-
Nöjesfältet Liseberg i Göteborg fyller 100 år

Av Jonas Almquist
Det här blir en lång text, fast inte om mig eller om gitarrer eller så. Nej, i år fyller nöjesfältet Liseberg i Göteborg 100 år. Jubileet har en speciellt innebörd för min familj. Orkar ni läsa allt, får ni en blandning av Lisebergshistoria, svensk glasbruks- och barnarbetarhistoria, svensk emigranthistoria och så landar det lite indirekt i Nunnan på slutet.
Allt tar sin början i början runt sekelskiftet 1800-/1900-tal. Min mormor kom från en glasbrukararbetarfamilj i Surte, strax norr om Göteborg. Hennes bröder Erik och Birger, arbetade även dom på glasbruket. Som barnarbetare hade de det tunga och okvalificerade jobbet som “inbärare”, dvs hantlangare.
Barnarbete var problematiskt i Sverige. Redan 1881 förbjöds barn under 12 år att förvärvsarbeta. De förväntades att först gå i folkskolan och få grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Men på glasbruken struntade man i förordningen. Där började man arbeta redan som 9-åring.
Framme vid sekelskiftet och den revidering av barnarbetarförordningen som skulle göras till 1901, samlade glasbruken sig till gemensamt motstånd mot eventuella skärpningar av barnarbetarförordningen.
1899 samlas representanter för 42 av landets 53 glasbruk, för att istället få till stånd en förordning där barn från 10 års ålder skulle få arbeta 9 timmar/dag istället för lagförslagets 6 tim/dag. Glasbruken menade att en kortare arbetsdag innebar att man skulle tvingas införa skift. Det i sin tur skulle innebära nattarbete, vilket var förbjudet i lag. Dessutom behövdes barnarbetare som hantlangare till glasmästare och -blåsare, därför behövdes barnarbetarnas arbetsdagar förlängas. I debatten framfördes också argument om att barnarbete var bra för kommunerna, eftersom barnarbete innebar att familjerna fick bättre försörjning vilket i sin tur skulle minska kommunernas fattigvårdsutgifter. Bra, va?
Trots nya arbetstidsförordningar för barnarbete 1901, fortsatte glasbruken att kringgå regelverket för barnarbetare. Om glasbrukens rundande av lagar och förordningar för att få använda barnarbetare som inte ens var tonåringar, kan man läsa om i en uppsats i historia skriven av Moa Johansson på Linnéuniversitetet med titeln “Och de barn som arbetade där växte upp till att bli starka, friska och mer långlivade…”
Åren 1905-07 präglas av en rad långvariga konflikter vid glasbruken i landet. Det bildas bildades fackföreningar och det skapas små arbetarbibliotek (begynnelsen till ABF). Inte minst på glasbruksorterna blev dessa små arbetarbibliotek viktiga, eftersom barnarbetet innebar att de inte kunde gå i folkskolan. Min mormors bägge bröder, lärde sig läsa i det lilla arbetarbiblioteket som byggdes upp i Surte.
Men de små arbetarbiblioteken var inte bara viktiga för att lära arbetarbarnen att skriva och läsa. Arbetarbiblioteken var också ett sätt att sprida socialistisk litteratur och vikten av fackföreningar.
Men fackföreningarna var illa sedda på glasbruken och motarbetades. Arbetarna hotades med såväl lockout som vräkning från bostäderna, som i de flesta fall ägdes av glasbruken, om de inte gick ur fackföreningarna. Under åren 1905 – 1907, var glasbruken indragna i ibland långdragna konflikter kring bl a rätten att bilda fackföreningar. På ca 10% av landets glasbruk hade man fackliga konflikter som varade i mer än 100 dagar. I Kosta höll konflikten t ex på i 225 dagar, i Löfsta 180 dagar, Transjö över 445 dagar osv.
Erik och Birger Larsson var barnarbetare på glasbruket i Surte. Som många andra barnarbetare mellan 9 – 15 år, var de hantlangare, inbärare, anfångare. Olika namn men samma hantlangaruppgifter.
Bröderna hann knappt bli tonåringar innan de blev ungsocialister. Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet (SSU, dagligen kallat ungsocialisterna) var ungdomsklubbar lösligen knutna till den framväxande arbetarrörelsen. Men ungdomsklubbarna var betydligt radikalare än det socialdemokratiska moderpartiet och därmed också ett “pain in the ass”. De många ungsocialisterna drogs nämligen till de anarkistiska idéerna. För det här var i en tid när det bara fanns i princip två riktningar inom arbetarrörelsen: socialdemokraterna och anarkisterna. Lenins bolsjeviker kom långt senare, och kidnappade och förändrade betydelsen av kommunism. Men i 1900-talets början beskriver sig ungsocialisterna som “frihetliga kommunister” och “fria kommunister”.
En del av er minns kanske FNL-grupperna på 70-talet, som fanns i princip överallt. Då ska man veta att i början av 1900-talet var de ungsocialistiska ungdomsklubbarna dubbelt så många som 1970-talets FNL-grupper. Det var en stor ungsocialistisk rörelse som drog fram bland arbetarungdomen. Och när inte moderpartiet kunde kontrollera “sina ungdomar”, försökte naturligtvis det socialdemokratiska partiet att skapa nya ungdomsförbund för att marginalisera ungsocialisterna men utan att lyckas. Det är dock en helt annan historia än denna.
Erik och Birger Larsson tyckte om att vara i det lilla arbetarbiblioteket för att läsa och de drogs snart med i den ungsocialistiska rörelsen – knappt tonåriga blev de ungsocialistiska fackföreningsagitatorer bland barnarbetarna och glasarbetarna i Surte.
Men det fackliga engagemanget såg inte med blida ögon av glasbrukspatronerna. Precis som på andra glasbruk i Sveriges, hotades de fackligt engagerade av både lockout (utestängda från jobbet) och hot om vräkning. Så även hemma hos glasbruksarbetare Leonard Larsson. Om inte sönerna höll upp med de ungsocialistiska idéerna och det fackliga, skulle familjen få gå från hus och hem.
Det var precis så traumatisk som det låter. Som glasbruksarbetarfamilj, hade man det fattigt men min mormor har berättat att om det fanns en brödkaka, så delades den på mitten och gavs till barn som var ännu fattigare och som strök hungriga ut med landsvägarna: “- En dag kan det vara vi som står där och knackar och hoppas få en bit bröd att stilla hungern”, förklarade min mormors mamma som kom från ännu fattigare förhållanden.
Det egna slitet som minderåriga barnarbetare, böckerna på det lilla arbetarbiblioteket och att det fanns jämnåriga barn som hade det ännu fattigare och sämre – det är lätt att förstå att bröderna tidigt drogs med i den ungsocialistiska rörelsen, även om priset kunde vara högt.
- Man kan säga sanningar tills man står utan tak över huvudet.
Min mormors ord var som om hon ständigt påminde sig själv om eländet som glasbruksarbetarfamilj i Surte, beroendet av glasbrukspatronen och priset om man inte accepterade beroendet.
För att rädda familj, arbete och bostad, skickades bröderna på sjön. Det blev sårig upplevelse som aldrig läkte. Birger blev eldare men omkom 1918 på hemväg från Afrika, när båten han arbetade på gick på en tysk mina utanför Newcastle.
Erik återvände till Göteborg efter flera år på sjön och Spanska sjukans härjningar. Inför Göteborgs Jubileumsutställning 1923, behövdes dekorationsmålare för att måla alla dekorativa kulisser. Dekorationsmålare var ett vanligare yrke förr, bl a ansvarade dekorationsmålare för att det målades skyltar till skyltningar i varuhusens fönster.
Erik som hade en konstnärlig ådra fick utbildning som dekorationsmålare och sedan jobb på bygget av nöjesfältet Liseberg. Han var en av de som fick ansvaret för att måla kulisserna till attraktionerna på Liseberg, bl a den nybyggda berg- och dalbanan. Vykortet på bilden är det officiella utställningsvykortet från 1923.
Men när jubileumsutställningen var byggd, försvann många av dekorationsmålarjobben och arbetslösheten var stor i Göteborg. Erik gick på sjön igen. I Panama lämnade han in sina slitna skor för sulning hos en skomakare i hamnen. Han fick tillbaka skorna inlindade i en gammal dagstidning från Göteborg. Där kunde han läsa notisen om sin systers (min mormors) förlovning med morfar, fotbollsspelaren.
Erik kom aldrig hem igen till Sverige. Efter några år gick han i land i New York, försörjde sig med tillfällighetsjobb och tog sig från New York via svenskbygderna (där han träffade sin blivande hustru Elaine) till “svenskgettot” i San Francisco. Där slutar spåren. Brev han skickade hem till sin mamma i Surte, finns inte kvar och Svenska Kyrkan i San Francisco har inte kunnat bistå med upplysningar och hjälp.
När Nunnan åker på turné i USA 1988, får vi en svensk-amerikan som heter Bob som chaufför av vår turnébuss (en av Prince turnébussar). Bob är lika gammal som jag är idag. Hans föräldrar emigrerade från Sverige 1923 när Robert var 2 år gammal. De hamnade i “svenskgettot” i San Francisco, ett fattigt och slitet område i San Francisco där svensk-amerikanska emigranter trängdes, försökte hjälpa varandra men också hålla liv i svenska sedvänjor. Fester och alkohol var ett sätt att stänga ute tankarna på misären.
Bobs berättelser från svenskfesterna och livet i “svenskgettot”, blir intressanta beskrivningar av en tid som Erik Larsson bor i “svenskgettot” och helt säkert är med på dessa fester. Bob har inga minnen av någon “Erik Larsson”, men det är dels ett vanligt namn och dels amerikaniseras svensk-amerikaners namn. Det kan också vara förklaringen till varför det har varit så svårt att hitta spåren efter Erik Larsson när han väl landat i San Francisco.
Det sista livstecknet är när en vän till Erik Larsson dyker upp i Göteborg på 1960-talet och av en ren sinkadus träffar min morfar på en jubileumsträff i idrottsklubben LS (den stora idrottsklubben i Gbg i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet vid sidan av Örgryte IS), där båda varit medlemmar men utan att känna varandra pga åldersskillnaden. Morfar får Erik Larssons adress i San Francisco på ett papper, men det är osäkert om mormor någonsin skriver till sin bror som hon inte haft kontakt med på 40 år. Pappret med adressen finns inte heller kvar, när mormor går bort.
Men Liseberg blir på något sätt min morfars sätt att hjälpa mormor att hantera saknaden efter sina bröder, inte minst brodern Erik som hon aldrig fick återse trots att han lever länge.
Varje år vid den här tiden går de till Liseberg för att äta vårlunch och åka Bergbanan. Den vanan håller de fast vid tills de är en bra bit över 80 år. Det är lite gulligt. Kanske påminns hon med lite stolthet om sin bror som var med och målade kulisserna till Lisebergs attraktioner 1922-23. Det enda påtagliga minnet utöver några fotografier som finns kvar när syskonskaran splittrats.
Kanske ses vi på Liseberg i sommar.
✌️🎶😎
PS Jo, Nunnan har en egen relation till Liseberg. Vi turnérepade en gång i ett utrymme under Stora Scenen. Det känns lite småballt…
-
Köp gärna majblomman av Murhaf!

Av Nooshi Dadgostar
🏵️ 12-årige Murhaf har sålt majblommor för över 1,9 miljoner kronor i skrivande stund. En helt fantastisk insats för alla de barn som är i behov av stöd och trygghet. Hans försäljning visar tydligt den värme och solidaritet som vårt land behöver. Vad vårt land inte behöver är den typ av rasistiska hot och hat Murhaf har fått utstå enbart på grund av sin hudfärg. Det är en skam att vuxna människor kränker barn på det viset, det är något vi aldrig får låta fortskrida eller stå oemotsagd. Genom att köpa årets majblomma kan du visa var du står: inget barn ska behöva växa upp i fattigdom. Inte heller ska barn, eller vuxna, behöva utsättas för rasism. Köp gärna majblomman av Murhaf! Vänsterpartiets 1 maj-insamling detta år går dessutom just till Majblomman. Vi ser hur många hushåll kämpar med höga matpriser, höjda hyror och stigande räntor, medan regeringen passivt ser på. I det här läget krävs solidaritet. Men låt inte kampen stanna vid ett köp av majblomman. Fortsätt bekämpa rasismen överallt – i skolan, på jobbet, på gatorna. Organisera dig, gör din röst hörd. Engagera dig för allas lika värde. Gå med i Vänsterpartiet, tillsammans kan vi göra skillnad! ❤️
-
10% rabatt på alla nya skivor till er som är under 18 år


Av Rundgång
Vi som driver och jobbar på Rundgång var tonåringar på 80-90 talet, vi hängde i skivbutiker och fick tips om vad vi skulle lyssna på. Vi kämpade för att kunna ha råd med skivor men på den tiden var det möjligt att köpa några nya skivor i månaden med hjälp av månadspengen, barnbidrag eller helgjobb.
I förra veckan kom det in en 13 årig kille som älskar Lana Del Rey, han ville så gärna köpa hennes nya skiva på vinyl men den kostar ju 499:- typ, killen hade sparat ihop 300:- och kunde ändå inte ha råd med skivan. Tänk om Lana själv hade varit här då, att se sitt unga fans så ledsen över att inte ha råd att köpa hennes skiva… Våra hjärtan kunde inte göra nått annat än att ge killen världens bästa deal, så han hade råd med skivan. Rick fick en bamsekram som tack ❤️.
Idag kom en 14 åring in som ville ha MF Doom, även den kostar runt 400:-, och hens mamma tyckte den var för dyr. Då tog vi ett beslut, vi vill ju att en ny generation av vinyl och musikälskare precis som vi en gång i tiden ska kunna påbörja sitt skivsamlande, supporta sina idoler och köpa deras skivor på vinyl, det bästa formatet enligt oss.
Så från och med nu ger vi 10% rabatt på alla nya skivor till er som är under 18 år, det är det minsta vi kan göra i en tid när branschen verkar tro att de enda som vill köpa deras produkter är gubbar och gummor med höga löner.
-
Tomas Janzon är en av svensk jazzdoldisar


Av Jonas Almquist
Tomas Janzon är en av svensk jazzdoldisar. Han hörde en låt av Charlie Parker och bestämde sig direkt för att dra till LA och plugga gitarr, vilket han gjorde och ex:ade med strålande betyg. Man måste älska någon som följer sin dröm fullt ut.
Det har gått många år sedan dess. Själv fick jag kontakt med Tomas för drygt 25 år sedan. Vi har hållit kontakt sedan dess. Vi har pratat gitarrer och Tomas, som hänger på konvent i USA och Kanada för jazzgitarrister och jazzpedagoger, skvallrar om vad som är nytt. Trots detta har jag alltid lyckats missa honom när han är i Sverige. Ofta är biljetterna slut eller så finns bara plåtar till skymda platser eller rena lyssningsplatser.
När Tomas nu kommer till Fasching med sin gamle vän Donald ”Double D” Dean på trummor och duktiga basisten Ruben Farias på bas.
Tomas brukar genomgående få bra recensioner i USA. Albumet 130th & Lennox från 2019, blev rankad som en av jazzåret 2020:s bästa album av tunga branschtidningen DownBeat. Men hans namn nämns sällan eller aldrig av mina jazz- och gitarristvänner. Det är märkligt eller så är det ett Nunnan-fenomen, men inom jazzen.
Samtidigt är det något rörande över trion. Den förste jag möter är Double D när han ska gå nedför Faschings trappa på väg till hotellet, vacklar och faller nästan baklänges. En gammal skör man med dålig balans, men inget av detta märks bakom trummorna. Ruben Farias är ynglingen i trion, men ett kontrabasfenomen från Brasilien. Tomas Janzon är inte Ulf Wakenius, här finns spår av Wes Montgomery och Grant Greens funkigare sidor. Framförallt målar Tomas mer stämningar än shreddar teknik. Det är mer old school amerikanskt, mer Hard Bop än svenskt och fusion. Det finns så mycket jazzgroove i Double D bakom det nästan minimala trumsetet. Inga stora åthävor men sjukt mycket exakt rutin.
Själv försöker jag lära mig spela gitarr, jazzgitarr, och känner mig väldigt hemma i Tomas låtar och arr – så mycket att jag skulle våga jamma med denne svenske jazzgitarristveteran. Det är väl något fel på mig… ✌️🎶😎
-
Skit i traditionerna

Av Jonas Almquist
Det är alldeles för många påskdagar. Lägg ned. Skit i traditionerna…
Det är förresten också titeln på en fantastiskt rolig dansk bok om 17-årige David som sticker från plugget och när polisen får fatt i honom har han fastnat med slipsen i en cigarettautomat. Cigarettautomater har ni säkert sett utomlands. Har ni inte läst någon dansk bok sedan barndomens HC Andersen, är detta en skön återbekantskap med dansk litteratur.
Om Leif Panduro – som dog 1977 – är släkt med Carlo Panduro, vet jag inte. Men Carlo Panduro startade ett danskt företag för hobby- och konstnärmaterial under parollen ”Länge leve fantasin!”. Det är väldigt sympatiskt.
Länge leve fantasin – Skit i traditionerna! ✌️🎶😎
-
Långfredagskväll




Av Jonas Almquist
Långfredagskväll. Lägenheten är påskfejjad, maten står i ugnen. Sitter i soffan och njuter av att spela jazz på gitarr, utan att riktigt förstå hur snabbt det gått sedan jag fick för mig att lära mig spela gitarr förra Midsommaren. Dessutom lära mig spela Jazz, Swing, Be Bop, Hard Bop. Vilket låter sjukt överambitiöst, och lite lätt oöverstigligt eftersom jag mest kan lite ackord (som jag inte vet vad de heter), inte kan läsa gitarrnoter och glömt det där med kvintcirkeln.
Men nu sitter jag här nio månader senare och lattjar jazz på guran utan att riktigt fatta hur det gått till. Fingerstyle och alternativ stämning på gitarren. Jammar över standardlåtar som Gershwins ’Summertime’ och Errol Gardners ’Misty’. Förvånad över att det går så lätt. Det ledsamma är att jag har glömt bort hur man spelar blues-solon. Well, You win some, lose some – it’s all the same to me…
Det var inte så svårt att komma in i jazzen. Det började med att jag kom på hur man på gitarr spelar ett coolt piano-intro som Dr John gör på en låt. Ett typiskt New Orleans-osande piano-lick men som var förvånansvärt lätt att göra på gitarr. Av bara farten började jag lyssna på jazzlåtar efter piano-, sax- och trumpet-licks som lät fräcka och som jag ville se om de var lika lätta att plocka ut. Och jag är nog överlag mer inspirerad av jazzpianister, saxofonister och trumpetare än av jazzgitarrister. Mina små jazzchops och fraseringar är mer präglade av detta än andra jazzgitarrister. Och egentligen är det inte så konstigt.
Nu kan jag ingen musikteori så jag ska inte ge mig in på att försöka förklara, men mycket handlar om att örat lär sig identifiera likheter och mönster. En Be Bop-fras t ex kan påminna om en bluesfras och då är halva jobbet gjort. Musikörat och gehöret får slita hårt med andra ord. Och även om jag inte kan beskriva utvecklingsprocessen dessa nio månader i musikteoretiska termer, så har jag full koll på vad jag gör, hur jag gör det och varför.
Ibland får man lite goa’ Aha-upplevelser. Det blir lite najs när jag sitter och lyssnar på gitarristen Grant Green och upptäcker att jag själv spelar en av Grant Greens ofta förekommande favoritfraser på gitarr, utan att jag visste om det. När jag kollar närmare, ser jag att vi lyssnat på samma saker och säkerligen tagit till oss en del fraser och licks på samma sätt.
Grant Green har för övrigt lite oförtjänt hamnat i skuggan av Wes Montgomery, men Green ska ha haft ett stort inflytande på 1970-/80-talets jazzgitarrister som Pat Metheny, John Scofield och Bill Frisell. Inga jag lyssnat på. Grant Green började själv med att spela rhythm’n’blues, blues och funk innan jazzen tog över med gitarristen Charlie Christian och Charlie Parker som två stora inspirationskällor. I mina öron en blandning av musikaliska rötter och inspirationskällor som vi har gemensamt och kanske är det därför som vi har några licks gemensamma, utan att jag visste det. Bara en liten kul iakttagelse. Jag har lång väg kvar innan jag blir jazzgitarrist – om jag ens vill bli det. Jag är nog mer intresserad av att bara lära mig att spela sådant jag hör i huvudet, så jag kan skriva bättre och intressantare rocklåtar. Vad var det Lou Reed sade? ”Jag lyssnar sällan på rockmusik eftersom jag redan kan musiken.”
Ebba Busch må prata sig varm om Falukorv (känns iofs inte så trovärdigt) men musik är som ett stort buffébord av spännande saker. Varför hålla sig till Falukorv?
Jag beundrar de av mina vänner och kollegor som tidigt hittar sin musiknisch/genre och stannar där. Det är som att gifta sig med sin ungdomskärlek och leva lyckliga i alla sina dar. Men jag är inte sådan. Min nyfikenhet är för stor och livet för kort. Man kan inte leva av bröd allenast…
Och eftersom jag är så nöjd med hur gitarrspelandet utvecklat sig dessa nio månader, har jag gett mig själv ett påskägg i år som en klapp på axeln: 18 st av Be Bop-saxofonisten Charlie Parkers låtar, transkriberade för gitarr.
Det blir en tuff men spännande utmaning de närmaste månaderna. Nej, jag tänker inte lära mig låtarna (än) utan i första hand bygga på verktygslådan med Charlie Parker licks och fraser. Korta av inlärningsprocessen så jag hinner snabbare till nästa inspirationskälla.
Gypsy Swing-guran, då? Jodå, sista slipningen är gjord och det sista lagret nitrocellulosalack kom på plats i början av veckan. I nästa vecka ska gitarren poleras upp och förses med stränghållare, sadel och stämskruvar – sedan bär det iväg från Frankrike till sitt blivande hem i Stockholm. Spännande. Jag är redo.
Så: Jag önskar er alla en riktigt Glad och yster Påsk. Släpp loss fantasin i helgen och gör något kreativt av den. Måla ägg, skriv en låt, ful-dansa och skratta. Livet är för kort för att bara handla om jobb, veckohandling och räkningar som ska betalas.
Fantasin till makten! Glad Påsk! ✌️🐰🐣🐓😎
-
Seymour Stein (1942-2023)

Av Jonas Almquist
Vi nås av nyheten att Seymour Stein gått bort i en ålder av 80 år. Grundare och boss för Sire Records och vice president för amerikanska Warner Records.
I en bransch där säkra kort och både hängslen och livremmar krävs för att signa oprövade akter, stack Stein ut genom att signa en lång rad av nya spännande band i punkens absoluta barndom och i flera år efter det: Ramones, Talking Heads, Richard Hell & The Voidoids, Pretenders, Depeche Mode, The Smiths, Ministry, Undertones och många fler.
Även Nunnan hade en historia med Seymour Stein. 1987 ville han signa Nunnan till Sire Records, men han behövde veta en sak. I ett penthouse i New York förklarade Stein sig:
- I can make Leather Nun a big name, but I need to know how you label yourselves so I know how to market you. New Wave? Heavy Metal? What…?
- Oh, we’re just a rockband.
- But there are zillions of rockbands. I just can’t market ‘a rockband’.
- Sorry, but we’re just a rockband…
Där slutade historien. Seymour Stein signade aldrig Leather Nun. Och vi, vi grubblar än i denna dag vilken etikett vi skulle ha satt på oss själva då som nu. Göteborgs punkscen/Garageligan ville inte ha med oss att göra, så ‘punk’ var uteslutet. Och vi låg före alla andra genrer som var på gång: Post-punk, Goth, Grebo, Grunge och allt vad det nu var. Det fanns ingen etikett som var klockren för oss. Att då försöka trycka in oss i ett fack där vi inte kände oss hemma, var bara krystat och ogörligt.
Så: Hej då, Seymour Stein och Sire Records. Sorry att vi inte kunde hjälpa er med någon bra marknadsföringsetikett. Det hade annars varit kul att jobba med er i USA.
Integritet – på gott och ont… ✌️🎶😎
-
Ryuichi Sakamoto (1952-2023)

Av Jan Lumholdt
Fri: 坂本 龍一 (1952-2023)
Vilken musik vi faller för och hur djupt är helt individuellt. Beatles, Bacharach, Stevie, Joni, Jobim, Miles, Marvin, Steely Dan och Debussy är ett par egna fixstjärnor i en tonvärld av jazz, soul, elektronik och smart, sinnrik pop – musik med elegans, passion, groove, atmosfär och även lite humor. Allt detta hittas – djupt – hos Ryuichi Sakamoto, en av de härligaste konstnärer och personer att ha flanerat denna jord de senaste 71 åren men tyvärr inte mera. Hans produktiva insats är massiv och bör hålla länge länge framöver. Värst är att det inte kommer mera nytt. Här är min SvD-artikel från hösten 2012, inför en spelning i Uppsala, hans första i Sverige sedan 1980, och sista (ett Polarpris kunde han gott ha fått). Varning: detta är den långa versionen, med ett par darlings som fick utgå i redigeringen den gången.– Bor du i Stockholm? Vi spelade där hösten -80.
Vi sitter i en bar mitt i Berlins Potsdamer Platz-komplex som just nu hyser 2012 års stora filmfestival. Ryuichi Sakamoto, i stan som mentor åt unga filmkompositörer i programmet Berlinale Talent Campus Score Competition, delar med sig av sitt hittills enda svenska minne, om när YMO – Yellow Magic Orchestra – spelade i Stockholm.Det gjorde de fredagen den 24 oktober 19.30 på Göta Lejon, där jag tio dagar senare såg Madness. YMO missade jag. Det borde nog ha varit tvärtom. Här skapades ju smärre modern musikhistoria då tre musicerande japaner tillsammans tog steget in i en ny era.
– Vi var alla i olika grad lite uttråkade av vad vi höll på med, säger Sakamoto på mjukt accentuerad engelska, lika smakfull och avslappnat oklanderlig som hans behagliga gestalt.
– Och vi var enormt inne på Kraftwerk och Giorgio Moroder. Jag har beundrat Kraftwerk sedan deras första platta när de hade långt hår och använde hemmagjorda generatorer. Jag älskar fortfarande enkelheten i vad de gjorde då. Samtidigt var de lite för tyska för oss, så vi fick göra vår egen version av technopop.Trion var Haruomi Hosono, musikalisk mångsysslare och en av de första att sjunga rock på japanska i bandet Happy End, Yukihiro Takahashi, som spelat glamrock i Sadistic Mika Band, och Ryuichi Sakamoto, klassiskt skolad pianist med akademisk examen i elektronisk och etnisk musik samt komposition som älskade Debussy men efter att ha hört The Beatles aldrig mer varit densamme.
Med sin unika fusion av elektronik, avantgarde, exotica, new romantic och discofunk, ofta med parodiska inslag av japanska stereotyper, skulle de få en avsevärd influens på syntpop, house, ambient och diverse annan electro i vardande. Sju studioalbum kom ut åren 1978-83, så fulla av upptäckarglädje och idéer som tre starka konstnärstemperament bara kunde få plats med. 1983 var Yellow Magic Orchestra ett avlutat kapitel. För att sedan återförenas, först tillfälligt på 90-talet, sedermera tilltagande reguljärt intill denna dag.
– Jag har ännu inte träffat två mera kompetenta musiker i Japan. Idag är vi gamla och visa och mindre prestigebenägna. I våra bästa stunder bildar våra tre huvuden tillsammans en total enhet.Både öst och väst hade välkomnat YMO med varm hand och efter splittringen låg världen öppen. Sakamoto tog detta alltmera bokstavligt på kommande plattor där han lät favoritmusiker från jordens alla hörn, från burkinska slagverkare och okinawiska sångerskor till Brian Wilson och Robert Wyatt, från indiske violinisten Shankar och jamaicanska trummisen Sly Dunbar och funkbassisten Bootsy Collins till jazzbatteristen Tony Williams och Iggy Pop och många andra, samlas under sitt personliga världsmusikparaply.
– Jag kallade det Neo Geo, New Geography: New York är granne med Tokyo och med Peking och Bukarest – allt i mitt huvud och helt demokratiskt. Många av musikerna träffade vi under YMO-turnéerna och senare bjöd jag in dem för att göra musik.Att ett engelskt band kallat Japan fanns bland vännerna överraskar knappast.
– Vi inspirerade varandra mycket fast vi bodde i Tokyo och de i London och inte träffades regelbundet. Men vi lyssnade på varandras album och lånade Prophet V-syntljud av varandra. Senare spelade vi också ihop.En speciell relation har han haft med Japan-sångaren David Sylvian, som han beskriver som en bror. Det var också Sylvian som skrev text och sjöng till vad som 1983 skulle lyfta Ryuichi Sakamoto från popidol i öst och finsmakarfavorit i väst till högre höjd. Det började med en oväntad förfrågan.
– Plötsligt kontaktar regissören Nagisa Oshima mig och vill samarbeta. Han ger mig ett manus och ber mig läsa för en roll – en huvudroll! Mot David Bowie! När jag hämtat mig från chocken så frågar jag försynt om jag kanske också kunde få skriva musiken? Han sa ja på studs. Senare har jag hört att han först bad Bowie skriva musik men fick nej. Bra för mig.Filmen var ”Merry Christmas, Mr Lawrence”. Ledmotivet ”Forbidden Colours”, med eller utan Sylvians sång, har blivit en evergreen och genom åren har Sakamoto spelat den i alla upptänkliga stilar. Själva filmen ser han ogärna.
– Första gången ville jag sjunka genom golvet när jag såg mitt skådespeleri. Men musiken är bra. Jag fattade aldrig att den låten skulle slå.Det gjorde den. ”Merry Christmas, Mr Lawrence” bjöds också in till Cannes-festivalen och på en stökig fest fick han plötsligt sällskap av en gestikulerande italienare.
– Han pratade om en film han skulle göra i Kina om Pu Yi, den siste kejsaren. Och så sa han att min kärleksscen med Bowie i ”Mr Lawrence” var det vackraste han sett.
– I alla fall kom det plötsligt ett par år senare ett telefonsamtal om att jag skulle komma till Kina och jobba med filmen. Igen som skådespelare! Jag har inte tagit en lektion i mitt liv.Bernardo Bertolucci hade redan en del musik klar, komponerad av kinesen Cong Si, men passade ändå på att beställa mer, dels av David Byrne, dels av Sakamoto. De tre tog tillsammans emot 1988 års Oscar för bästa musik. För Bertolucci tonsatte Sakamoto även ”Den skyddande himlen” och ”Lille Buddha”. Andra uppdragsgivare på filmfronten har varit Volker Schlöndorff (”Mardrömmen”/”The Handmaid’s Tale”), Pedro Almodóvar (”Höga klackar”), Brian De Palma (”Snake Eyes”) och nyligen Shirin Neshat (”Kvinnor utan män”). Vad vi inte har fått se är någon Hollywood-karriär, vare sig som skådespelare eller kompositör.
– Alltså, jag fick min Oscar ett halvår efter att jag var klar med ”Den siste kejsaren”. Jag hade gått vidare för länge sedan. Men visst träffade jag en massa stora producenter i samband med Oscarn och även intressanta människor som David Lynch. Men alla sa samma sak: jag var tvungen att flytta till L.A. Det kan jag inte. Jag är en östkustkille.Sedan 22 år lever denne ”world citizen” ett stillsamt liv i New York. Härifrån har han regelbunden kontakt med kreativa parters över världen som sångerskan och cellisten Paula och Jaques Morelenbaum i Rio de Janeiro, David Sylvian i New Hampshire och, såklart, de två gamla YMO-kompisarna Hosono och Takahashi i Tokyo. På senare tid är han alltmer benägen att korsa väg med yngre talang för att bryta ny mark. Här har elektronmusikerna Christopher Willits i San Francisco, Carsten Nicolai alias Alva Noto i Berlin och Christian Fennesz i Wien varit särskilt viktiga.
– Min nyfikenhet upphör aldrig. Det är därför jag vänder mig till folk som Alva Noto. Jag har viss kunskap och vissa erfarenheter som är unika men Alva Noto har lika mycket som är unikt för mig. Det gör att vad jag sysslar med fortfarande är väldigt spännande.Ryuichi Sakamotos passionerade sökande i kombination med minimalt intresse för genrer, trender, kategorier och gränser utgör grunden för den totala kreativa frihet han åtnjuter och som producerat allt från mobilringsignaler till öppningsmusiken till Barcelona-OS. Han ger exceptionella konserter, vare sig de är solopiano, stråktrio, bossa nova-combo eller – som i kväll i Uppsala – minimalistisk glitch-elektronik. Han är engagerad i globala frågor och gör artistiska insatser rörande bland annat landminor, Irakkriget och kärnkraft, speciellt sedan Fukushima-katastrofen. På den av Sakamoto arrangerade No Nukes 2012-galan i Chiba i juli medverkade Kraftwerk. Och YMO – som gjorde en cover på ”Radioactivity”.
– Jag var länge emot den typen av jippon, i min generation var det lite ocoolt att vara politisk… Med tiden har jag funnit en väg in, byggd på humanism, värdighet och gärna lite humor.Vad som inte hörts sedan 1995 års ”Smoochy” är ett popalbum med nya, ”reguljära” låtar.
– Många har påpekat det. Bortsett från att jag betraktar min sångröst på nivå med mitt skådespeleri finns inget finns uppenbart skäl annat än min sinnesstämning. Jag är sedan tio år nu i en lite meditativ fas. Musiken jag gör med Alva Noto och Fennesz speglar ju detta. Men som du ju vet så förändras jag hela tiden. I morgon är jag kanske en annan man, säger vår renässansmusikant, som faktiskt också har spelat in medeltidsmusik och förresten sjunger som en japansk Chet Baker.Hur går allt detta ihop ekonomiskt, Sakamoto-san?
– Bra fråga. Jag är usel på matematik. När vi börjar snacka pengar svimmar jag nästan. Ibland gör jag ett jobb för en dollar. Musik är ju ändå gratis idag. Men det går ihop, budgeten är inte så hög. Internet kommer inte att skada kreativiteten. Man gör ju inte musik för pengar utan för att nå ut. Musik är idag fri i alla bemärkelser.Han gillar ju att ha det så.
– Som skolbarn fick vi frågan om vad vi ville vara när vi blev stora. De andra sa pilot, läkare, advokat eller premiärminister. Jag ville vara fri när jag blev stor. Och jag sa så. Fri.Kan du beskriva din kreativa process?
– Jag dricker mycket kaffe, lite champagne ibland, tar ett bad, kanske ett par danssteg. Sedan går jag till pianot och börjar spela. -
Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?

Av Jan Oberg
SR framför nu idén att Xi Jinping sitter kvar vid makten därför att han annars, sannolikt, skulle hamna i fängelse för korruption i sin familj och därför att han inte kan kliva ned ifrån makten.
Sahlberg är SR:s trogna amerikanska kallkriger. Jag har inte kunnat hitta att hon i någon historie om något viktigt har varit annat än negativ till allt som händer i Kina.
Det är hysteriskt roligt att läsa SR:s link i artikeln om hur SR arbetar enligt journalistikens klassiska kvalitetskriterier.
Så lågt är väl den intellektuella nivån på utrikespolitikens område, att de inte ser at det är ofantligt, ofrivilligt komiskt.På Kina-området är det ren propaganda. Det samma gäller Hersh-rapporten som aldrig nämnts och bevakningen av Ryssland.
Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?
-
Detektiven från Beledweyne

Ny dramaserie. När en vårdslös, före detta åklagare ska utvisa en asylsökande man visar det sig att han är ett polisiärt utredningsgeni. Snart börjar ett samarbete som i slutändan kan gynna dem båda. Serien har premiär fredag 10 mars på SVT Play.