom en mekanisk royaltysats byggd på den betydligt lägre mekaniska royalty som utgår för ljudböcker på Spotify.

Hittills har intäkterna för låtar och musikalbum å ena sidan, och poddar och ljudböcker å andra sidan, ersatts med olika avtal vad gäller mekanisk royalty. Mekanisk royalty är den fasta delen av royaltyersättningen, sedan finns en rörlig och förhandlingsbar del ovanpå detta.

Spotifys argument är att premium abonnemangen (dvs prenumerationskostnaden) ska betraktas som ersättning för allt som Spotify erbjuder på sin digitala plattform, att det ska ses som abonnemang av ett paket, dvs det som kallas för ’bundles’. Spotifys argumentering tar stöd i ett utslag som USA:s Copyrightstyrelse tog 2022.

Nu är det osäkert om Copyrightstyrelsen avsåg detta med sitt utslag, men problemet är att man förde in just begreppet ’bundle’ (dvs paket) och att mekanisk royalty ska utgå med det lägsta royaltybeloppet i paketet.

Vinner Spotify den här striden, innebär det väsentligt lägre ersättning till upphovsmännen (skivbolag och musikförlag) på musiksidan. Det är ungefär som om en skivdistributör plötsligt säger att ”Vi tänker inte betala t ex 90 kr för ett fullprisalbum om vi t ex bara behöver betala 25 kr för lågprisalbum, för vårat distributionsavtal med er betraktar vi som ett paketavtal med olika delar och Copyrightmyndigheten har nu bestämt att då behöver vi bara betala vad den lägsta delen av avtalet kostar”. (Jag försöker bara ge en begriplig bild och siffrorna ska ni inte ta bokstavligen).

Det som händer om Spotify får rätt i USA, är att upphovsmännens (skivbolagen, musikförlagens) beräkningsgrund blir annorlunda och betydligt lägre.

Det florerar myter om hur mycket Spotify betalar varje gång en låt streamas. Myten bygger på att man använder sig av det tveksamma upphovsmanna-begreppet. Ibland används begreppet rättighetshavare istället, men innebörden är den samma. Rättighetshavaren till musik på strömmande plattformar, är inte artisten utan skivbolaget som gett ut musiken. För genom artistens avtal med skivbolaget, har artisten överlåtit rättigheterna till att kapitalisera på musiken (dvs tjäna pengar på musiken) till skivbolaget. Som ”Tack” för artisten en liten del av intäkterna som kallas royalty.

Spotifyersättningen brukar beskrivas så här, på Internet:

”En lyssning på Spotify ger totalt ca 2-5 öre som alla rättighetshavare och låtskrivare delar på. Det inkluderar både royalty (2-4 öre) och Stimpengar (0,18 och 1,31 öre ).”

Har du 15% royalty från ditt skivbolag, får du bara 15% av vad Spotify betalar till ditt skivbolag. Och eftersom ditt skivavtal omgärdas av ett sk NDA (Non-Disclosure Agreement, dvs avtalets innehåll är en affärshemlighet), så kan bara du som artist räkna ut hur mycket du egentligen får per stream som artist. Får skivbolaget X 2 öre per stream och du har 15% royalty i ditt avtal med skivbolaget, får du 15% av 2 öre dvs 0, 3 öre per stream. Är ni tre personer i bandet, får varje medlem 1/3-del av 0,3 öre per stream dvs 0,1 öre.

Är ni ett band med tre medlemmar och ni har 15% royalty enligt kontraktet, får var och en av er 250 kr i nhanden (500 kr före skatt och sociala avgifter) om er låt streamats 50 000 gånger under avräkningsperiodens 6 månader.

Nu är det å andra sidan få artister/band förunnat att streamas 50 000 gånger. Sveriges Radio speglar i stor utsträckning den digitala spellistan (spellistan för hur många gånger en låt strömmats den senaste tiden på alla digitala plattformar), när man bestämmer hur ofta en bestämd låt ska spelas i radion (de sk A-, B-, C- och D-listorna, där låtarna på A-listan spelas ofta och de på D-listan spelas väldigt sällan). Man plockar ut låtar som ”trendar” och blandar dessa med nya låtar man tror kommer att ”trenda”.

