-
Monte Cazazza har gått bort





Av Jonas Almquist
Fredagen får ett tråkigt slut när nyheten når mig om att min gamla vän och Industrial Records-kollega Monte Cazazza har gått bort idag.
När Throbbing Gristle upplöstes och blev till PTV och Chris & Cosey, behöll jag kontakten med Monte Cazazza. TG:s splittring blev lite som en sårig skilsmässa, och Monte och jag höll oss utanför det interna. När TG sedan återbildades efter drygt 20 år för att släppa nytt material, turnera och inte minst kapitalisera på den hype som byggts upp runt TG – konstaterade Monte nyktert att det bara var en tidsfråga innan det konstgjort ihoplappade TG-äktenskapet snart skulle spricka igen. Monte hade själv sagt upp bekantskapen med Genesis P-Orridge, när Monte fick klart för sig hur mycket pengar Gen lurat honom på.
Jag var inte så förvånad. Nunnans ‘Slow Death EP’ på Industrial Records sålde över 4 000 ex bara i England, utan att vi fick en penny i royalty. Å andra sidan gav Industrial-releasen oss en karriärmässig kick-start, så vi lät allt bero.
Monte klarade sig sämre i San Francisco. Olika projekt avlöste varandra men i USA var han inte det namn han var i England, som femte men in-officiell medlem av Thriobbing Gristle.
Om Gen blev alltmer insnöad kring PTV, Thee Temple of Psychick Youth och det snudd på sektliknande Gen byggde upp kring PTV, förblev Monte Cazazza en jordnära, smågalen konstnär med mycket humor och självdistans. Därför var det inte förvånande när Monte plötsligt övergav Industrimusiken, gjorde en musikalisk U-sväng och gav ut en Hip-Hop platta med vännerna Joseph T. Jacobs och Chris Warden. De kallade sig The Atom Smashers, släppte ett album på Pathfinder Records och gjorde några Livespelningar där James Maniello anslöt till bandet.
Det fanns säkert dem som trodde att Monte Cazazza var en fullblods-galning. Spelningen på Kolingsborg 1984 med Nunnan och Psychic TV, höll på att gå om intet när Securityn på flygplatsen i San Francisco inte ville släppa iväg Monte på grund av de diabilder han skulle ha med sig. Allt löste sig till slut och både Monte och diabilderna kom fram till Stockholm.
Men vid sidan av det provocerande och chockerande, var Monte en grymt najs, rolig och social vän. Nära till skratt, inte minst när vi planerade den ena spelningen efter den andra. Naturligtvis blev de aldrig av, men även spelningar som inte blir av är ju också spelningar.
Montes humor manifesterade sig tidigt och långt innan han mötte Coum Transmission-paret Genesis P-Orridge och Cosey Fanni Tutti. Han flyttade från New York där han var född och till San Francisco, för att gå på en prestigefylld konstskola. Han hade dessutom fått en mecenat, en ekonomisk välgörare, i en äldre konstälskande dam:
När hon kontaktade mig och erbjöd sig att finansiera mina studier, såg jag dollarsedlarna fladdra framför ögonen och trodde att min lycka var gjord…
Tyvärr gick damen bort just som konststudierna började och Monte fick istället ta jobb på akutintaget till ett sjukhus för att klara studierna.
Studierna, ja. Hur mycket det blev av dem, vet jag inte. Jag tror aldrig att Monte berättade det. Men redan första dagarna gjorde han ett stort intryck på skolan. Eleverna skulle göra installationer, för att lärarna skulle få en uppfattning om elevernas kreativitet. Monte blandade ihop cement som han hällde nedför trappan framför skolan och sedan målade blå när cementen hade stelnat. Installationen “Niagarafallet” blev inte särskilt uppskattat hos ledningen för konstskolan.
Nunnan hade glädjen att inte bara få lära känna Monte Cazazza utan även göra ett par konserter ihop. Många fler planerades men stupade på olika saker.
När vi skulle göra releasekonserten för albumet “Whatever” i maj 2015, var det naturligt att bjuda över Monte Cazazza både för gammal vänskap skull men också för att ge honom en chans att få stå på scenen igen i Europa. Men Monte hade varit svag av sjukdom i flera år och tvingades tacka Nej på grund av den långa resan.
Vi kommer alltid att bära med oss minnet av vännen och kollegan Monte Cazazza.
Rest in Peace, Monte!
🤘🎶😎
-
Ever get the feeling you’ve been cheated?





Av Jonas Almquist
”EVER GET THE FEELING YOU’VE BEEN CHEATED?”
Tänkte att jag skulle vänta några dagar tills reaktionerna lagt sig, innan jag sade mitt. Jag var lite nyfiken på hur filmen skulle mottas.
En knapp halvtimme in i filmen var omdömet klart: 1,5 timmes promofilm inför rereleasen av alla KLF-låtar på Universal Music och förlaget Warner Chappell.
En fingerad re-enactment, där Drummond och Cauty skapar historien om sig själva och KLF, formulerar den historia man vill bli ihågkommen för. Skådespelare agerar Drummond och Cauty. Fingerade ”dokumentära” bilder. Brinnande sedlar med samma sedelnummer (för den som är snabb och hinner se). Allt är korrekt utifrån ett postmodernt perspektiv. Allt kan användas och allt kan urskuldas. Referenser till allt möjligt, staplas för den som är road att sortera upp allt. Till slut blir allt metakultur. Eller meta metakultur.
Visst är det välgjort, fattas bara med de förskott Universal och Warner Chappell lagt ut. Men det är ju en 90 minuter lång musikvideo, som under en dokumentärfilms skepnad kan visas som ett vanligt program. Kanske med en och annan kulturskribent som lägger huvudet på sned och gör någon metakultur-analys.
Själv tappar jag intresset en knapp tredjedel in i filmen. Allt blir så förutsägbart och tråkigt. Tillslut blir allt bara som en barndomens bilsemester – Något man ser fram emot vänds till frågan: Är vi inte framme snart?
KLF var ett lyckat musik-prank, men KLF var aldrig och kommer aldrig att vara smart, icke-vinstdrivande, samhällskritisk Banksy-kultur. Det är en stor skillnad.
Att kasta bort eller bränna pengar som ett statement, är inte något nytt vare sig inom kulturen eller politiken. Bruno K Öijer löste in sitt författarstipendium på 4 000 kr i enkronor och slängde ut dem i hallen till T-Centan 1970. 2010 fick Feministiskt Initiativ 100 000 kr av reklamfirman Total för att bränna upp dem och skapa debatt om kvinnolöner.
Svenska bilbranschen bränner 8 miljoner i Almedalen på att köpa champagne och de får nog inte lika mycket media, sade Thomas Mazzetti från reklamfirman.
Det som tillsynes är ett statement som protesterar mot något, blir i själva verket något som genererar ett publicistiskt värde som är större än beloppet som går åt och som indirekt även kan generera ännu större pengar. KLF var inga politiska rebeller med stora, idealistiska hjärtan – de var smarta musiker och reklamare i en redan befintlig kulturtradition med namn som Kim Fowley och Malcolm McLaren. Så:
Ever get the feeling you’ve been cheated? för att citera John Lydons legendariska slutord på Winterlandkonserten 1978, det som blev Sex Pistols sista spelning.
Vill man förstå projektet KLF, så finns förhistorien i Zodiac Mindwarp & The Love Reaction – ett första test av det postmoderna projekt som slutar med KLF. Mark Manning (Zodiac himself) och Jimmy Cauty fanns i samma tecknarkrets, hittar varandra och blir radarparet när Zodiac Mindwarp & The Love Reaction föds.
En bit in i början av Zodiac-resan, får Bill Drummond syn på bandet under en spelning på ett utsålt Greyhound i London där Zodiac Mindwarp öppnar för Nunnan.
Bill Drummond har gått från manager till Echo & The Bunnymen, till att bli A&R på Majorskivbolaget Warner Music (WEA, som man sade då) i London. Han är på Greyhound för att se Nunnan (jag ska återkomma till det), men nu börjar det som resulterar i att han blir kompis med Mark och Jimmy och får ta del av projektet Zodiac Mindwarp.
Nunnan blir en del av projektet, men får också dra fördel av projektet. Den tidigaste upplagan av Zodiac Mindwarp rör sig sömlöst på postmodernt vis mellan skämt och allvar. Nunnan rör sig också mellan skämt och allvar, mellan felk och uppriktighet. Zodiac Mindwarp blir en metakopia av Nunnan, men Zodiac Mindwarps snabba framgångar sommaren 1986 skapar också splittring i bandet.
Den postmoderna ironin förbyts i ett kommersiellt allvar, där Cauty kliver av. Utan allvaret blir skämtet odynamiskt och vice versa. Zodiac Mindwarp går in i rollen av serietidningsinspirerad komedi-rock, för det är där pengarna finns. Polydors pengar. De pengar som ett halvår senare, våren 1987, finansierar den av Young Ones ”Vyvyan” (Adrian Edmondson) regisserade videon till låten ’Primemover’. Vid det laget har Zodiac Mindwarp såväl lånat låttitel som logotype från Nunnan och förvandlat sig själva till en Spinal Tap-version av Nunnan men också ett kompetent rockband. Vi kan kalla det för en Polydor-”make over”, men då har Jimmy Cauty redan klivit av sedan länge.
Sensommaren 1986 lämnar Jimmy Cauty Zodiac Mindwarp. Samma höst lämnar Drummond jobbet som A&R på Warner, eller tvingas lämna jobbet: Det finns olika versioner. En av versionerna handlar om att Bill Drummond blir intresserad av Zodiac-projektet, Mark Mannings och Jimmy Cautys tankar med projektet och vill signa bandet till WEA men får nobben internt. Men låt ta allt kronologiskt:
När Nunnan nästan på dagen sex år efter den utsålda spelningen på Scala Cinema i London återvänder till London, är tiden mogen för att skörda det som personlig vänskap, några vinyler och ryktet efter Scala-spelningen byggt upp.
Intresset är stort. En uppvärmningsspelning på Bull And Gate, minskar inte intresset inför Greyhound-spelningen. Det är ingen tillfällighet att vitt skilda människor som Joey Ramone, Birthday Party eller The Cults Ian Astbury är på The Greyhound. På plats är även Miles Copeland, manager för The Police men också boss för nystartade IRS Records.
Miles har ett rum ledigt på sitt kontor, som han lånar ut till en banktjänsteman han mött på sin bank i Londons Depford: Mark Perry alias Mark P. Mark letar lokal för sitt nystartade fanzine Sniffin’ Glue. Inom några månader kommer Mark P att även starta etiketten Step Forward med hjälp av Miles Copeland, som också är med och hjälper Mark att producera den första singeln: Chelseas ’Right to work’.
Mark är god vän med Throbbing Gristle. Jag har träffat Mark P några gånger och vid ett tillfälle även låtit honom pröva svenskt blötsnus (han mådde inte så piggt…). Och som vän till Throbbing Gristle, har han även Nunnans ”Slow Death EP” som släppts på just TG:s skivbolag. När Miles frågar Mark P om han känner till Nunnan, läger Mark de ord som får Miles Copeland att bege sig till klubben The Greyhound. Att Nunnan ett år senare kommer att hamna på IRS Records (Miles Copelands amerikanska skivbolag), är därför ingen tillfällighet. Konserten på den utsålda klubben The Greyhound, startar många olika processer som kommer att påverka Nunnan framgent.
På The Greyhound är även Warner/WEA:s A&R Bill Drummond, tillsammans med två av medlemmarna i Sisters of Mercy, som Drummond signat till engelska WEA: Wayne Hussey och Craig Adams. Wayne och Craig har hört Nunnan skivor och är nu nyfikna på bandet Live och lockar med sig Drummond. Wayne och Craig går från The Greyhound som fans. Nästa gång de får chansen att se Nunnan, är på Nunnans utsåöda Hammersmith Ballroom-spelning i juli -86. Där och då, den kvällen, bestämmer sig Hussey och Adams för att lämna Sisters of Mercy för att istället bilda ett nytt band stark influerat av Nunnan: The Mission.
Dessutom har vi personliga känningar in i den engelska musikpressen: Sandy Robertson, Tony Parsons och andra skribenter på NME och Sounds, finns liksom jag i vänkretsen till Throbbing Gristle. Några har har jag träffat på TG:s spelningar där Genesis P-Orridge presenterat mig som sin svenske vän med bandet The Leather Nun. Andra, som Sandy Robertson, har jag träffat privat hemma hos Genesis och Cosey. Och precis som i livet i övrigt, har man mer koll på vänner, bekanta och människor man har ansikten på, än på människor man inte känner.
Alla dessa olika cirklar av människor korsar väg vid en punkt: Nunnans gig på The Greyhound i London. Är vi inte top of mind i alla dessa cirklar innan spelningen, är vi det efteråt – både på grund av spelningen men också att spelningen blir lite av ett oförutsett branschmingel av artister och skivbolagsfolk. Och de lämnar The Greyhound som fans. Hyoen tar fart.
Jimmy Cauty och Bill Drummond möts för första gången i samband med Greyhound-spelningen där Zodiac Mindwarp är förband. Drummond går från The Greyhound med insikten att han både gillar Nunnan och Zodiac. Han kommer snart att finnas i cirkeln av människor i London, som hjälps åt att rita upp kartan för Nunnan. Det är ingen tillfällighet att amerikanska Warner är ett av skivbolagen som visar stort intresse för Nunnan, vid USA-lanseringen. Det är ingen tillfällighet att Nunnan kommer att åka under delar av USA-turnén tillsammans med Echo & The Bunnymen (som också blir slutet för Echo, när sångaren Ian McCulloch lämnar bandet kort efter USA-turnén). Drummond förmedlar kontakter och kopplar ihop folk.
Under våren har Drummond både lärt känna Mark Manning och Jimmy Cauty, och följt Zodiac Mindwarp bygga en allt större publik. Han gillar tänket med bandet, inte minst Cautys visioner av ett engelskt band som skapar något nytt: som lånar och samplar referenser hej vilt, och blandar det med mediala utspel som fångar den engelska musikpressen. Bill Drummond vill signa Zodiac Mindwarp men får nobben internt på WEA. Det så ryktet går. Och när Zodiac Mindwarp får nobben, börjar Bill Drummond tänka över sin egen situation på WEA. Är det egentligen så roligt att jobba med WEA-banden han signat, när Zodiac Mindwarp erbjuder något nytt och galet? Både Kim Fowley och Malcolm McLaren har ju visat vad fräck galenskap kan skapa.
På senhösten lämnar Drummond WEA. Med sig har han en ovärderlig telefonbok med musikbranschkontakter, och en hel del erfarenheter om hur musikbranschen fungerar. Ovärderliga kunskaper om man lurar på att starta ett band. Julen -86 bestämmer sig Bill Drummond till sist för att kontakta Jimmy Cauty, Zodiac-medlemmen/grundaren som lämnat Zodiac men säkert inte släppt sina tankar och idéer.
Resten är, som man brukar säga, historia. Filmen ”Vem dödade The KLF?” beskriver på ett tillrättalagt sätt, det fortsatta förloppet. Vad som är intressant och filmen inte belyser, är att KLF aldrig helt släpper kopplingen till Zodiac Mindwarp. Jimmy Cautys koppling till Zodiac Mindwarp är inte helt okänd. Men Bill Drummond kliver tidigt in i Zodiac Mindwarps. När han inte får signa bandet, blir han istället deras musikförlag och hjälper dom till ett skivkontrakt med Polydors underetikett Food. Bill Drummonds kommer också att starta upp en bokutgivning med Mr Zodiac Mark Manning. Dessutom gör Drummond ett musikprojekt i Finland tillsammans med Mark Manning och finska musiker.
Även om den sk ”dokumentären” aldrig nämner det, lever Zodiac Mindwarp & The Love Reaction vidare på olika sätt i The KLF. Inte heller är det överraskande om man känner KLF:s historia, att de en dag kommer att på nytt plocka upp tråden, formulera om myten om sig själva, skapa en ny historia som lägger allt till rätta och bara kan sluta på ett sätt: Att KLF signar Universal Music och förlaget Warner Chappell, för att likt Malcolm McLaren piska liv i den döda hästen och mjölka så mycket pengar det går.
Den lilla viktiga biten information, berörs ju inte i filmen eftersom det skulle förta effekten av den mytologiska bilden av de idealistiska vännerna Drummond och Cauty som vänder musikbranschen ryggen och eldar upp 1 M pund.
Riktigt så var det inte. Och någon fortsättning av KLF ska vi inte förvänta oss. Drummond och Cauty är inte längre de unga buspojkarna – Drummond fyllde 70 år för en månad sedan och Jimmy Cauty fyller 67 år i år.
Filmen och signandet till Universal Music och Warner Chappell handlar bara om att väcka liv i myten och dra in pensionsförstärkande inkomster – ingenting annat. De som tog KLF:s idealistiska uppsåt och ”dokumentärfilmen” på allvar, får sitta där med långa näsor.
Ever get the feeling you’ve been cheated?
🤘🎶😎
Disclaimer: Detta hindrar inte att jag tyckte de gjorde rätt balla låtar på tiden när det begav sig. Och att vi lärt känna och blivit kompisar med Jimmy Cauty under hans tid i Zodiac Mindwarp & The Love Reaction, gjorde ju inte direkt saken sämre. Inte heller att vi anade Bill Drummonds fingrar när USA-turnén -88 föll på plats. Men det är en helt annan historia…
BONUS!!
-
Älskade Samir

När Samir, en neurotisk studerande 30-åring, kommer hem en dag upptäcker han att hans flickvän Nasrin har lämnat honom. I sorg och förtvivlan gör han allt för att försöka hitta henne och rädda relationen.
-
No Rule?

Av Jonas Almquist
EM-kval i fotboll alldeles strax för Sverige mot Österrike. Det får mig osökt att tänka på en liten kul parentes i Nunnans historia.
Inför VM 1990 hade republiken Irlands fotbollsförbund gett Pogues & Dubliners uppdraget att skriva en peppande VM-låt som skulle få republikens grabbar att växa ut till hjältar. Låten fick namnet Jacks Hjältar (Jack’s Heroes), efter det irländska landslagets tränare Jackie Charlton.
I Sverige beslöt Fotbollsförbundet att uppdraget skulle gå till schlagersnickrarna Lasse Holm och Eddie Oliva. Bidraget skulle sedan framföras av de göteborgska spexarna After Shave och med fotbollslandslaget som kör.
Att After Shave skulle vara huvudartisten och inte fotbollslandslaget, var ett lite nytt grepp eftersom både herr- och damlandslagen framfört de svenska mästerskapslåtarna sedan 1952.
Hur som helst: Fotbollsförbundets val fick Expressens pop&rockkrönikör Mats Olsson att gå i taket. När Fotbollsförbundet presenterar det svenska bidraget, skriver Mats Olsson en snudd på helsideskrönika om perukstockarna på Fotbollsförbundet.
Här tänker Irland fräckt och låter den mycket omtyckta men lite ruffliga rockgruppen Pogues göra Irlands VM-låt – och vad kontrar Sverige med? Lasse Holm och After Shave!
Nog för att det kanske dras lite på smilbanden i de svenska tv-sofforna, men inte är det tufft eller fräckt. Hade det inte varit kaxigare att t ex låta Lädernunnan skriva och framföra den svenska VM-låten?
Jag ska erkänna att jag studsade till när jag läste krönikan, sedan log jag. Naturligtvis drog Olsson Nunnan-kortet för att det var så mycket motsatsen till After Shave.
Inte kunde Olsson veta att After Shave:arna stått längst fram och diggat Nunnan på en pilsnerblöt fest på Chalmers bara några år tidigare?
Men visst, det hade varit rätt kul att få skriva en EM- eller VM-låt åt landslaget. No Rule? 👊
Hade funkat bra ikväll…
✌️🎶😎
-
Varför sitter ni här?

Av Jonas Almquist
Om man inte är så sugen på att kolla England – Nordmakedoniens EM-kvalmatch, kan man alltid slå över till SvT2 och kolla programmet “Vem dödade KLF?”. Annars finns programmet naturligtvis på SvT Play.
Själv ska jag kolla programmet eftersom det finns kopplingar till Nunnan. Både Bill Drummond och Jimmy Cauty, har på olika sätt spelat roller i Nunnans historia.
Jimmy Cauty spelade gitarr i första upplagan av Zodiac Mindwarp & The Love Reaction, den upplaga som åkte som förband till Nunnan i England vår-vintern 1986.
Det är så vi lär oss hur musikbranschen funkar i England och det redan första dagen – på en klubb i Brighton.
Vi har loge med mackor, frukt, chips, godis, cigaretter, pilsner och sprit. Zodiak killarna får sitta och trycka i korridoren utan loge eller käk. Deras gage räcker bara till soppapengar och att köpa reservsträngar.
Förband står långt ned i den engelska näringskedjan och bokas av huvudakten. Gaget läggs ihop med huvudaktens gage. Smultorna som blir över när huvudakten och deras bokningsfirma tagit sitt, landar hos förbandet. Eftersom förbandet får så tuffa villkor, är det självklart att de själva (om de får en karriär) behandlar sina förband på samma sätt. Kort sagt: Man köper sig platsen som förband för att få åka på en turné och förhoppningsvisningsvis kliva upp ett eller ett par pinnhål i det musikaliska eko-systemet.
Så funkade det inte i Sverige. Eller rättare sagt: det var inte en stil som funkade för oss i Nunnan.
När vi kommer tillbaka till spelstället efter att ha varit ute och käkat efter soundcheck, sitter Zodiac-killarna i den trånga korridoren utanför vår rätt rymliga loge. De sitter i full scenklädsel på tomma förstärkar-case:ar, dricker medhavd öl och röker.
Först stirrar vi. Sedan frågar vi: Varför sitter ni här? Vi har ingen loge. Men var ska ni käka och byta om? Vi är ombytta och vi får inget käk. Pengarna räcker till soppan till van:en och till reserv-set med strängar… F-n här kan ni inte sitta, säger vi. Kom in och häng med oss. Vi har allt möjligt: mackor, dricka…
De fyra lite blyga killarna, får smaka på vad som gjort Sverige känt. Där och då blir Nunnan och Zodiac Mindwarp & The Love Reaction, bästa kompisar. En vänskap som håller i sig i många år, fram tills bandet spricker i början av 1990-talet och Mark Manning (Zodiac Mindwarp) flyttar till USA. Ett gäng sköna snubbar. Gitarristen heter Jimmy Caulty.
Både han och trummisen hoppar av bandet den sommaren (1986) och in kommer istället Slam Thunderhide på trummor och Kid Chaos på gitarr – det som blir den klassiska Zodiac Mindwarp-uppsättningen och som kommer ett par gånger till Sverige.
Jimmy går vidare. Någon gång efter nyåret, vårvintern -87, bildar han ett band tillsammans med Bill Drummond. Drummond har för övrigt minst ett finger med i spelet när Nunnan signar IRS Records i USA, skivbolaget startat av Miles Copeland (bror till Stewart Copeland och manager till The Police). Men det är en annan historia…
Inom ett år har bandet bytt namn två gånger och till slut hittat sin form – KLF.
Så även om Nunnan aldrig haft ett direkt samröre med KLF, visste vi bakvägen att Jimmy och Bill gillade Nunnan. Bill gör dessutom några projekt ihop med Mark Manning på 1990-talet.
Och KLF fanns med som ett namn, när vi internt i Nunnan pratade om nästa steg efter USA-turnén. Men längre än så kom vi aldrig – KLF hann bli alldeles för stora för vår ekonomi. Vi hittade å andra sidan Kim Fowley, men det är verkligen en annan historia.
I vilket fall ska det bli najs att kolla KLF-dokumentären (eller vad man nu ska kalla den). Inte minst som både Jimmy Cauty och Bill Drummond har kopplingar till Nunnan…
✌️🎶😎
-
Nöjesfältet Liseberg i Göteborg fyller 100 år

Av Jonas Almquist
Det här blir en lång text, fast inte om mig eller om gitarrer eller så. Nej, i år fyller nöjesfältet Liseberg i Göteborg 100 år. Jubileet har en speciellt innebörd för min familj. Orkar ni läsa allt, får ni en blandning av Lisebergshistoria, svensk glasbruks- och barnarbetarhistoria, svensk emigranthistoria och så landar det lite indirekt i Nunnan på slutet.
Allt tar sin början i början runt sekelskiftet 1800-/1900-tal. Min mormor kom från en glasbrukararbetarfamilj i Surte, strax norr om Göteborg. Hennes bröder Erik och Birger, arbetade även dom på glasbruket. Som barnarbetare hade de det tunga och okvalificerade jobbet som “inbärare”, dvs hantlangare.
Barnarbete var problematiskt i Sverige. Redan 1881 förbjöds barn under 12 år att förvärvsarbeta. De förväntades att först gå i folkskolan och få grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Men på glasbruken struntade man i förordningen. Där började man arbeta redan som 9-åring.
Framme vid sekelskiftet och den revidering av barnarbetarförordningen som skulle göras till 1901, samlade glasbruken sig till gemensamt motstånd mot eventuella skärpningar av barnarbetarförordningen.
1899 samlas representanter för 42 av landets 53 glasbruk, för att istället få till stånd en förordning där barn från 10 års ålder skulle få arbeta 9 timmar/dag istället för lagförslagets 6 tim/dag. Glasbruken menade att en kortare arbetsdag innebar att man skulle tvingas införa skift. Det i sin tur skulle innebära nattarbete, vilket var förbjudet i lag. Dessutom behövdes barnarbetare som hantlangare till glasmästare och -blåsare, därför behövdes barnarbetarnas arbetsdagar förlängas. I debatten framfördes också argument om att barnarbete var bra för kommunerna, eftersom barnarbete innebar att familjerna fick bättre försörjning vilket i sin tur skulle minska kommunernas fattigvårdsutgifter. Bra, va?
Trots nya arbetstidsförordningar för barnarbete 1901, fortsatte glasbruken att kringgå regelverket för barnarbetare. Om glasbrukens rundande av lagar och förordningar för att få använda barnarbetare som inte ens var tonåringar, kan man läsa om i en uppsats i historia skriven av Moa Johansson på Linnéuniversitetet med titeln “Och de barn som arbetade där växte upp till att bli starka, friska och mer långlivade…”
Åren 1905-07 präglas av en rad långvariga konflikter vid glasbruken i landet. Det bildas bildades fackföreningar och det skapas små arbetarbibliotek (begynnelsen till ABF). Inte minst på glasbruksorterna blev dessa små arbetarbibliotek viktiga, eftersom barnarbetet innebar att de inte kunde gå i folkskolan. Min mormors bägge bröder, lärde sig läsa i det lilla arbetarbiblioteket som byggdes upp i Surte.
Men de små arbetarbiblioteken var inte bara viktiga för att lära arbetarbarnen att skriva och läsa. Arbetarbiblioteken var också ett sätt att sprida socialistisk litteratur och vikten av fackföreningar.
Men fackföreningarna var illa sedda på glasbruken och motarbetades. Arbetarna hotades med såväl lockout som vräkning från bostäderna, som i de flesta fall ägdes av glasbruken, om de inte gick ur fackföreningarna. Under åren 1905 – 1907, var glasbruken indragna i ibland långdragna konflikter kring bl a rätten att bilda fackföreningar. På ca 10% av landets glasbruk hade man fackliga konflikter som varade i mer än 100 dagar. I Kosta höll konflikten t ex på i 225 dagar, i Löfsta 180 dagar, Transjö över 445 dagar osv.
Erik och Birger Larsson var barnarbetare på glasbruket i Surte. Som många andra barnarbetare mellan 9 – 15 år, var de hantlangare, inbärare, anfångare. Olika namn men samma hantlangaruppgifter.
Bröderna hann knappt bli tonåringar innan de blev ungsocialister. Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet (SSU, dagligen kallat ungsocialisterna) var ungdomsklubbar lösligen knutna till den framväxande arbetarrörelsen. Men ungdomsklubbarna var betydligt radikalare än det socialdemokratiska moderpartiet och därmed också ett “pain in the ass”. De många ungsocialisterna drogs nämligen till de anarkistiska idéerna. För det här var i en tid när det bara fanns i princip två riktningar inom arbetarrörelsen: socialdemokraterna och anarkisterna. Lenins bolsjeviker kom långt senare, och kidnappade och förändrade betydelsen av kommunism. Men i 1900-talets början beskriver sig ungsocialisterna som “frihetliga kommunister” och “fria kommunister”.
En del av er minns kanske FNL-grupperna på 70-talet, som fanns i princip överallt. Då ska man veta att i början av 1900-talet var de ungsocialistiska ungdomsklubbarna dubbelt så många som 1970-talets FNL-grupper. Det var en stor ungsocialistisk rörelse som drog fram bland arbetarungdomen. Och när inte moderpartiet kunde kontrollera “sina ungdomar”, försökte naturligtvis det socialdemokratiska partiet att skapa nya ungdomsförbund för att marginalisera ungsocialisterna men utan att lyckas. Det är dock en helt annan historia än denna.
Erik och Birger Larsson tyckte om att vara i det lilla arbetarbiblioteket för att läsa och de drogs snart med i den ungsocialistiska rörelsen – knappt tonåriga blev de ungsocialistiska fackföreningsagitatorer bland barnarbetarna och glasarbetarna i Surte.
Men det fackliga engagemanget såg inte med blida ögon av glasbrukspatronerna. Precis som på andra glasbruk i Sveriges, hotades de fackligt engagerade av både lockout (utestängda från jobbet) och hot om vräkning. Så även hemma hos glasbruksarbetare Leonard Larsson. Om inte sönerna höll upp med de ungsocialistiska idéerna och det fackliga, skulle familjen få gå från hus och hem.
Det var precis så traumatisk som det låter. Som glasbruksarbetarfamilj, hade man det fattigt men min mormor har berättat att om det fanns en brödkaka, så delades den på mitten och gavs till barn som var ännu fattigare och som strök hungriga ut med landsvägarna: “- En dag kan det vara vi som står där och knackar och hoppas få en bit bröd att stilla hungern”, förklarade min mormors mamma som kom från ännu fattigare förhållanden.
Det egna slitet som minderåriga barnarbetare, böckerna på det lilla arbetarbiblioteket och att det fanns jämnåriga barn som hade det ännu fattigare och sämre – det är lätt att förstå att bröderna tidigt drogs med i den ungsocialistiska rörelsen, även om priset kunde vara högt.
- Man kan säga sanningar tills man står utan tak över huvudet.
Min mormors ord var som om hon ständigt påminde sig själv om eländet som glasbruksarbetarfamilj i Surte, beroendet av glasbrukspatronen och priset om man inte accepterade beroendet.
För att rädda familj, arbete och bostad, skickades bröderna på sjön. Det blev sårig upplevelse som aldrig läkte. Birger blev eldare men omkom 1918 på hemväg från Afrika, när båten han arbetade på gick på en tysk mina utanför Newcastle.
Erik återvände till Göteborg efter flera år på sjön och Spanska sjukans härjningar. Inför Göteborgs Jubileumsutställning 1923, behövdes dekorationsmålare för att måla alla dekorativa kulisser. Dekorationsmålare var ett vanligare yrke förr, bl a ansvarade dekorationsmålare för att det målades skyltar till skyltningar i varuhusens fönster.
Erik som hade en konstnärlig ådra fick utbildning som dekorationsmålare och sedan jobb på bygget av nöjesfältet Liseberg. Han var en av de som fick ansvaret för att måla kulisserna till attraktionerna på Liseberg, bl a den nybyggda berg- och dalbanan. Vykortet på bilden är det officiella utställningsvykortet från 1923.
Men när jubileumsutställningen var byggd, försvann många av dekorationsmålarjobben och arbetslösheten var stor i Göteborg. Erik gick på sjön igen. I Panama lämnade han in sina slitna skor för sulning hos en skomakare i hamnen. Han fick tillbaka skorna inlindade i en gammal dagstidning från Göteborg. Där kunde han läsa notisen om sin systers (min mormors) förlovning med morfar, fotbollsspelaren.
Erik kom aldrig hem igen till Sverige. Efter några år gick han i land i New York, försörjde sig med tillfällighetsjobb och tog sig från New York via svenskbygderna (där han träffade sin blivande hustru Elaine) till “svenskgettot” i San Francisco. Där slutar spåren. Brev han skickade hem till sin mamma i Surte, finns inte kvar och Svenska Kyrkan i San Francisco har inte kunnat bistå med upplysningar och hjälp.
När Nunnan åker på turné i USA 1988, får vi en svensk-amerikan som heter Bob som chaufför av vår turnébuss (en av Prince turnébussar). Bob är lika gammal som jag är idag. Hans föräldrar emigrerade från Sverige 1923 när Robert var 2 år gammal. De hamnade i “svenskgettot” i San Francisco, ett fattigt och slitet område i San Francisco där svensk-amerikanska emigranter trängdes, försökte hjälpa varandra men också hålla liv i svenska sedvänjor. Fester och alkohol var ett sätt att stänga ute tankarna på misären.
Bobs berättelser från svenskfesterna och livet i “svenskgettot”, blir intressanta beskrivningar av en tid som Erik Larsson bor i “svenskgettot” och helt säkert är med på dessa fester. Bob har inga minnen av någon “Erik Larsson”, men det är dels ett vanligt namn och dels amerikaniseras svensk-amerikaners namn. Det kan också vara förklaringen till varför det har varit så svårt att hitta spåren efter Erik Larsson när han väl landat i San Francisco.
Det sista livstecknet är när en vän till Erik Larsson dyker upp i Göteborg på 1960-talet och av en ren sinkadus träffar min morfar på en jubileumsträff i idrottsklubben LS (den stora idrottsklubben i Gbg i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet vid sidan av Örgryte IS), där båda varit medlemmar men utan att känna varandra pga åldersskillnaden. Morfar får Erik Larssons adress i San Francisco på ett papper, men det är osäkert om mormor någonsin skriver till sin bror som hon inte haft kontakt med på 40 år. Pappret med adressen finns inte heller kvar, när mormor går bort.
Men Liseberg blir på något sätt min morfars sätt att hjälpa mormor att hantera saknaden efter sina bröder, inte minst brodern Erik som hon aldrig fick återse trots att han lever länge.
Varje år vid den här tiden går de till Liseberg för att äta vårlunch och åka Bergbanan. Den vanan håller de fast vid tills de är en bra bit över 80 år. Det är lite gulligt. Kanske påminns hon med lite stolthet om sin bror som var med och målade kulisserna till Lisebergs attraktioner 1922-23. Det enda påtagliga minnet utöver några fotografier som finns kvar när syskonskaran splittrats.
Kanske ses vi på Liseberg i sommar.
✌️🎶😎
PS Jo, Nunnan har en egen relation till Liseberg. Vi turnérepade en gång i ett utrymme under Stora Scenen. Det känns lite småballt…
-
Köp gärna majblomman av Murhaf!

Av Nooshi Dadgostar
🏵️ 12-årige Murhaf har sålt majblommor för över 1,9 miljoner kronor i skrivande stund. En helt fantastisk insats för alla de barn som är i behov av stöd och trygghet. Hans försäljning visar tydligt den värme och solidaritet som vårt land behöver. Vad vårt land inte behöver är den typ av rasistiska hot och hat Murhaf har fått utstå enbart på grund av sin hudfärg. Det är en skam att vuxna människor kränker barn på det viset, det är något vi aldrig får låta fortskrida eller stå oemotsagd. Genom att köpa årets majblomma kan du visa var du står: inget barn ska behöva växa upp i fattigdom. Inte heller ska barn, eller vuxna, behöva utsättas för rasism. Köp gärna majblomman av Murhaf! Vänsterpartiets 1 maj-insamling detta år går dessutom just till Majblomman. Vi ser hur många hushåll kämpar med höga matpriser, höjda hyror och stigande räntor, medan regeringen passivt ser på. I det här läget krävs solidaritet. Men låt inte kampen stanna vid ett köp av majblomman. Fortsätt bekämpa rasismen överallt – i skolan, på jobbet, på gatorna. Organisera dig, gör din röst hörd. Engagera dig för allas lika värde. Gå med i Vänsterpartiet, tillsammans kan vi göra skillnad! ❤️
-
10% rabatt på alla nya skivor till er som är under 18 år


Av Rundgång
Vi som driver och jobbar på Rundgång var tonåringar på 80-90 talet, vi hängde i skivbutiker och fick tips om vad vi skulle lyssna på. Vi kämpade för att kunna ha råd med skivor men på den tiden var det möjligt att köpa några nya skivor i månaden med hjälp av månadspengen, barnbidrag eller helgjobb.
I förra veckan kom det in en 13 årig kille som älskar Lana Del Rey, han ville så gärna köpa hennes nya skiva på vinyl men den kostar ju 499:- typ, killen hade sparat ihop 300:- och kunde ändå inte ha råd med skivan. Tänk om Lana själv hade varit här då, att se sitt unga fans så ledsen över att inte ha råd att köpa hennes skiva… Våra hjärtan kunde inte göra nått annat än att ge killen världens bästa deal, så han hade råd med skivan. Rick fick en bamsekram som tack ❤️.
Idag kom en 14 åring in som ville ha MF Doom, även den kostar runt 400:-, och hens mamma tyckte den var för dyr. Då tog vi ett beslut, vi vill ju att en ny generation av vinyl och musikälskare precis som vi en gång i tiden ska kunna påbörja sitt skivsamlande, supporta sina idoler och köpa deras skivor på vinyl, det bästa formatet enligt oss.
Så från och med nu ger vi 10% rabatt på alla nya skivor till er som är under 18 år, det är det minsta vi kan göra i en tid när branschen verkar tro att de enda som vill köpa deras produkter är gubbar och gummor med höga löner.
-
Tomas Janzon är en av svensk jazzdoldisar


Av Jonas Almquist
Tomas Janzon är en av svensk jazzdoldisar. Han hörde en låt av Charlie Parker och bestämde sig direkt för att dra till LA och plugga gitarr, vilket han gjorde och ex:ade med strålande betyg. Man måste älska någon som följer sin dröm fullt ut.
Det har gått många år sedan dess. Själv fick jag kontakt med Tomas för drygt 25 år sedan. Vi har hållit kontakt sedan dess. Vi har pratat gitarrer och Tomas, som hänger på konvent i USA och Kanada för jazzgitarrister och jazzpedagoger, skvallrar om vad som är nytt. Trots detta har jag alltid lyckats missa honom när han är i Sverige. Ofta är biljetterna slut eller så finns bara plåtar till skymda platser eller rena lyssningsplatser.
När Tomas nu kommer till Fasching med sin gamle vän Donald ”Double D” Dean på trummor och duktiga basisten Ruben Farias på bas.
Tomas brukar genomgående få bra recensioner i USA. Albumet 130th & Lennox från 2019, blev rankad som en av jazzåret 2020:s bästa album av tunga branschtidningen DownBeat. Men hans namn nämns sällan eller aldrig av mina jazz- och gitarristvänner. Det är märkligt eller så är det ett Nunnan-fenomen, men inom jazzen.
Samtidigt är det något rörande över trion. Den förste jag möter är Double D när han ska gå nedför Faschings trappa på väg till hotellet, vacklar och faller nästan baklänges. En gammal skör man med dålig balans, men inget av detta märks bakom trummorna. Ruben Farias är ynglingen i trion, men ett kontrabasfenomen från Brasilien. Tomas Janzon är inte Ulf Wakenius, här finns spår av Wes Montgomery och Grant Greens funkigare sidor. Framförallt målar Tomas mer stämningar än shreddar teknik. Det är mer old school amerikanskt, mer Hard Bop än svenskt och fusion. Det finns så mycket jazzgroove i Double D bakom det nästan minimala trumsetet. Inga stora åthävor men sjukt mycket exakt rutin.
Själv försöker jag lära mig spela gitarr, jazzgitarr, och känner mig väldigt hemma i Tomas låtar och arr – så mycket att jag skulle våga jamma med denne svenske jazzgitarristveteran. Det är väl något fel på mig… ✌️🎶😎
-
Skit i traditionerna

Av Jonas Almquist
Det är alldeles för många påskdagar. Lägg ned. Skit i traditionerna…
Det är förresten också titeln på en fantastiskt rolig dansk bok om 17-årige David som sticker från plugget och när polisen får fatt i honom har han fastnat med slipsen i en cigarettautomat. Cigarettautomater har ni säkert sett utomlands. Har ni inte läst någon dansk bok sedan barndomens HC Andersen, är detta en skön återbekantskap med dansk litteratur.
Om Leif Panduro – som dog 1977 – är släkt med Carlo Panduro, vet jag inte. Men Carlo Panduro startade ett danskt företag för hobby- och konstnärmaterial under parollen ”Länge leve fantasin!”. Det är väldigt sympatiskt.
Länge leve fantasin – Skit i traditionerna! ✌️🎶😎