Av Jonas Almquist

Nu kom även Novus augustisiffror. Fem st institut återstår. Som jag skrev tidigare, gör Novus betydligt många fler valbarometer-intervjuer än de andra sex st instituten. Ju fler intervjuer, desto trovärdigare siffror.

Även Novus augustisiffror visar att S, V och Mp skulle få en egen majoritet i riksdagen utan att behöva stöd från C, om det var val idag.

Sedan ska man komma ihåg att väljarbarometrarna bara visar tendenser och att det dessutom alltid finns statistiska felkällor i de olika partiernas siffror. Men man ser varthän opinionen blåser just nu.

Och när siffrorna visar en så tydlig politisk förskjutning till oppositionspartiernas fördel (55,6% med C inräknat), så är skillnaden så stor att inte ens statistiska felprocent kan ändra på förskjutningen i maktbalansen mellan blocken inkl resp blocks stödpartier.

Det ska bli intressant att se hur partierna tacklar dessa siffror de kommande månaderna: om septembersiffrorna visar att tendensen fortsätter eller om Tidöpartierna och SD kan bromsa och vända siffrorna.

Enligt Novus ser väljarflödet mellan partierna ut så här, mellan 1 – 20 augusti:

• M tappar främst till Soffan, S och även lite till KD men vinner från SD och L
• L vinner från S och lite från soffan men tappar till M
• C vinner från soffan men tappar till S
• KD vinner från M och S men tappar till soffan
• S vinner från M, soffan och SD men tappar till L, KD och MP
• V vinner från soffan och lite från MP men tappar inte något större till någon
• MP vinner från S och lite från soffan men tappar till V
• SD tappar till M, till S och lite till soffan och vinner inte väljare från någon

Att SD rasar ganska kraftigt hos både Sentio och Novus, och att L och KD fortsätter att ligga en bra bit under 4%-spärren – gör det politiska läget intressant inför hösten. Ska SD offra Jomshof och Söder för att locka tillbaka de SD-väljare som enligt Novus sviker partiet men utan att söka sig till något annat parti? Jomshof och Söders utspel är ju det största skälet till raset, eftersom SD inte varit medialt synliga i några andra frågor. Åkesson i Hawaii-skjorta samtidigt som katastrofen på Maui, var förvisso politisk tondövhet men det tog inte fokus i mediebruset. Och Åkesson själv skulle aldrig offra två av sina närmaste, politiska vapenbröder. Då offrar han hellre stödet till Tidöpartierna.

Och ska L våga kaxa upp sig mot SD för att vinna tillbaka sina väljare men riskera att Tidöpartierna förlorar SD? Löpsedlarna talar om interna krav inom L, för att få bort Jomshof. Men det är troligtvis bara “strategiska läckor” för att ge sken av att L faktiskt kan göra det vägvalet. Vi andra vet att om L skulle agera mot Jomshof, skulle SD dra sig ur samarbetet med Tidöpartierna. Vi får nyval och L ligger så risigt till att de fortfarande riskerar att hamna utanför riksdagen vid ett nyval. Så: Gå mot stupet med flaggan i topp, eller stå fast vid Tidöavtalet och stödet från SD – och ändå gå mot sitt politiska stup? L har satt sig själva i en extremt jobbig sits.

Och kommer Ebba Busch att tvingas göra en politisk U-sväng, en pudel för sitt Koranbrännarstöd i sommartalet för några dagar sedan, för att locka tillbaka gamla KD-väljare? Eller kommer KD att än tydligare manövrera sig mot SD som ett kristet anti-muslimskt parti, med risk för att partiet försvinner ur riksdagen vid ett nyval och får svårt att göra politisk comeback?

Å andra sidan: Kommer vi att få se oppositionspartierna att tagga upp i kritiken av Tidöpartierna och SD? Kommer de t ex att attackera den sk Angiverilagen? S har varit väldigt tyst i den frågan, vilket ju bara kan tolkas som ett tyst stöd till lagen. Men å andra sidan skulle S kunna göra en politisk U-sväng och börja attackera den sk Angiverilagen, om det stärker opinionsläget för S och oppositionspartierna ytterligare och påskyndar processen fram till ett nyval. Taktiskt rävspel eller bygga en egen stark och trovärdig politisk agenda?

S har även varit väldigt tysta i andra, för väljarna viktiga, frågor som t ex nedskärningarna av resurser till skolan. Eller frånvaron av skarp kritik mot Tidö-budgeten som gynnar höginkomsttagarna men innebär att vanliga familjer, barnfamiljer och pensionärer får ytterligare försämringar.

