-
Långfredagskväll




Av Jonas Almquist
Långfredagskväll. Lägenheten är påskfejjad, maten står i ugnen. Sitter i soffan och njuter av att spela jazz på gitarr, utan att riktigt förstå hur snabbt det gått sedan jag fick för mig att lära mig spela gitarr förra Midsommaren. Dessutom lära mig spela Jazz, Swing, Be Bop, Hard Bop. Vilket låter sjukt överambitiöst, och lite lätt oöverstigligt eftersom jag mest kan lite ackord (som jag inte vet vad de heter), inte kan läsa gitarrnoter och glömt det där med kvintcirkeln.
Men nu sitter jag här nio månader senare och lattjar jazz på guran utan att riktigt fatta hur det gått till. Fingerstyle och alternativ stämning på gitarren. Jammar över standardlåtar som Gershwins ’Summertime’ och Errol Gardners ’Misty’. Förvånad över att det går så lätt. Det ledsamma är att jag har glömt bort hur man spelar blues-solon. Well, You win some, lose some – it’s all the same to me…
Det var inte så svårt att komma in i jazzen. Det började med att jag kom på hur man på gitarr spelar ett coolt piano-intro som Dr John gör på en låt. Ett typiskt New Orleans-osande piano-lick men som var förvånansvärt lätt att göra på gitarr. Av bara farten började jag lyssna på jazzlåtar efter piano-, sax- och trumpet-licks som lät fräcka och som jag ville se om de var lika lätta att plocka ut. Och jag är nog överlag mer inspirerad av jazzpianister, saxofonister och trumpetare än av jazzgitarrister. Mina små jazzchops och fraseringar är mer präglade av detta än andra jazzgitarrister. Och egentligen är det inte så konstigt.
Nu kan jag ingen musikteori så jag ska inte ge mig in på att försöka förklara, men mycket handlar om att örat lär sig identifiera likheter och mönster. En Be Bop-fras t ex kan påminna om en bluesfras och då är halva jobbet gjort. Musikörat och gehöret får slita hårt med andra ord. Och även om jag inte kan beskriva utvecklingsprocessen dessa nio månader i musikteoretiska termer, så har jag full koll på vad jag gör, hur jag gör det och varför.
Ibland får man lite goa’ Aha-upplevelser. Det blir lite najs när jag sitter och lyssnar på gitarristen Grant Green och upptäcker att jag själv spelar en av Grant Greens ofta förekommande favoritfraser på gitarr, utan att jag visste om det. När jag kollar närmare, ser jag att vi lyssnat på samma saker och säkerligen tagit till oss en del fraser och licks på samma sätt.
Grant Green har för övrigt lite oförtjänt hamnat i skuggan av Wes Montgomery, men Green ska ha haft ett stort inflytande på 1970-/80-talets jazzgitarrister som Pat Metheny, John Scofield och Bill Frisell. Inga jag lyssnat på. Grant Green började själv med att spela rhythm’n’blues, blues och funk innan jazzen tog över med gitarristen Charlie Christian och Charlie Parker som två stora inspirationskällor. I mina öron en blandning av musikaliska rötter och inspirationskällor som vi har gemensamt och kanske är det därför som vi har några licks gemensamma, utan att jag visste det. Bara en liten kul iakttagelse. Jag har lång väg kvar innan jag blir jazzgitarrist – om jag ens vill bli det. Jag är nog mer intresserad av att bara lära mig att spela sådant jag hör i huvudet, så jag kan skriva bättre och intressantare rocklåtar. Vad var det Lou Reed sade? ”Jag lyssnar sällan på rockmusik eftersom jag redan kan musiken.”
Ebba Busch må prata sig varm om Falukorv (känns iofs inte så trovärdigt) men musik är som ett stort buffébord av spännande saker. Varför hålla sig till Falukorv?
Jag beundrar de av mina vänner och kollegor som tidigt hittar sin musiknisch/genre och stannar där. Det är som att gifta sig med sin ungdomskärlek och leva lyckliga i alla sina dar. Men jag är inte sådan. Min nyfikenhet är för stor och livet för kort. Man kan inte leva av bröd allenast…
Och eftersom jag är så nöjd med hur gitarrspelandet utvecklat sig dessa nio månader, har jag gett mig själv ett påskägg i år som en klapp på axeln: 18 st av Be Bop-saxofonisten Charlie Parkers låtar, transkriberade för gitarr.
Det blir en tuff men spännande utmaning de närmaste månaderna. Nej, jag tänker inte lära mig låtarna (än) utan i första hand bygga på verktygslådan med Charlie Parker licks och fraser. Korta av inlärningsprocessen så jag hinner snabbare till nästa inspirationskälla.
Gypsy Swing-guran, då? Jodå, sista slipningen är gjord och det sista lagret nitrocellulosalack kom på plats i början av veckan. I nästa vecka ska gitarren poleras upp och förses med stränghållare, sadel och stämskruvar – sedan bär det iväg från Frankrike till sitt blivande hem i Stockholm. Spännande. Jag är redo.
Så: Jag önskar er alla en riktigt Glad och yster Påsk. Släpp loss fantasin i helgen och gör något kreativt av den. Måla ägg, skriv en låt, ful-dansa och skratta. Livet är för kort för att bara handla om jobb, veckohandling och räkningar som ska betalas.
Fantasin till makten! Glad Påsk! ✌️🐰🐣🐓😎
-
Seymour Stein (1942-2023)

Av Jonas Almquist
Vi nås av nyheten att Seymour Stein gått bort i en ålder av 80 år. Grundare och boss för Sire Records och vice president för amerikanska Warner Records.
I en bransch där säkra kort och både hängslen och livremmar krävs för att signa oprövade akter, stack Stein ut genom att signa en lång rad av nya spännande band i punkens absoluta barndom och i flera år efter det: Ramones, Talking Heads, Richard Hell & The Voidoids, Pretenders, Depeche Mode, The Smiths, Ministry, Undertones och många fler.
Även Nunnan hade en historia med Seymour Stein. 1987 ville han signa Nunnan till Sire Records, men han behövde veta en sak. I ett penthouse i New York förklarade Stein sig:
- I can make Leather Nun a big name, but I need to know how you label yourselves so I know how to market you. New Wave? Heavy Metal? What…?
- Oh, we’re just a rockband.
- But there are zillions of rockbands. I just can’t market ‘a rockband’.
- Sorry, but we’re just a rockband…
Där slutade historien. Seymour Stein signade aldrig Leather Nun. Och vi, vi grubblar än i denna dag vilken etikett vi skulle ha satt på oss själva då som nu. Göteborgs punkscen/Garageligan ville inte ha med oss att göra, så ‘punk’ var uteslutet. Och vi låg före alla andra genrer som var på gång: Post-punk, Goth, Grebo, Grunge och allt vad det nu var. Det fanns ingen etikett som var klockren för oss. Att då försöka trycka in oss i ett fack där vi inte kände oss hemma, var bara krystat och ogörligt.
Så: Hej då, Seymour Stein och Sire Records. Sorry att vi inte kunde hjälpa er med någon bra marknadsföringsetikett. Det hade annars varit kul att jobba med er i USA.
Integritet – på gott och ont… ✌️🎶😎
-
Ryuichi Sakamoto (1952-2023)

Av Jan Lumholdt
Fri: 坂本 龍一 (1952-2023)
Vilken musik vi faller för och hur djupt är helt individuellt. Beatles, Bacharach, Stevie, Joni, Jobim, Miles, Marvin, Steely Dan och Debussy är ett par egna fixstjärnor i en tonvärld av jazz, soul, elektronik och smart, sinnrik pop – musik med elegans, passion, groove, atmosfär och även lite humor. Allt detta hittas – djupt – hos Ryuichi Sakamoto, en av de härligaste konstnärer och personer att ha flanerat denna jord de senaste 71 åren men tyvärr inte mera. Hans produktiva insats är massiv och bör hålla länge länge framöver. Värst är att det inte kommer mera nytt. Här är min SvD-artikel från hösten 2012, inför en spelning i Uppsala, hans första i Sverige sedan 1980, och sista (ett Polarpris kunde han gott ha fått). Varning: detta är den långa versionen, med ett par darlings som fick utgå i redigeringen den gången.– Bor du i Stockholm? Vi spelade där hösten -80.
Vi sitter i en bar mitt i Berlins Potsdamer Platz-komplex som just nu hyser 2012 års stora filmfestival. Ryuichi Sakamoto, i stan som mentor åt unga filmkompositörer i programmet Berlinale Talent Campus Score Competition, delar med sig av sitt hittills enda svenska minne, om när YMO – Yellow Magic Orchestra – spelade i Stockholm.Det gjorde de fredagen den 24 oktober 19.30 på Göta Lejon, där jag tio dagar senare såg Madness. YMO missade jag. Det borde nog ha varit tvärtom. Här skapades ju smärre modern musikhistoria då tre musicerande japaner tillsammans tog steget in i en ny era.
– Vi var alla i olika grad lite uttråkade av vad vi höll på med, säger Sakamoto på mjukt accentuerad engelska, lika smakfull och avslappnat oklanderlig som hans behagliga gestalt.
– Och vi var enormt inne på Kraftwerk och Giorgio Moroder. Jag har beundrat Kraftwerk sedan deras första platta när de hade långt hår och använde hemmagjorda generatorer. Jag älskar fortfarande enkelheten i vad de gjorde då. Samtidigt var de lite för tyska för oss, så vi fick göra vår egen version av technopop.Trion var Haruomi Hosono, musikalisk mångsysslare och en av de första att sjunga rock på japanska i bandet Happy End, Yukihiro Takahashi, som spelat glamrock i Sadistic Mika Band, och Ryuichi Sakamoto, klassiskt skolad pianist med akademisk examen i elektronisk och etnisk musik samt komposition som älskade Debussy men efter att ha hört The Beatles aldrig mer varit densamme.
Med sin unika fusion av elektronik, avantgarde, exotica, new romantic och discofunk, ofta med parodiska inslag av japanska stereotyper, skulle de få en avsevärd influens på syntpop, house, ambient och diverse annan electro i vardande. Sju studioalbum kom ut åren 1978-83, så fulla av upptäckarglädje och idéer som tre starka konstnärstemperament bara kunde få plats med. 1983 var Yellow Magic Orchestra ett avlutat kapitel. För att sedan återförenas, först tillfälligt på 90-talet, sedermera tilltagande reguljärt intill denna dag.
– Jag har ännu inte träffat två mera kompetenta musiker i Japan. Idag är vi gamla och visa och mindre prestigebenägna. I våra bästa stunder bildar våra tre huvuden tillsammans en total enhet.Både öst och väst hade välkomnat YMO med varm hand och efter splittringen låg världen öppen. Sakamoto tog detta alltmera bokstavligt på kommande plattor där han lät favoritmusiker från jordens alla hörn, från burkinska slagverkare och okinawiska sångerskor till Brian Wilson och Robert Wyatt, från indiske violinisten Shankar och jamaicanska trummisen Sly Dunbar och funkbassisten Bootsy Collins till jazzbatteristen Tony Williams och Iggy Pop och många andra, samlas under sitt personliga världsmusikparaply.
– Jag kallade det Neo Geo, New Geography: New York är granne med Tokyo och med Peking och Bukarest – allt i mitt huvud och helt demokratiskt. Många av musikerna träffade vi under YMO-turnéerna och senare bjöd jag in dem för att göra musik.Att ett engelskt band kallat Japan fanns bland vännerna överraskar knappast.
– Vi inspirerade varandra mycket fast vi bodde i Tokyo och de i London och inte träffades regelbundet. Men vi lyssnade på varandras album och lånade Prophet V-syntljud av varandra. Senare spelade vi också ihop.En speciell relation har han haft med Japan-sångaren David Sylvian, som han beskriver som en bror. Det var också Sylvian som skrev text och sjöng till vad som 1983 skulle lyfta Ryuichi Sakamoto från popidol i öst och finsmakarfavorit i väst till högre höjd. Det började med en oväntad förfrågan.
– Plötsligt kontaktar regissören Nagisa Oshima mig och vill samarbeta. Han ger mig ett manus och ber mig läsa för en roll – en huvudroll! Mot David Bowie! När jag hämtat mig från chocken så frågar jag försynt om jag kanske också kunde få skriva musiken? Han sa ja på studs. Senare har jag hört att han först bad Bowie skriva musik men fick nej. Bra för mig.Filmen var ”Merry Christmas, Mr Lawrence”. Ledmotivet ”Forbidden Colours”, med eller utan Sylvians sång, har blivit en evergreen och genom åren har Sakamoto spelat den i alla upptänkliga stilar. Själva filmen ser han ogärna.
– Första gången ville jag sjunka genom golvet när jag såg mitt skådespeleri. Men musiken är bra. Jag fattade aldrig att den låten skulle slå.Det gjorde den. ”Merry Christmas, Mr Lawrence” bjöds också in till Cannes-festivalen och på en stökig fest fick han plötsligt sällskap av en gestikulerande italienare.
– Han pratade om en film han skulle göra i Kina om Pu Yi, den siste kejsaren. Och så sa han att min kärleksscen med Bowie i ”Mr Lawrence” var det vackraste han sett.
– I alla fall kom det plötsligt ett par år senare ett telefonsamtal om att jag skulle komma till Kina och jobba med filmen. Igen som skådespelare! Jag har inte tagit en lektion i mitt liv.Bernardo Bertolucci hade redan en del musik klar, komponerad av kinesen Cong Si, men passade ändå på att beställa mer, dels av David Byrne, dels av Sakamoto. De tre tog tillsammans emot 1988 års Oscar för bästa musik. För Bertolucci tonsatte Sakamoto även ”Den skyddande himlen” och ”Lille Buddha”. Andra uppdragsgivare på filmfronten har varit Volker Schlöndorff (”Mardrömmen”/”The Handmaid’s Tale”), Pedro Almodóvar (”Höga klackar”), Brian De Palma (”Snake Eyes”) och nyligen Shirin Neshat (”Kvinnor utan män”). Vad vi inte har fått se är någon Hollywood-karriär, vare sig som skådespelare eller kompositör.
– Alltså, jag fick min Oscar ett halvår efter att jag var klar med ”Den siste kejsaren”. Jag hade gått vidare för länge sedan. Men visst träffade jag en massa stora producenter i samband med Oscarn och även intressanta människor som David Lynch. Men alla sa samma sak: jag var tvungen att flytta till L.A. Det kan jag inte. Jag är en östkustkille.Sedan 22 år lever denne ”world citizen” ett stillsamt liv i New York. Härifrån har han regelbunden kontakt med kreativa parters över världen som sångerskan och cellisten Paula och Jaques Morelenbaum i Rio de Janeiro, David Sylvian i New Hampshire och, såklart, de två gamla YMO-kompisarna Hosono och Takahashi i Tokyo. På senare tid är han alltmer benägen att korsa väg med yngre talang för att bryta ny mark. Här har elektronmusikerna Christopher Willits i San Francisco, Carsten Nicolai alias Alva Noto i Berlin och Christian Fennesz i Wien varit särskilt viktiga.
– Min nyfikenhet upphör aldrig. Det är därför jag vänder mig till folk som Alva Noto. Jag har viss kunskap och vissa erfarenheter som är unika men Alva Noto har lika mycket som är unikt för mig. Det gör att vad jag sysslar med fortfarande är väldigt spännande.Ryuichi Sakamotos passionerade sökande i kombination med minimalt intresse för genrer, trender, kategorier och gränser utgör grunden för den totala kreativa frihet han åtnjuter och som producerat allt från mobilringsignaler till öppningsmusiken till Barcelona-OS. Han ger exceptionella konserter, vare sig de är solopiano, stråktrio, bossa nova-combo eller – som i kväll i Uppsala – minimalistisk glitch-elektronik. Han är engagerad i globala frågor och gör artistiska insatser rörande bland annat landminor, Irakkriget och kärnkraft, speciellt sedan Fukushima-katastrofen. På den av Sakamoto arrangerade No Nukes 2012-galan i Chiba i juli medverkade Kraftwerk. Och YMO – som gjorde en cover på ”Radioactivity”.
– Jag var länge emot den typen av jippon, i min generation var det lite ocoolt att vara politisk… Med tiden har jag funnit en väg in, byggd på humanism, värdighet och gärna lite humor.Vad som inte hörts sedan 1995 års ”Smoochy” är ett popalbum med nya, ”reguljära” låtar.
– Många har påpekat det. Bortsett från att jag betraktar min sångröst på nivå med mitt skådespeleri finns inget finns uppenbart skäl annat än min sinnesstämning. Jag är sedan tio år nu i en lite meditativ fas. Musiken jag gör med Alva Noto och Fennesz speglar ju detta. Men som du ju vet så förändras jag hela tiden. I morgon är jag kanske en annan man, säger vår renässansmusikant, som faktiskt också har spelat in medeltidsmusik och förresten sjunger som en japansk Chet Baker.Hur går allt detta ihop ekonomiskt, Sakamoto-san?
– Bra fråga. Jag är usel på matematik. När vi börjar snacka pengar svimmar jag nästan. Ibland gör jag ett jobb för en dollar. Musik är ju ändå gratis idag. Men det går ihop, budgeten är inte så hög. Internet kommer inte att skada kreativiteten. Man gör ju inte musik för pengar utan för att nå ut. Musik är idag fri i alla bemärkelser.Han gillar ju att ha det så.
– Som skolbarn fick vi frågan om vad vi ville vara när vi blev stora. De andra sa pilot, läkare, advokat eller premiärminister. Jag ville vara fri när jag blev stor. Och jag sa så. Fri.Kan du beskriva din kreativa process?
– Jag dricker mycket kaffe, lite champagne ibland, tar ett bad, kanske ett par danssteg. Sedan går jag till pianot och börjar spela. -
Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?

Av Jan Oberg
SR framför nu idén att Xi Jinping sitter kvar vid makten därför att han annars, sannolikt, skulle hamna i fängelse för korruption i sin familj och därför att han inte kan kliva ned ifrån makten.
Sahlberg är SR:s trogna amerikanska kallkriger. Jag har inte kunnat hitta att hon i någon historie om något viktigt har varit annat än negativ till allt som händer i Kina.
Det är hysteriskt roligt att läsa SR:s link i artikeln om hur SR arbetar enligt journalistikens klassiska kvalitetskriterier.
Så lågt är väl den intellektuella nivån på utrikespolitikens område, att de inte ser at det är ofantligt, ofrivilligt komiskt.På Kina-området är det ren propaganda. Det samma gäller Hersh-rapporten som aldrig nämnts och bevakningen av Ryssland.
Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?
-
Detektiven från Beledweyne

Ny dramaserie. När en vårdslös, före detta åklagare ska utvisa en asylsökande man visar det sig att han är ett polisiärt utredningsgeni. Snart börjar ett samarbete som i slutändan kan gynna dem båda. Serien har premiär fredag 10 mars på SVT Play.
-
Wes Montgomery 100

Av Jonas Almquist
Idag är det 100 år sedan Wes Montgomery föddes. Min första ”gitarrhjälte”. Eller rättare sagt: Han var det förste som på allvar gjorde gitarren intressant för mig. Innan dess var gitarren för mig mest rekvisita. Något artisterna använde för att framföra det som var det viktiga – låtarna.
Glöm Jimi Hendrix, Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton och de andra gitarrhjältarna. Deras instrumentala insatser med evighetslånga solon, var ointressanta i mina öron och kunde inte mäta sig med t ex John Lee Hookers, Lou Reeds eller Frank Zappas berättarröster.
Fortfarande i 15 – 16-årsåldern sökte jag ett instrument som kunde fånga och uppsluka hela mitt intresse. Gitarren som fått ersätta skokartongstrummandet till låtarna i Tio I Topp på lördagarna i låg- och mellanstadiet, var bara ett substitut för den omöjliga dröm som ett trumset var. Istället för. I väntan på.
Där och då i 15 – 16-årsåldern kunde jag lika gärna ha tippat över till altsax, Be Bop och Charlie Parker. Men Wes Montgomery kom emellan. Av någon anledning, jag vet inte hur eller varför, hittade jag LP:n The Best of Wes Montgomery och för första gången hörde jag el gitarren som en berättande röst.
Melodier är historier och Wes Montgomery berättade historier. Ordlösa historier som man ville lyssna på till dess slut. En musikalisk sagofarbror med samma hypnotiserande effekt som John Lee Hooker.
(Fortfarande än idag är rytmer mer inspirerande än melodier – och ingen har någonsin inspirerats till att skriva en låt efter att ha hört ett långt shreddande gitarrsolo…)
Där och då kände jag, visste jag att det var så här jag ville spela. Det skulle ta 50 år.
I Wes spår följde sedan Joe Pass. Jag köpte t o m Joe Pass uppvärmningsövningar på gitarr, fast jag inte kunde läsa en gitarrnot. Nej, jag lyckades inte klura ut övningarna. Men genom att lyssna på Wes så lärde jag mig i varje fall oktavspel, en vanlig spelteknik bland jazzgitarrister och som är lättare att lära sig spela än att förklara på ett enkelt sätt. Åtminstone för mig…
Jag kan fortfarande inte läsa gitarrnoter – Gud, vet att jag försökt lära mig. Kvintcirkeln lärde jag mig på en kvart i tonåren för att kunna köpa rätt munspel till resp tonart, och glömde kunskaperna lika snabbt när jag tröttnade på munspel. Jag vet skrämmande lite om musikteori och ackordsnamn. Det har gått väldigt bra att skriva låtar ändå, som tagit mig till England, Tyskland, Belgien, USA. Man kan komma långt även med lägereldsackord och bluesskalan.
I somras bestämde jag mig för att lära mig att spela gitarr. Jazzgitarr, dessutom. Fånga upp den 50 år gamla tråden. Varför göra det lätt för sig?
Jag hade ingen tanke på att Wes Montgomery skulle fylla 100 år i år, om han fått leva så länge. Och kanske är det bara en ren tillfällighet att cirkeln sluts denna vårvinter, efter 50 år. Men Wes satte en gitarrdröm i huvudet på mig för drygt 50 år sedan, och nu är jag där och fångar drömmen. Kan det bli en bättre hyllning till Wes på 100-årsdagen?
För idag känns det som att jag till sist har knäckt koden till att spela jazzgitarr. Det är lite som att knäcka skrivkoden av egen förmåga. På gott och ont.
Man kommer på hur man gör, utan förankring i skrivregler och grammatik. I början blir det yxigt och korta meningar, sedan blir meningarna längre och vackrare – om man väljer att fortsätta. Ingen blir författare bara för att man lär sig knäcka skrivkoden.
Så nu sitter jag och tar ut kända låtar som Mr Sandman (i Chet Atkins-arr), The Christmas Song (Nat King Cole), La Vie en Rose (Edith Piaff), Gershwin, Jerome Kern osv. Det är inte svårt. Man leker bara fram det och det går ganska fort.
I lördags vågade jag mig på att spela ett solo till jazzklassikern ”All of me” och det gick hyfsat bra. Inget som går till musikhistorien som nyskapande, men gav mig tillräckligt med blodad tand för att igår söndag ta ut Errol Gardners jazzklassiker ”Misty” och dessutom göra ett sologitarr-arr. Inget avancerat men ett gigantiskt steg framåt jämfört med i somras när jag stod på jazzruta 0…
För 50 år sedan ville jag kunna ta ut alla Be Bop-solon jag hörde i huvudet (huvudskälet till att jag var på väg att släppa gitarren för altsaxen). Det var fantastiskt att höra hur mycket ball musik som hjärnan skapade, men samtidigt frustrerande att inte kunna fånga tonerna.
Men solon är bara melodier. Det är inte svårare att hitta på solon än det är att hitta på sångmelodier. Det är bara att börja nynna och leta rätt på tonerna på instrumentet. Inte svårt alls. Som att berätta en kort historia med en början och ett slut. Det finns inget dödligt tråkigare än shreddande, långa solon som inte tar vägen någonstans. Gnider skalor upp och ned och fram och tillbaka. Det är som att lyssna på någon som berättar en lång osammanhängande historia. Man vill liksom bara säga: Kom till saken!
Den här helgen har min resa nu nått punkten där jag har börjat kunna fånga och ta ut jazz-fraser jag hör i huvudet. Inte fraser från inspelade låtar utan mina egna fraser, och sätta ihop dem till små solon. Det är vansinnigt ballt och det kommer att utveckla mitt låtskrivande. Nya sätt att närma sig musik kreativt.
Så:
Tack, Wes Montgomery, och Grattis på 100-årsdagen! ✌️🎶😎
-
Ny förståelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst

Av Jonas Almqvist
Kan ny kunskap om och förståelse av fotbollens entré i Sverige, även ge oss ny förståelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst och nycklarna till den återkommande diskussionen om Riksidrottsförbundets (RF:s) uppdrag: Fördelare av statliga medel till idrotten utifrån Statens krav på idrotten, eller: som företrädare för idrotterna i kraven på samhället?
Sedan 1886, i drygt 135 år, har Fotbollsförbundet, journalister, forskare, professorer osv okritiskt hävdat att svensk fotboll fram till hösten 1890, spelades efter sk svenska fotbollsregler – ett mischmasch av engelska fotbolls- och rugbyregler. Den som stått för uppgifterna är Major Viktor Balck, kallad “Den svenska idrottens fader”.
Men i två fullmatade artiklar (den första i Sv Idrottshistoriska Föreningens Årsskrift 2021, och nu del 2 i årets Årsskrift för 2022), visar jag att Balck inte bara medvetet for med osanning utan också varför. Historien om fotbollens entré i Sverige, är lika mycket en historia om idrottsrörelsens födelse, om en kamp mellan maktintressen i skiftet mellan ståndssamhället Sverige och den framväxande industrialismens Sverige, och den ständiga frågan: Vem ska äga idrotten?
Idrottshistoria är en ung akademisk disciplin i Sverige. Synen på den svenska idrottsrörelsens uppkomst, har formats av Prof Jan Lindroths doktorsavhandling 1974. Avhandlingen skriver fram Gymnastiska centralinstitutets och den på GCI anställde Viktor Balcks roll. Efter avhandlingen har Lindroth fortsatt att i böcker hävda att Balcks haft en avgörande roll för den svenska idrottsrörelsens födelse och lansera Balck som den svenska idrottens fader.
Att hävda och visa att svensk idrottshistorisk tradition bygger på felaktigheter som ingen vågat, velat eller funnit anledning att ifrågasätta, blir lite som gossen i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”: Den som pekar och säger att ”Kejsaren är ju naken”, när alla smickrar Kejsaren för kläder som inte finns. Det blir som Davids kamp med Goliat: att utmana en aldrig ifrågasatt historisk och akademisk tradition med 135 år på nacken.
Förhoppningsvis har jag skapat en spricka; väckt en tanke som med tiden får sprickan att växa tills Goliat faller.
Om inte annatt: Ett stycke spännande, svensk fotbollshistorisk läsning i väntan på att fotbollssäsongen ska dra igång på allvar.
Svenska Idrottshistoriska Föreningen finns på Facebook, medlemskapet kostar 250 kr/år och då får man årsboken och medlemsskrifterna, fylld med spännande idrottshistoria i små och stora ämnen.
Ps. Fotot på omslaget hittade jag av en händelse för ngt år sedan. Det föreställer Malmö Velocipedklubbs fotbollslag och är det första kända fotografiet av ett svenska fotbollslag. Fotot är taget senhösten 1890, på den fotbollsplan cykelklubben iordningställt på sitt inhägnade område.
✌️🎶😎
-
Hooja: “Det är som Nordkorea i Gällivare, inget kommer ut”

📻 Förra året satt dom hemma i Gällivare och såg P3 Guld på TV och nu är dom här som nominerade till Årets artist/grupp OCH ska uppträda! Vi pratar med Hooja om raketkarriären, EPA-dunk eller icke EPA-dunk och självklart om P3 Guld. [sr.se]
-
Goda Gud

Av Jan Oberg
🇸🇪 Goda Gud, och det ska hon säga ?? !!
– Det är viktigt från regeringens sida i en sådan här situation att agera kallt. Överväga noggrant vilka mått och steg man ska vidta..”
Vem var det som utan konsekvensbedömning, i panik och med populistiskt argument om att vi älskar Sverige skickade iväg ansökan till NATO – också utan att ha tänkt på Turkiets eventuella roll? Utan verklig samhällelig debatt och med 47% för medlemsskap?
Det var dåvarande statsminister Magdalena Andersson. -
Statsminister Kristersson ett hot mot Sveriges framtid

Av Jan Oberg
🇸🇪 Statsminister Kristersson – menar du med detta att Ryssland kommer att anfalla Sverige inom kort? Om inte, var god förklara varför du talar på det här sättet om det inte ska kunna uppfattas som förvirrat skrämselprat.
Anser du det för anständigt att tala om den mycket breda majoritet för NATO-medlemsskap hos svenska folket när bara 47% vid ansökningsbeslutet var för det även efter en ovärdigt ensidig pro-NATO mediebevakning och i praktiken ingen offentlig debatt?
Medmindre du tonar ned den manifesta hysterin o förklarar dig så vi alla kan förstå vad du menar tillåter åtminstone jag mig att anse ditt sätt att leda landet för ett större hot mot Sveriges framtid än Putin någonsin kommer att bli.