I dagsläget vet vi inte exakt vad som styr låtars populäritet på de digitala plattformarna. Alla avtal innehåller NDA- (Non-Disclosure Agreement-) klausuler, som förhindrar varje möjlighet till insyn och kunskap.

Utöver detta vet vi att det förekommer sk ful-streamar, dvs firmor som mot betalning ”fusk-strömmar” låtar med ett batteri av digitala spelare. Det är lätt att hitta sådana firmor på Nätet när man Googlar. De har funnits lika länge som Spotify (15 år) och ingen har kunnat eller velat stoppa dem. Affärerna fortsätter som vanligt.

Vi vet att Spotify själva producerar fejkade spellistor med fejkade artister. DN hade ett uppmärksammat reportage om detta tidigare i år.

Vi kan inte heller utesluta att sk Major skivbolag har möjlighet att påverka att låtar placeras på populära spellistor och därmed strömmas oftare än om ingen ”aktör” agerat så att säga.

Har ett skivbolag investerat stora summor i en artist, vill man naturligtvis så långt det går att snabbt få tillbaka de investerade pengarna. Samma tänk som när en aktieinvesterare köper aktier och vill ha snabb, bra utdelning på investerade pengar. Vi måste därför hålla för troligt att skivbolaget X så långt det är möjligt, påverkar att en sk prioriterad artist strömmas oftare än en oprioriterad artist på samma skivbolag.

Summasumarum: Det finns ingen fast summa som artister får varje gång en låt strömmas. Det styrs av ditt avtal med skivbolaget och av skivbolagets avtal med Spotify. De siffror som nämns på Nätet är med andra ord inte tillförlitliga.

När vi sprättar vårt lilla Spotify-kuvert och håller tummarna för att pengarna ska räcka till att festa loss på radhus-biff med lingon och ett glas mjölk, vet vi nu lite bättre varför ersättningen är så låg.

Och vi vet att Spotify har som affärsmodell att hålla aktieägarna om ryggen på bekostnad av artister och anställda. Kan man sänka ersättningarna till skivbolag och musikförlag, så gör man det.

Och som om inte detta vore nog, kan Music Business Weekly i torsdagens nyhetsbrev berätta att Daniel Ek (en av de två skaparna av Spotify och vd för Spotify), sålt av små delar av sina aktier i Spotify under hösten 2023.

Totalt har Daniel Ek 30,8 miljoner aktier i Spotify, Hösten 2023 sålde han av ca 1,3 miljoner av dessa och slantade in drygt $ 340 miljoner, dvs motsvarande 3,7 miljarder svenska kronor.

I musikens näringskedja är det varje låtskrivares och artists låt, som byggt Daniel Eks förmögenhet.

Så när du och jag som artister sprättar upp vårt lilla Spotify-kuvert och funderar över om det ska räcka till att festa på radhus-biff med lingon och mjölk, så kan vi sätta det i relation till att Spotifys affärsmodell är att maximera vinsten för sina aktieägare – inte att förbättra ersättningarna till de som skapar musiken som Spotify och deras aktieägare lever på.

Och när vi väl njuter av vår radhus-biff, denna lördagskväll ska vi inte glömma att skåla för Daniel Ek i mellanmjölk (standardmjölk är för dyrt) för att han kunnat plocka ut 3,7 miljarder svenska kronor under hösten 2023 genom att sälja 3% av sina Spotifyaktier. Ett aktievärde som var och en av oss artister bidragit med för att lyssnare vill höra musiken vi skapat men knappt får betalt för.

Vi kan vara överens om att vår Spotify-lönehelg som artister, ser betydligt annorlunda ut jämfört med Spotify-vd:n Daniel Eks lönehelg. Och att Spotifyersättningen per strömmad låt som artist/låtskrivare, är mellan 10 – 20% av den ersättning skivbolaget får.

Längst ned i musikens näringskedja står vi artister/låtskrivare, vi som skapar värdet alla tjänar betydligt mer på.

Eller som vi sade när jag var yngre: Olika falla ödets lotter – somliga får wc, andra får pottor…

Trevlig helg!

😎🎶👊

Av Jonas Almquist

När man inte står på någon musikteoretisk grund, när man är någon form av musikalisk analfabet, blir örat så mycket viktigare. Vad örat hör och vad örat finner som möjligt.

Musik är ett språk som rymmer massor av dialekter och variationer. Vi behöver inte alfabetet för att tala språket. Vi behöver bara alfabetet för att skriva ned språket. När vi skriver ned språket, flyttar språket fokuset från örat till de svarta tecken som försökt teckna ned språket. Utifrån tecknen försöker vi skapa logik i form av grammatik. Grammatiken skapar i sin tur rättesnören för hur vi ska skapa ”content” (det moderna svengelska ordet för innehåll) inom ramen för grammatikens lagar. Nutid – dåtid. Rött – grönt. Dur – moll.

Utifrån grammatiken skapar vi konventioner, kulturella uppfattningar om vad som är korrekt och vad som är fel. Ett barn som skriver sykkel, korrigeras i Sverige men får tummen upp i Norge. Rätt eller fel?

Punken ville inte så mycket. Punken var inget parti med ett partiprogram och regelverk. Finns inget parti, partiprogram eller regelverk, så finns inte heller en generellt uttalad vilja. Punken ville inte så mycket. Alla tolkningar av punken, var efterkonstruktioner. Viljor som ville skapa grammatik, enhetlighet, rättesnören. Cykel ska stavas cykel, inte sykkel.

Det punken ville, om det fanns en vilja, var att öppna dörrar. Våga öppna fönster mot världens utanför. Våga släppa sargen. Våga titta runt hörnet. Våga lyfta blicken från fötterna upp mot himlen. Hade punken en vilja var det kanske att spränga boxar, spränga ramar och inte sätta några gränser. Fantasin till makten och versala A:n med ringar runt – anarkistsymbolen. Punken ville nog inte så mycket. Den var mest ett verktyg.

Verktyg kan användas på olika sätt. En hammare kan bygga hus till skydd för människor. En hammare kan slå ihjäl en meningsmotståndare eller någon som tänker olika. Verktyg är bara redskap. Grammatik är bara ett sätt att teckna ned formulär för skrivregler. Nedtecknade ord är bara återskapelser.

När den första Bernadotten bestiger den svenska tronen, skrivs inte hans tal på vare sig svenska eller korsikanska. Man vill, kräver att den nye monarken ska tala svenska, ett språk fransmannen inte talar, så talen skrivs ned fonetiskt med ljudhärmande tecken – hur svenska ord uttalas på franska. Det är praktiskt och på sitt sätt smart, för att lösa stegen mellan ett språk till ett annat. Det ljudhärmande språket är inte det konventionella språket.

Av och till funderar människor högt, dvs på sociala medier, varför svenska grupper som Imperiet, Kent och TSOOL som är så populära och drar så mycket publik i Sverige, inte når ut internationellt.

Allt kan naturligtvis säljas och säljas in med pengar, och en fransk republikan kan göras till en svensk monark som håller tal på fonetisk svenska – men fransmannen förblir fransman. Han bara härmar det svenska språk han inte är en del av.

Det som slår an stort hos svenska öron, är format av svenska konventioner – dvs det svenska musikspråket. ”Till Paris, Till Paris ska vi rida på en gris”. ”Spanien är ett land, där man dansar tango”. Det ristas in vårt svenska musikaliska DNA från barnsben.

Ibland är gräset grönare på andra sidan staketet. När vi bryter mot DNA:t, strävar vi nästan alltid mot återskapandet/imitationen. Vad fångade våra öron utöver ”Paris” och ”Spanien”? och så försöker vi återskapa det fonetiskt. Tryggheten i det som låter och påminner om det bekanta.

Vi är så fångade av textkulturen och de konventioner textkulturen skapar. Det är generellt för människor i alla länder och kulturer, där det skrivna ordet ersatt det talade ordet. Det gör oss döva för det som örat hör och finner möjligt, för alla språk rymmer dåtid och framtid. Och vårt musikspråk är det svenska och vår musikfonetiska ”engelska” rymmer oftast bara dåtid.

I måndags hade jag ett långt intressant samtal med trombonisten Jens ”Jesse” Lindgren från tradjazz-bandet Kustbandet; en av de ”gamla stötarna” som kärleksfullt förvaltar arvet efter Louis Armstrong. Han har i princip klippkort mellan Sverige och New Orleans, på samma sätt som jag hade i princip klippkort mellan Sverige och London under många år. Man hör språket och musikspråket omkring sig från morgon till kväll, och man befinner sig i händelsernas centrum. Det är som att blöta fingret, sätta upp det i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Jag hade ett 10-tal London-resor i ryggen, när Nunnan materialiserades för mig. Utan dessa resor hade Nunnan nog aldrig hänt.

Vi hamnar i en diskussion där Jesse ställer frågan om man kan lära sig spela jazz på de svenska musikhögskolorna. Jesse har själv undervisat på Musikhögskolan i Stockholm. Hans fråga handlar om ifall man kan utveckla idiomet (dvs en riktig språkmelodi) i en musikakademisk miljö eller om det blir bara blir ett akademiskt utvecklande av teoretiska färdigheter.

Vi lär oss Engelska i skolan, men lär vi oss prata lika bra Engelska som om vi istället bott ett par år i England och förvärvat en engelsk språkmelodi? Miles Davis utbildade sig förvisso på den klassiska ”musikhögskolan” Juilliard i New York, men han stod redan djuot förankrad i jazzmusiken musikaliskt och i ett rassegregerat USA (”I’m black. They never let me forget it. I’m black alright. I’ll never let them forget it”, Miles Davis: Jack Johnson).

Jesses och mitt samtal kommer aldrig att leda fram till ett svar, men det sätter fingret på en problematik. Vill vi vara relevanta och intressanta för människor formade av en annan musikdialekt (eller annat språk), kan vi inte prata ett imiterande musikfonetiskt språk – vi måste ha verktyg som hjälper oss att ”prata” med ett intressant ”innehåll” och med en relevant, trovärdig språkmelodi.

Det bästa verktyget är örat. Det örat hör och det örat finner möjligt. Och det örat finner är möjligt, hjälper oss in i framtiden. Det ger oss draghjälp in i det okända. Det gör improvisationen så intressant. Den hjälper oss att förstå och den hjälper oss att höra saker vi kan försöka fånga – om vi vill och tillåter oss. ”Vill jag att detta är musik, så är det musik” som Frank Zappa formulerade det.

Svensk ”populärmusik” så väl som samtida svensk punk, är infödingsmusik. Stammusik. Stamsånger. Musik som definierar oss som avgränsad grupp.

Jag har ett mer isländskt förhållningssätt. Improvisationer = Tonlekar = Tonleikur. I leken prövar vi och gör världen begriplig. Vi behöver inte rollspelets tegelstenstjocka manualer. För oss räcker lekens få nödvändiga regler. Antingen är vi ”i” musiken eller så är vi ”utanför” musiken och analyserar den.

”Hos mig är improvisationen något spontant. Om jag kunde analysera begreppet ”improvisation” och se det ur ett helikopterperspektiv, är jag rädd att jag skulle förvandlas till en ”improvisations-ekolog”. Så antingen måste jag befinna mig inne i improvisationsprocessen eller befinna mig utanför och komma med en teori och ett svar.” (Keith Jarrett)

Jag är inte jazzkonvertit. Jag är inte inne i en upptäcktsresa inom jazzmusiken. Jag har hört så mycket jazz genom åren, att jag förstår språket. Jazzen är bara ett verktyg för mig för att lära mig utforska och förstå gitarren, för att via gitarren fånga det som mitt öra hör.

Ytterst handlar det om varför musiken valde mig redan som 4 – 5-åring, hur jag försökt styra mitt liv i andra riktningar men där musiken alltid tvingat mig tillbaka. Jag är skitkass på att spela andras låtar. Jag tvingar mig till det i någon form av insikt om att det är bra och utvecklande för mig, men det slutar alltid med att jag gör något eget. Det har alltid varit så.

”Jag ändrade på noterna. Jag gillade inte de sista noterna på en pianokonsert av Mozart. Så jag spelade dem på mitt sätt hemma, men rätt för läraren.” (Keith Jarrett)

Jag var musikaliskt utforskande långt innan punken och jag fortsätter det utforskande jag bedrivit hela mitt liv. Nunnan var och är bara ett kapitel på den resan. Jag tror att det var den resan som tilltalade och fortfarande tilltalar England, Tyskland, USA. En resa som låg ett eller ett par steg före de resor som gjordes i England, Tyskland och USA.

Den resan kan man inte planera intellektuellt, som pianisten Keith Jarrett uttrycker det i det här gamla SvT-reportaget. Och det är väl frånvaron av den resan, frånvaron av att ligga lite före omvärlden, som saknats Imperiet/Pimme, Kent och TSOOL. Deras resp storheter ligger i att de befinner sig i paritet med det kollektiva Sverige. Musikens administratörer och jordbrukare, när Nunnan var musikens intuitiva, nyfikna jägare och upptäcktsresande.

Jag sörjer inte mycket i mitt liv. En av få saker är väl att jag aldrig lärt mig ett instrument, inte lärt mig spela efter noter, inte lärt mig musikteori – men kanske allra mest saknaden efter en musiklärare som kunde visa hur man gjorde musikens byggstenar magiska. Men musiklärarutbildningarna lär (eller lärde) inte de blivande instrumentlärarna att möta elever som mig. Vilket förvånar. De skriker efter fortbildning i metodik, när allt de behöver är att knäppa upp skjortkragen och vågar improvisera – för det musikaliska kunnandet har de. Men å andra sidan: Om ingen tillåter dig eller uppmuntrar dig till att våga, får du få tillfällen att utveckla modet när du sedan pluggar till lärare. Det är ju inte direkt så att vi uppfostras till att bli kreativa, modiga människor. För de flesta stannar det vid ouppfyllda eller krossade drömmar. Det är väl därför som politiker tjatar om att vi ska förbereda oss på krig, istället för det mer kreativt utmanande i att våga bli smarta fredsskapare.

Den här veckan har handlat om gitarristerna James Blood Ulmer (någon kanske minns Rough Trade-släppen runt 1980?) och Ted Green, pianisterna Keith Jarrett och Brad Mehldau (jazzpianist som spelat med REM och andra rockband, lite som David Bowie-/Nine Inch Nails-pianisten Mike Garson), och om det fantastiska mötet mellan Dom Dummaste och The Great Learning Orchestra i fredags.

Mycket att smälta och använda som kreativt bränsle. Så nu väntar en vecka där jag stänger öronen för yttervärlden och fortsätter lekandet, improviserandet och lärandet på gitarr. Vad det ska leda till? Inte vet jag, men förhoppningsvis till en ny Nunnan-platta ”som inte gör det lätt för sig” som Dagens Nyheter skrev efter Nunnans mer än utsålda konsert på Södra Teater. Varför göra det lätt och bekvämt?

😎🎶👊

Av Jonas Almquist

GONG, LASSE DAHLQVIST OCH DJANGO REINHARDT

En GONG – ingen GONG! GONG har inte blivit relevantare på 50 år. Infe för mig. Tyvärr.

Början av 70-talet (GONG:s första album kom 1970) var en tid när man som ung tonåring med tunn plånbok men vansinnigt stor nyfikenhet på rockmusik, drog in till St Eriks Skivbörs i Stockholm varje lördag.

Nere i källaren grävde man bland tokbilliga, begagnade vinylalbum efter allt som verkade spännande. Där inhandlades Lou Reeds legendariska gröna bootleg från Konserthuset -74. Den såldes under disk och var det enda fullpris album jag köpte där.

95% (eller mer) av de begagnade albumen åkte tillbaka till skivbörsen efter någon vecka. Groundhogs, King Crimson, Baker Gurvitz Army, Be Bop DeLuxe och massor av annat. Alla var grenar på samma rock’n’roll-träd. Många gemensamma nämnare men olika uttolkningar av samma rockmusik som låg i tiden då. Beatles psykedeliska popmusik, Creams tunga psykedeliska bluesrock, polyrytmisk friforms jazz.

GONG började sin resa väldigt nära Beatles psykedeliska popmusik. Samtidigt var det lite flummigare och med svagare låtar än t ex Pink Floyd. Samma andas barn, någonstans. Men redan på andra LP:n släppte man popinfluenserna för långa utdragna låtar. Påverkade av en tid när gratisfestivaler utomhus, var grejen. När röka och syra bromsade tiden och musiken blev evighetslånga soundtracks.

GONG:s nisch var att bandets grundare Daevid Allen skapade en mytologi om sig och bandet, där bandets medlemmar blev flummiga meta-karaktärer i småhumoristiska men väldigt flummiga historier. Allt var mycket påtänt och pårökt, om man så säger.

Visst försökte vi unga tonåringar ta till oss och bli en del av den flummiga, batik och cannabisrocken. På tonåringars vis sökte man sig till något som verkade spännande och alternativt till allt man kände till. Men för mig stannade det vid att doppa tån i vattnet och hastigt dra undan foten. Jag gillade popmusik-formatet. Kort, framlutad musik. Musik med energi. Musik kunde gärna vara långsam, så länge den hade framåt energi. Kanske hade jag en lätt släng av ADHD. Eller har. Inget som begränsat mig och varit problematiskt, men som alltid drivit mig framåt. Black Sabbath, Velvet Underground, Lou Reed, Rory Gallagher. Energi och framåtriktning. Och lite senare MC5 och The Stooges. Musik som ville något. Musik som inte var befläckad av avarterna inom jazzen där varje instrument i varje låt skulle få ha ett eget (och alldeles för långt) solo. När jazzen gick från sväng till musikalisk cirkusakrobatik och blev Trad Jazz i bemärkelsen tradig, långtråkig jazz.

För mig bestod gårdagens GONG-konsert av två delar: Stundtals svintunga och fräcka polyrytmiska grooves som svängde ett gäng. Grymt duktig trummis och en basist som krokade i (locked in, på amerikansk musikerslang) varandra. Hade man plockat bort de flummiga projektionerna, gitarristerna, sången och saxofonen, hade man kunnat ta musiken i en betydligt roligare och mer spännande riktning. Ett landskap av framåtlutad, svintung, polyrytmisk rockmusik. Det hade jag gillat. Ingen gör något sådant. Där finns en nisch att erövra. Berika musikalisk mångfald framför ”musikalisk enfald och mer av samma” som Capt Beefheart uttryckte det.

Den andra delen, och som jag gäspar åt för den var för mig väldigt Boooring (för att citera Vyv i Young Ones) och symboliseras bäst av sångaren och gitarristen Kavus Torabi. En 50-årig herre ser ut som Tim Curry, pratar som hippie-Neil i Young Ones och rullar med ögonen som om han var saligt nyfrälst och sett sanningen: ”Wow!”, ”Musik är magi som fått oss att komma samman”, ”Min gitarr är ett rymdskepp” osv.

Eller enkelt sammanfattat: Serietidnings-komedibandet Zodiac Mindwarp & The Love Reaction men på allvar. Klyschor blir inte roliga och fyllda av självdistans om inte ironin är uppenbar. Det blir som Scientologerna utanför Buttricks på Drottninggatan i början/mitten av 1970-talet. De som på allvar hävdade att man kunde få sin själsliga status analyserad av en plåtlåda med blinkande lampor och fladdrande VU-mätare. En mätare som visade upp en ledsen och tragisk själ, men som kunde bli lyckliggjord steg-för-steg i en kostnadspyramid som bara blev dyrare och dyrare. Ett religiöst, sekterisktiskt geschäft där alldeles för många fastnade och ruinerade sig i bonnfångeriet. Och GONG:s och Kavus Torabi symboliserar i mina öron, rätt eller fel, samma saligt nyfrälsta, hippe-new age-filosofin. Lite för distanslös, hippiekommersialism för min smak.

Men allt det här är min högst subjektiva uppfattning, andra får tycka annorlunda.

Fasching var utsålt och fyllt av människor som med lysande ögon bevittnade spektaklet. Jag antar att marknadsliberale Kulturministern Parisa Liljestrand (m) med sin marknadsliberale Statssekreterare, fd Timbro vd:n Karin Svanborg-Sjövall, skulle applådera GONG och det utsålda Fasching – marknaden har talat. Varför ska samhället stötta musik som inte säljer ut konsertlokalerna? Förvisso kanske det tar 50 år innan musiken säljer ut ett ställe som Fasching, men man kan ju alltid vända hamburgare fram till dess. Och vill marknaden ha flygande te-kannor, rymdskepp, trianglar och annat infatilt flum, så ska samhället uppmuntra det. Ursäkta ironin och kopplingen till Tidöpartiernas kultursyn…

Känner man en dragning åt det psykedeliska hållet, finns en värld av nypsykedelia som skalat bort det mesta av det utdragna dravlet och har mer gemensamt med garagerocken. Bättre låtar med driv och framåtenergi i ett punk-garage-psykedelia landskap. Där känner jag mig mycket mer hemma.

Uffe Lorenzen (för övrigt ett gammalt Nunnan-fan) har varit en stark motor i Danmark med sina olika nypsykedeliska band: Baby Woodrose, Spids Nøgenhat osv. Kolla in danska etiketten Bad Afro Records. Våra svenska Les Big Byrd med Joakim Frans Åhlund i spetsen, gör betydligt mer spännande rymdrock än GONG. Kikar vi internationellt finns Zuli, Archie Bronson Outfit, Foster the people, Spiritualized, The Apples in stereo, Pond, Sleepy Sun, The Black Hollies, White Denim, Black Moth Super Rainbow, Wooden Shjips, Monn Duo, Crystal Antlers osv.

Det finns hur mycket som helst om man fryser på det psykedeliska landskapet, men vill slippa utdraget, distanslöst musikaliskt och textmässigt flummande.

Nog om detta. Livet går vidare… 😊🎶👍

Huvuddelen av söndagen ägnade jag åt att korsa fransk Django-swing med svenske Lasse Dahlqvist.

Vännen Max Lorentz knackade sig för pannan när jag berättade om det på Fasching igår kväll. Vilket inte är så underligt. Ingen har ju utforskat konceptet. Det låter konstigt och icke-fungerande innan det prövats i praktiken.

De franska, ska vi kalla dem Musettdragspels-, valserna finns sitter lika djupt i den franska populärkulturen som Evert Taubes och Lasse Dahlqvists valser i Sverige. De franska valserna finns representerade i den franska swing manouche-repertoaren. Man tillämpar det musikaliska formspråk som Django Reinhardt utvecklade, på en fransk, populärkulturell tradition. Ett funktionellt och praktiskt tillvägagångsätt. Det unga Frankrike på 1930-/40-talet gillade jazz (swing) och Musettevalserna var lika populära i Frankrike som Evert Taube och Lasse Dahlqvist vid samma tid i Sverige. Klart att man kör det materialet om folk vill höra det och betala för det.

Så: När man tänker närmare på saken, så har svenska och franska valser mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Grunderna i valsens Tre-takt är densamma även om dialekterna kan vara olika och präglad av den ljudmässiga skillnaden mellan t ex durdragspel och franska musettedragspel. Man hör och ser lite andra bilder på grund av ljudet.

Och eftersom jag försöker lära mig att spela gypsy swing på gitarr, insåg jag igår morse att jag inte ännu testat det vi slarvigt kan kalla för Django-valserna (franska valser på Django-dialekt).

För enkelhetens skull var det lättare för mig att ta till en svensk vals jag kände till, än att först försöka lära mig en fransk Musettevals jag inte kände till. Det var ju inte språket jag ville lära mig utan dialektskillnaderna som jag ville utforska.

Eller med en enkel liknelse: Jag ville liksom se hur en mening på riks-svenska låter om man säger den på norrländska, stockholmska, göteborgska, värmländska, småländska, skånska. Meningen är densamma men respektive dialekt kan skapa olika känslor, bilder och betydelser för hur man uppfattar meningen.

En svensk dur-vals och en fransk Musette-vals – olika dialekter på samma grund.

Nu förstår ni logiken bättre.

Så jag tog den vals jag kunde bäst, Lasse Dahlqvists ”Dans på Brännö Brygga”, som spelats flitigt i min barndom som 78-varvare på min mormor och morfars portabla vevgrammofon.

Och visst – ganska snabbt upptäckte jag att det gick alldeles utmärkt att spela ur-svenska Lasse Dahlqvist med fransk gypsy swing-dialekt. Det blev faktiskt riktigt ballt. Och låten är lika stark. I sin förlängning och om man var musikentreprenör, skulle man säkert kunna sälja in Lasse Dahlqvist på franska och på musettdragspel, och få det att fungera kulturellt och kommersiellt i Frankrike.

Micke Hujanen, denne fantastiskt trevlige, rolige och duktiga trummis (f’låt… gitarrist) och jag fann varandra i ett musiksamtal för ett år sedan där bägge stod i begynnelsen att plocka upp och börja utforska jazzen på gitarr.

Fantasi, kreativitet och ett frisinnat musikaliskt öra, är en bra drivkraft för att upptäcka och vilja lära sig nya saker.

Hur långt Micke kommit det här året med sin jazzvandring, vet jag inte. Men själv sitter jag dagligen med min älskade, fantastiska, halvakustiska nylon-acke som jag köpte i våras av Mats Silfving/Guitar People, och spelar jazzsaker jag aldrig trodde mig kunna lära mig att spela. Inte på ett år. Inte så snabbt när jag inte läser noter, inte kan musikteori, inte kan ackordsnamn.

Mitt självpåtagna uppdrag var att äntligen (45 år efter att min första låt spelats i radio), försöka lära mig att spela gitarr och inte bara visa ackord (som jag inte kunde namnet på) för mina bandkamrater. Jag har bara tagit ett litet, litet steg på den resan, men har redan tappat mycket respekt och klarar av att spela nästan frispelande.

Naturligtvis kommer jag att förr eller senare behöva sätta mig med en duktig gitarrlärare som t ex Ola Bengtsson, för att så att säga gitarrterapeutiskt plocka bort sådant som sätter käppar hjulet för att ta ännu större kunskapssprång. Praktiskt och teoretiskt.

Någon instrumentalist kommer jag aldrig att bli. Jag inga sådana ambitioner. Jag skapar musik och lär mig genom skapandet och att sätta ännu högre mål för skapandet.

En humla ska enligt fysikens lagar inte kunna flyga. Och jag skulle inte kunna lära mig det här, enligt musikpedagogikens lagar. Men humlan flyger glatt omkring och pollinerar blommor (åtminstone innan klimatförändringar och miljöförstöring utrotat humlan). Och jag flyger glatt omkring och pollinerar musik.

Av samma skäl känner jag att GONG igår var ett musikaliskt haveri i mina öron. En polyrytmisk rytmsektion som förtjänar en betydligt bättre, mer spännande musikalisk kostym än nostalgiskt, distanslöst hippieflum.

Mina öron är inte andras öron. Olika öron är bra. Det finns inte en enda sanning. Livet skulle vara grymt tråkigt om våra öron hörde allt på samma sätt. Vi skulle bli kvar på ett musikaliskt grottstadium. Utveckling och framsteg kräver mångfald och olikhet.

Mina öron förblir vinklade framåt på en musikalisk upptäcksfärd utan slut. Och mitt liv är för kort för GONG.

😎🎶🤘