V slog sig för bröstet förra sommaren, när man förhandlade bort Nato-kritiken mot 1 000 kr mer i garantipension till landets pensionärer. En höjning som dessutom stannade vid 800 kr efter att C sagt sitt.

Det lät vackert på pappret, men i verkligen hade inflationen och matpriserna ätit upp pengarna och mer där, innan pensionärerna fick sina 800 kr.

Under året som gått har vi sett Livsmedelspriserna öka med upp till 50% på baslivsmedel. Den svenska färskpotatisen vid Midsommar och som andra år sålts som lockvara för 2 – 3 kr/kg, sålde för 10:95 kr/kg i Midsomras. En ökning med minst 300 %. Lägg till skenande el-priser och höjda hyror (där vissa fastighetsbolag redan nu vill göra ytterligare höjningar). 800-ingen till pensionärerna, var inte i närheten av att motsvara en indexjustering av garantipensionerna för att värdesäkra garantipensionerna mot inflation och kostnadsökningar i samhället.

Vi har med andra ord ett antal för vanliga inkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer väldigt väsentliga frågor, där oppositionspartierna S och V har varit väldigt tysta på riksnivå. Frågor som annars brukar ligga vänstern varmt om hjärtat, men som kanske inte längre gör det, vad vet jag.

Novus lyfter särskilt fram i sin julimätningen att antalet soffliggare ökar, dvs de som i dagsläget inte vet hur de skulle rösta om det var riksdagsval idag. Troligtvis är det en ganska tydlig indikation på att alltfler väljare inte känner sig helt bekväma med våra riksdagspartier.

Att 11,6% av de intervjuade, mer än var tionde svensk, uppger att de inte vet hur de skulle rösta om det var val idag, är också ett demokratiskt problem. Ju fler som röstar, desto stabilare står Sverige. Men i Novus augustisiffror är soffliggarna det fjärde största “partiet”. En nästan lika stor grupp som V:s och Mp:s väljare tillsammans. Eller bara 5,7% mindre än antalet SD-väljare. En stor grupp med andra ord. En alldeles för stor grupp som inte hittar ett parti som står för något bra. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är bra, utan snarast demokratisk illavarslande.

Det är med andra ord inte helt ointressanta spörsmål och utmaningar, som ligger framför partierna i höst. För några handlar det konkret om överlevnad eller att försvinna från den svenska politiska arenan. Och partier som slåss för sin politiska överlevnad och att få vara kvar i riksdagen, tenderar att lova mer, större och bättre än andra partier. Löften de sällan kan backa upp och bidrar därmed än mer till politisk besvikelse och misstro hos väljarna. För andra handlar det om att ta rygg på opinionssiffrorna och förvalta dem väl, så att ökningen fortsätter.

Nu väntar vi in de övriga fem institutens augustisiffror, innan vi går in i den politiskt intressanta höstmånaden september.

Jag önskar alla en riktigt fin helg och att SMHI:s rödflaggande av alla mellansvenska områden som riskerar översvämningar de närmaste dagar, inte blir så drabbande som SMHI befarar.

Ha det bäst, gott folk! 😎🎶🤘

Av Jonas Almquist

Nu kommer de sju institutens (Sifo, Demoskop, Novus, SKOP, SCB, Ipsos och Sentio:s) opinionsmätningar för augusti.

Först ut är Sentio men som också är den osäkraste av de sju opinionsmätningarna, eftersom man inte jobbar med intervjuer utan med en svårkontrollerbar webbplattform.

Störst intervjuunderlag har Novus med mellan 3000 – 4500 intervjuer. Novus julimätningar visade 53% stöd för oppositionspartierna S, V, C och Mp.

Novus visade också ett ökat antal osäkra sk soffliggare (nästan 9% av de tillfrågade) som inte ännu visste hur de skulle rösta idag. Störst osäkerhet visar SD:s väljare, som inte lutar åt något annat parti samtidigt som man tappar förtroende för SD.

