Av Jonas Almquist

Fredagen får ett tråkigt slut när nyheten når mig om att min gamla vän och Industrial Records-kollega Monte Cazazza har gått bort idag.

När Throbbing Gristle upplöstes och blev till PTV och Chris & Cosey, behöll jag kontakten med Monte Cazazza. TG:s splittring blev lite som en sårig skilsmässa, och Monte och jag höll oss utanför det interna. När TG sedan återbildades efter drygt 20 år för att släppa nytt material, turnera och inte minst kapitalisera på den hype som byggts upp runt TG – konstaterade Monte nyktert att det bara var en tidsfråga innan det konstgjort ihoplappade TG-äktenskapet snart skulle spricka igen. Monte hade själv sagt upp bekantskapen med Genesis P-Orridge, när Monte fick klart för sig hur mycket pengar Gen lurat honom på.

Jag var inte så förvånad. Nunnans ‘Slow Death EP’ på Industrial Records sålde över 4 000 ex bara i England, utan att vi fick en penny i royalty. Å andra sidan gav Industrial-releasen oss en karriärmässig kick-start, så vi lät allt bero.

Monte klarade sig sämre i San Francisco. Olika projekt avlöste varandra men i USA var han inte det namn han var i England, som femte men in-officiell medlem av Thriobbing Gristle.

Om Gen blev alltmer insnöad kring PTV, Thee Temple of Psychick Youth och det snudd på sektliknande Gen byggde upp kring PTV, förblev Monte Cazazza en jordnära, smågalen konstnär med mycket humor och självdistans. Därför var det inte förvånande när Monte plötsligt övergav Industrimusiken, gjorde en musikalisk U-sväng och gav ut en Hip-Hop platta med vännerna Joseph T. Jacobs och Chris Warden. De kallade sig The Atom Smashers, släppte ett album på Pathfinder Records och gjorde några Livespelningar där James Maniello anslöt till bandet.

Det fanns säkert dem som trodde att Monte Cazazza var en fullblods-galning. Spelningen på Kolingsborg 1984 med Nunnan och Psychic TV, höll på att gå om intet när Securityn på flygplatsen i San Francisco inte ville släppa iväg Monte på grund av de diabilder han skulle ha med sig. Allt löste sig till slut och både Monte och diabilderna kom fram till Stockholm.

Men vid sidan av det provocerande och chockerande, var Monte en grymt najs, rolig och social vän. Nära till skratt, inte minst när vi planerade den ena spelningen efter den andra. Naturligtvis blev de aldrig av, men även spelningar som inte blir av är ju också spelningar.

Montes humor manifesterade sig tidigt och långt innan han mötte Coum Transmission-paret Genesis P-Orridge och Cosey Fanni Tutti. Han flyttade från New York där han var född och till San Francisco, för att gå på en prestigefylld konstskola. Han hade dessutom fått en mecenat, en ekonomisk välgörare, i en äldre konstälskande dam:

När hon kontaktade mig och erbjöd sig att finansiera mina studier, såg jag dollarsedlarna fladdra framför ögonen och trodde att min lycka var gjord…

Tyvärr gick damen bort just som konststudierna började och Monte fick istället ta jobb på akutintaget till ett sjukhus för att klara studierna.

Studierna, ja. Hur mycket det blev av dem, vet jag inte. Jag tror aldrig att Monte berättade det. Men redan första dagarna gjorde han ett stort intryck på skolan. Eleverna skulle göra installationer, för att lärarna skulle få en uppfattning om elevernas kreativitet. Monte blandade ihop cement som han hällde nedför trappan framför skolan och sedan målade blå när cementen hade stelnat. Installationen “Niagarafallet” blev inte särskilt uppskattat hos ledningen för konstskolan.

Nunnan hade glädjen att inte bara få lära känna Monte Cazazza utan även göra ett par konserter ihop. Många fler planerades men stupade på olika saker.

När vi skulle göra releasekonserten för albumet “Whatever” i maj 2015, var det naturligt att bjuda över Monte Cazazza både för gammal vänskap skull men också för att ge honom en chans att få stå på scenen igen i Europa. Men Monte hade varit svag av sjukdom i flera år och tvingades tacka Nej på grund av den långa resan.

Vi kommer alltid att bära med oss minnet av vännen och kollegan Monte Cazazza.

Rest in Peace, Monte!

🤘🎶😎

Av Jonas Almquist

”EVER GET THE FEELING YOU’VE BEEN CHEATED?”

Tänkte att jag skulle vänta några dagar tills reaktionerna lagt sig, innan jag sade mitt. Jag var lite nyfiken på hur filmen skulle mottas.

En knapp halvtimme in i filmen var omdömet klart: 1,5 timmes promofilm inför rereleasen av alla KLF-låtar på Universal Music och förlaget Warner Chappell.

En fingerad re-enactment, där Drummond och Cauty skapar historien om sig själva och KLF, formulerar den historia man vill bli ihågkommen för. Skådespelare agerar Drummond och Cauty. Fingerade ”dokumentära” bilder. Brinnande sedlar med samma sedelnummer (för den som är snabb och hinner se). Allt är korrekt utifrån ett postmodernt perspektiv. Allt kan användas och allt kan urskuldas. Referenser till allt möjligt, staplas för den som är road att sortera upp allt. Till slut blir allt metakultur. Eller meta metakultur.

Visst är det välgjort, fattas bara med de förskott Universal och Warner Chappell lagt ut. Men det är ju en 90 minuter lång musikvideo, som under en dokumentärfilms skepnad kan visas som ett vanligt program. Kanske med en och annan kulturskribent som lägger huvudet på sned och gör någon metakultur-analys.

Själv tappar jag intresset en knapp tredjedel in i filmen. Allt blir så förutsägbart och tråkigt. Tillslut blir allt bara som en barndomens bilsemester – Något man ser fram emot vänds till frågan: Är vi inte framme snart?

KLF var ett lyckat musik-prank, men KLF var aldrig och kommer aldrig att vara smart, icke-vinstdrivande, samhällskritisk Banksy-kultur. Det är en stor skillnad.

Att kasta bort eller bränna pengar som ett statement, är inte något nytt vare sig inom kulturen eller politiken. Bruno K Öijer löste in sitt författarstipendium på 4 000 kr i enkronor och slängde ut dem i hallen till T-Centan 1970. 2010 fick Feministiskt Initiativ 100 000 kr av reklamfirman Total för att bränna upp dem och skapa debatt om kvinnolöner.

Svenska bilbranschen bränner 8 miljoner i Almedalen på att köpa champagne och de får nog inte lika mycket media, sade Thomas Mazzetti från reklamfirman.

Det som tillsynes är ett statement som protesterar mot något, blir i själva verket något som genererar ett publicistiskt värde som är större än beloppet som går åt och som indirekt även kan generera ännu större pengar. KLF var inga politiska rebeller med stora, idealistiska hjärtan – de var smarta musiker och reklamare i en redan befintlig kulturtradition med namn som Kim Fowley och Malcolm McLaren. Så:

Ever get the feeling you’ve been cheated? för att citera John Lydons legendariska slutord på Winterlandkonserten 1978, det som blev Sex Pistols sista spelning.

Vill man förstå projektet KLF, så finns förhistorien i Zodiac Mindwarp & The Love Reaction – ett första test av det postmoderna projekt som slutar med KLF. Mark Manning (Zodiac himself) och Jimmy Cauty fanns i samma tecknarkrets, hittar varandra och blir radarparet när Zodiac Mindwarp & The Love Reaction föds.

En bit in i början av Zodiac-resan, får Bill Drummond syn på bandet under en spelning på ett utsålt Greyhound i London där Zodiac Mindwarp öppnar för Nunnan.

Bill Drummond har gått från manager till Echo & The Bunnymen, till att bli A&R på Majorskivbolaget Warner Music (WEA, som man sade då) i London. Han är på Greyhound för att se Nunnan (jag ska återkomma till det), men nu börjar det som resulterar i att han blir kompis med Mark och Jimmy och får ta del av projektet Zodiac Mindwarp.

Nunnan blir en del av projektet, men får också dra fördel av projektet. Den tidigaste upplagan av Zodiac Mindwarp rör sig sömlöst på postmodernt vis mellan skämt och allvar. Nunnan rör sig också mellan skämt och allvar, mellan felk och uppriktighet. Zodiac Mindwarp blir en metakopia av Nunnan, men Zodiac Mindwarps snabba framgångar sommaren 1986 skapar också splittring i bandet.

Den postmoderna ironin förbyts i ett kommersiellt allvar, där Cauty kliver av. Utan allvaret blir skämtet odynamiskt och vice versa. Zodiac Mindwarp går in i rollen av serietidningsinspirerad komedi-rock, för det är där pengarna finns. Polydors pengar. De pengar som ett halvår senare, våren 1987, finansierar den av Young Ones ”Vyvyan” (Adrian Edmondson) regisserade videon till låten ’Primemover’. Vid det laget har Zodiac Mindwarp såväl lånat låttitel som logotype från Nunnan och förvandlat sig själva till en Spinal Tap-version av Nunnan men också ett kompetent rockband. Vi kan kalla det för en Polydor-”make over”, men då har Jimmy Cauty redan klivit av sedan länge.

Sensommaren 1986 lämnar Jimmy Cauty Zodiac Mindwarp. Samma höst lämnar Drummond jobbet som A&R på Warner, eller tvingas lämna jobbet: Det finns olika versioner. En av versionerna handlar om att Bill Drummond blir intresserad av Zodiac-projektet, Mark Mannings och Jimmy Cautys tankar med projektet och vill signa bandet till WEA men får nobben internt. Men låt ta allt kronologiskt:

När Nunnan nästan på dagen sex år efter den utsålda spelningen på Scala Cinema i London återvänder till London, är tiden mogen för att skörda det som personlig vänskap, några vinyler och ryktet efter Scala-spelningen byggt upp.

Intresset är stort. En uppvärmningsspelning på Bull And Gate, minskar inte intresset inför Greyhound-spelningen. Det är ingen tillfällighet att vitt skilda människor som Joey Ramone, Birthday Party eller The Cults Ian Astbury är på The Greyhound. På plats är även Miles Copeland, manager för The Police men också boss för nystartade IRS Records.

Miles har ett rum ledigt på sitt kontor, som han lånar ut till en banktjänsteman han mött på sin bank i Londons Depford: Mark Perry alias Mark P. Mark letar lokal för sitt nystartade fanzine Sniffin’ Glue. Inom några månader kommer Mark P att även starta etiketten Step Forward med hjälp av Miles Copeland, som också är med och hjälper Mark att producera den första singeln: Chelseas ’Right to work’.

Mark är god vän med Throbbing Gristle. Jag har träffat Mark P några gånger och vid ett tillfälle även låtit honom pröva svenskt blötsnus (han mådde inte så piggt…). Och som vän till Throbbing Gristle, har han även Nunnans ”Slow Death EP” som släppts på just TG:s skivbolag. När Miles frågar Mark P om han känner till Nunnan, läger Mark de ord som får Miles Copeland att bege sig till klubben The Greyhound. Att Nunnan ett år senare kommer att hamna på IRS Records (Miles Copelands amerikanska skivbolag), är därför ingen tillfällighet. Konserten på den utsålda klubben The Greyhound, startar många olika processer som kommer att påverka Nunnan framgent.

På The Greyhound är även Warner/WEA:s A&R Bill Drummond, tillsammans med två av medlemmarna i Sisters of Mercy, som Drummond signat till engelska WEA: Wayne Hussey och Craig Adams. Wayne och Craig har hört Nunnan skivor och är nu nyfikna på bandet Live och lockar med sig Drummond. Wayne och Craig går från The Greyhound som fans. Nästa gång de får chansen att se Nunnan, är på Nunnans utsåöda Hammersmith Ballroom-spelning i juli -86. Där och då, den kvällen, bestämmer sig Hussey och Adams för att lämna Sisters of Mercy för att istället bilda ett nytt band stark influerat av Nunnan: The Mission.

Dessutom har vi personliga känningar in i den engelska musikpressen: Sandy Robertson, Tony Parsons och andra skribenter på NME och Sounds, finns liksom jag i vänkretsen till Throbbing Gristle. Några har har jag träffat på TG:s spelningar där Genesis P-Orridge presenterat mig som sin svenske vän med bandet The Leather Nun. Andra, som Sandy Robertson, har jag träffat privat hemma hos Genesis och Cosey. Och precis som i livet i övrigt, har man mer koll på vänner, bekanta och människor man har ansikten på, än på människor man inte känner.

Alla dessa olika cirklar av människor korsar väg vid en punkt: Nunnans gig på The Greyhound i London. Är vi inte top of mind i alla dessa cirklar innan spelningen, är vi det efteråt – både på grund av spelningen men också att spelningen blir lite av ett oförutsett branschmingel av artister och skivbolagsfolk. Och de lämnar The Greyhound som fans. Hyoen tar fart.

Jimmy Cauty och Bill Drummond möts för första gången i samband med Greyhound-spelningen där Zodiac Mindwarp är förband. Drummond går från The Greyhound med insikten att han både gillar Nunnan och Zodiac. Han kommer snart att finnas i cirkeln av människor i London, som hjälps åt att rita upp kartan för Nunnan. Det är ingen tillfällighet att amerikanska Warner är ett av skivbolagen som visar stort intresse för Nunnan, vid USA-lanseringen. Det är ingen tillfällighet att Nunnan kommer att åka under delar av USA-turnén tillsammans med Echo & The Bunnymen (som också blir slutet för Echo, när sångaren Ian McCulloch lämnar bandet kort efter USA-turnén). Drummond förmedlar kontakter och kopplar ihop folk.

Under våren har Drummond både lärt känna Mark Manning och Jimmy Cauty, och följt Zodiac Mindwarp bygga en allt större publik. Han gillar tänket med bandet, inte minst Cautys visioner av ett engelskt band som skapar något nytt: som lånar och samplar referenser hej vilt, och blandar det med mediala utspel som fångar den engelska musikpressen. Bill Drummond vill signa Zodiac Mindwarp men får nobben internt på WEA. Det så ryktet går. Och när Zodiac Mindwarp får nobben, börjar Bill Drummond tänka över sin egen situation på WEA. Är det egentligen så roligt att jobba med WEA-banden han signat, när Zodiac Mindwarp erbjuder något nytt och galet? Både Kim Fowley och Malcolm McLaren har ju visat vad fräck galenskap kan skapa.

På senhösten lämnar Drummond WEA. Med sig har han en ovärderlig telefonbok med musikbranschkontakter, och en hel del erfarenheter om hur musikbranschen fungerar. Ovärderliga kunskaper om man lurar på att starta ett band. Julen -86 bestämmer sig Bill Drummond till sist för att kontakta Jimmy Cauty, Zodiac-medlemmen/grundaren som lämnat Zodiac men säkert inte släppt sina tankar och idéer.

Resten är, som man brukar säga, historia. Filmen ”Vem dödade The KLF?” beskriver på ett tillrättalagt sätt, det fortsatta förloppet. Vad som är intressant och filmen inte belyser, är att KLF aldrig helt släpper kopplingen till Zodiac Mindwarp. Jimmy Cautys koppling till Zodiac Mindwarp är inte helt okänd. Men Bill Drummond kliver tidigt in i Zodiac Mindwarps. När han inte får signa bandet, blir han istället deras musikförlag och hjälper dom till ett skivkontrakt med Polydors underetikett Food. Bill Drummonds kommer också att starta upp en bokutgivning med Mr Zodiac Mark Manning. Dessutom gör Drummond ett musikprojekt i Finland tillsammans med Mark Manning och finska musiker.

Även om den sk ”dokumentären” aldrig nämner det, lever Zodiac Mindwarp & The Love Reaction vidare på olika sätt i The KLF. Inte heller är det överraskande om man känner KLF:s historia, att de en dag kommer att på nytt plocka upp tråden, formulera om myten om sig själva, skapa en ny historia som lägger allt till rätta och bara kan sluta på ett sätt: Att KLF signar Universal Music och förlaget Warner Chappell, för att likt Malcolm McLaren piska liv i den döda hästen och mjölka så mycket pengar det går.

Den lilla viktiga biten information, berörs ju inte i filmen eftersom det skulle förta effekten av den mytologiska bilden av de idealistiska vännerna Drummond och Cauty som vänder musikbranschen ryggen och eldar upp 1 M pund.

Riktigt så var det inte. Och någon fortsättning av KLF ska vi inte förvänta oss. Drummond och Cauty är inte längre de unga buspojkarna – Drummond fyllde 70 år för en månad sedan och Jimmy Cauty fyller 67 år i år.

Filmen och signandet till Universal Music och Warner Chappell handlar bara om att väcka liv i myten och dra in pensionsförstärkande inkomster – ingenting annat. De som tog KLF:s idealistiska uppsåt och ”dokumentärfilmen” på allvar, får sitta där med långa näsor.

Ever get the feeling you’ve been cheated?

🤘🎶😎

Disclaimer: Detta hindrar inte att jag tyckte de gjorde rätt balla låtar på tiden när det begav sig. Och att vi lärt känna och blivit kompisar med Jimmy Cauty under hans tid i Zodiac Mindwarp & The Love Reaction, gjorde ju inte direkt saken sämre. Inte heller att vi anade Bill Drummonds fingrar när USA-turnén -88 föll på plats. Men det är en helt annan historia…

BONUS!!