Augusti har ju hittills präglats av SD:s Söder och hans hätska angrepp på Pride för predofil, tätt följt av Jomshofts anti-muslimska uttalanden, de SD-stödda Koranbränningarna och L:s krypande för SD. Hur denna turbulens slår på opinionssiffrorna, kommer vi att se den närmaste tiden. Kanske gjordes anti-Pride och anti-Islam utspelen i augusti även för att locka tillbaka osäkra SD-väljare. Får vi tro Sentios siffror, har effekten i så fall blivit den motsatta. Samtidigt är förändringarna (tappet) så stort att vi måste vänta in Novus och de större instituten som SCB, Sifo och Demoskop, för att se om även dessa institut noterar samma stora förändringar som Sentio.

Det Sentio Research:s valbarometer för augusti visar, är att väljaropinionen nu sviker Tidöpartierna och SD i betydligt högre grad än i juni- och julimätningarna.

Procentuellt backar SD mest med 2,9%. Jomshofs och Söders utspel som dominerat SD under augusti, verkar med andra ord ha resulterat i sjunkande opinionssiffror.

Sett i proportion till juli månads siffror, svarar L för det stora raset. Enligt Sentio tappar L 1/3-del av sitt opinionsstöd och landar på rekordlåga 2%. Från 3% till 2%. Johan Pehrson lär behöva morska upp sig rätt rejält mot SD, för att bromsa och vända opinionstappet. Å andra sidan skulle det leda till att SD drar sig ur som stödparti och vi får ett nyval.

Samtidigt skulle en radikal kursändring för L och en återgång till den partilinje som Bengt Westerberg och Jan Björklund drev, dvs inget samarbete med eller politiskt beroende av SD, innebära förnyat väljarstöd så att L klarar 4%-gränsen. Det ska bli intressant att se om Johan Pehrson verkligen vågar fortsätta det självskadebeteende som kommer att radera L som parti.

KD ökar med 0,1% men ligger fortfarande under riksdagsspärren med 3,4%. Det som kan förklara stödet och den lilla ökningen, kan vara att KD varit i princip osynliga som riksdagsparti under sommaren. Det är först nu som Ebba Busch klivit fram och uttalat ett stöd för Jomshof.

I sitt sommartal för några dagar sedan, slår Ebba Busch fast att KD inte kommer att stödja ett förbud mot Koranbränningarna, att man måste kunna skämta om islam och att om muslimerna känner sig kränkta, får de vända andra kinden till.

Jag tror att Alf Svensson, som ledde KD i 30 år som partiledare, vrider sina händer i fasa över hur Ebba Busch driver KD allt längre bort från den kristna humanism som var grundpelaren i Alf Svenssons KD. Med tanke på att KD nu ligger under riksdagsspärren, har KD ett Johan Pehrson-läge: antingen närma sig SD (och göra sig själva politiskt överflödiga) för att locka stödröster från SD, eller styra tillbaka till en Alf Svensson-linje som lockar tillbaka de gamla kärnväljarna – men som får SD att kliva av samarbetet.

Vore det val idag, och Sentios siffror stämmer, skulle de fyra oppositionspartierna (S, V, Centern och Miljöpartiet) få 215 mandat mot M och SD:s 134. Det innebär en skillnad på 81 mandat, vilket är väldigt mycket. SD har t ex 72 mandat i nuvarande riksdag, bara för att visa hur mycket 81 mandat är.

Eftersom Sentios underlag är tveksamt och ska siffrorna tas med en stor nypa salt. Novus, Sifo, SCB och Demoskop kommer först senare i augusti. Först då kan vi få en bättre uppfattning om ifall och i så fall hur mycket regeringspartierna och SD tappat i opinionsstöd under augusti.

Skulle det visa sig att oppositionspartiernas opinionsstöd fortsätter att öka och kanske öka i närheten av vad Sentiosiffrorna anger, närmare vi oss ett politiskt läge där ett nyval blir alltmer troligt.

Själv har jag ju inga partisympatier hos något parti, men Tidöpartierna och SD har tydligt visat att man allt snabbare kastar Sverige in i ett såväl inrikes- som utrikespolitiskt kaos som bär käpprätt åt he-ete. Vi pratar inte längre om en dålig politisk spiral, utan om snabbt växande lavin som drar Sverige i fördärvet.

Ett nyval blir alltmer nödvändigt, ur ett demokrati och stabiliseringsperspektiv. Samtidig innebär det en långsiktig strategisk vinst för SD, eftersom man slår ut L och KD från riksdagen och kan fokusera på att driva M alltmer åt det nationalistkonservativa SD-hållet. Divide et impera – härska genom att splittra.

Opinionssiffrorna för augusti, kommer hur som helst att bli mycket intressanta.

Så här ser Sentio:s valbarometer ut för augusti 2023: