BONGORAMA.SE

Bongorama Sverige

Home

  • Wes Montgomery 100

    Wes Montgomery 100

    Av Jonas Almquist

    Idag Ă€r det 100 Ă„r sedan Wes Montgomery föddes. Min första ”gitarrhjĂ€lte”. Eller rĂ€ttare sagt: Han var det förste som pĂ„ allvar gjorde gitarren intressant för mig. Innan dess var gitarren för mig mest rekvisita. NĂ„got artisterna anvĂ€nde för att framföra det som var det viktiga – lĂ„tarna.

    Glöm Jimi Hendrix, Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton och de andra gitarrhjÀltarna. Deras instrumentala insatser med evighetslÄnga solon, var ointressanta i mina öron och kunde inte mÀta sig med t ex John Lee Hookers, Lou Reeds eller Frank Zappas berÀttarröster.

    Fortfarande i 15 – 16-Ă„rsĂ„ldern sökte jag ett instrument som kunde fĂ„nga och uppsluka hela mitt intresse. Gitarren som fĂ„tt ersĂ€tta skokartongstrummandet till lĂ„tarna i Tio I Topp pĂ„ lördagarna i lĂ„g- och mellanstadiet, var bara ett substitut för den omöjliga dröm som ett trumset var. IstĂ€llet för. I vĂ€ntan pĂ„.

    DĂ€r och dĂ„ i 15 – 16-Ă„rsĂ„ldern kunde jag lika gĂ€rna ha tippat över till altsax, Be Bop och Charlie Parker. Men Wes Montgomery kom emellan. Av nĂ„gon anledning, jag vet inte hur eller varför, hittade jag LP:n The Best of Wes Montgomery och för första gĂ„ngen hörde jag el gitarren som en berĂ€ttande röst.

    Melodier Àr historier och Wes Montgomery berÀttade historier. Ordlösa historier som man ville lyssna pÄ till dess slut. En musikalisk sagofarbror med samma hypnotiserande effekt som John Lee Hooker.

    (Fortfarande Ă€n idag Ă€r rytmer mer inspirerande Ă€n melodier – och ingen har nĂ„gonsin inspirerats till att skriva en lĂ„t efter att ha hört ett lĂ„ngt shreddande gitarrsolo
)

    DÀr och dÄ kÀnde jag, visste jag att det var sÄ hÀr jag ville spela. Det skulle ta 50 Är.

    I Wes spĂ„r följde sedan Joe Pass. Jag köpte t o m Joe Pass uppvĂ€rmningsövningar pĂ„ gitarr, fast jag inte kunde lĂ€sa en gitarrnot. Nej, jag lyckades inte klura ut övningarna. Men genom att lyssna pĂ„ Wes sĂ„ lĂ€rde jag mig i varje fall oktavspel, en vanlig spelteknik bland jazzgitarrister och som Ă€r lĂ€ttare att lĂ€ra sig spela Ă€n att förklara pĂ„ ett enkelt sĂ€tt. Åtminstone för mig


    Jag kan fortfarande inte lĂ€sa gitarrnoter – Gud, vet att jag försökt lĂ€ra mig. Kvintcirkeln lĂ€rde jag mig pĂ„ en kvart i tonĂ„ren för att kunna köpa rĂ€tt munspel till resp tonart, och glömde kunskaperna lika snabbt nĂ€r jag tröttnade pĂ„ munspel. Jag vet skrĂ€mmande lite om musikteori och ackordsnamn. Det har gĂ„tt vĂ€ldigt bra att skriva lĂ„tar Ă€ndĂ„, som tagit mig till England, Tyskland, Belgien, USA. Man kan komma lĂ„ngt Ă€ven med lĂ€gereldsackord och bluesskalan.

    I somras bestÀmde jag mig för att lÀra mig att spela gitarr. Jazzgitarr, dessutom. FÄnga upp den 50 Är gamla trÄden. Varför göra det lÀtt för sig?

    Jag hade ingen tanke pÄ att Wes Montgomery skulle fylla 100 Är i Är, om han fÄtt leva sÄ lÀnge. Och kanske Àr det bara en ren tillfÀllighet att cirkeln sluts denna vÄrvinter, efter 50 Är. Men Wes satte en gitarrdröm i huvudet pÄ mig för drygt 50 Är sedan, och nu Àr jag dÀr och fÄngar drömmen. Kan det bli en bÀttre hyllning till Wes pÄ 100-Ärsdagen?

    För idag kÀnns det som att jag till sist har knÀckt koden till att spela jazzgitarr. Det Àr lite som att knÀcka skrivkoden av egen förmÄga. PÄ gott och ont.

    Man kommer pĂ„ hur man gör, utan förankring i skrivregler och grammatik. I början blir det yxigt och korta meningar, sedan blir meningarna lĂ€ngre och vackrare – om man vĂ€ljer att fortsĂ€tta. Ingen blir författare bara för att man lĂ€r sig knĂ€cka skrivkoden.

    SÄ nu sitter jag och tar ut kÀnda lÄtar som Mr Sandman (i Chet Atkins-arr), The Christmas Song (Nat King Cole), La Vie en Rose (Edith Piaff), Gershwin, Jerome Kern osv. Det Àr inte svÄrt. Man leker bara fram det och det gÄr ganska fort.

    I lördags vĂ„gade jag mig pĂ„ att spela ett solo till jazzklassikern ”All of me” och det gick hyfsat bra. Inget som gĂ„r till musikhistorien som nyskapande, men gav mig tillrĂ€ckligt med blodad tand för att igĂ„r söndag ta ut Errol Gardners jazzklassiker ”Misty” och dessutom göra ett sologitarr-arr. Inget avancerat men ett gigantiskt steg framĂ„t jĂ€mfört med i somras nĂ€r jag stod pĂ„ jazzruta 0


    För 50 Är sedan ville jag kunna ta ut alla Be Bop-solon jag hörde i huvudet (huvudskÀlet till att jag var pÄ vÀg att slÀppa gitarren för altsaxen). Det var fantastiskt att höra hur mycket ball musik som hjÀrnan skapade, men samtidigt frustrerande att inte kunna fÄnga tonerna.

    Men solon Àr bara melodier. Det Àr inte svÄrare att hitta pÄ solon Àn det Àr att hitta pÄ sÄngmelodier. Det Àr bara att börja nynna och leta rÀtt pÄ tonerna pÄ instrumentet. Inte svÄrt alls. Som att berÀtta en kort historia med en början och ett slut. Det finns inget dödligt trÄkigare Àn shreddande, lÄnga solon som inte tar vÀgen nÄgonstans. Gnider skalor upp och ned och fram och tillbaka. Det Àr som att lyssna pÄ nÄgon som berÀttar en lÄng osammanhÀngande historia. Man vill liksom bara sÀga: Kom till saken!

    Den hÀr helgen har min resa nu nÄtt punkten dÀr jag har börjat kunna fÄnga och ta ut jazz-fraser jag hör i huvudet. Inte fraser frÄn inspelade lÄtar utan mina egna fraser, och sÀtta ihop dem till smÄ solon. Det Àr vansinnigt ballt och det kommer att utveckla mitt lÄtskrivande. Nya sÀtt att nÀrma sig musik kreativt.

    SĂ„:

    Tack, Wes Montgomery, och Grattis pĂ„ 100-Ă„rsdagen! âœŒïžđŸŽ¶đŸ˜Ž

  • Ny förstĂ„else om den svenska idrottsrörelsens uppkomst

    Ny förstÄelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst

    Av Jonas Almqvist

    Kan ny kunskap om och förstÄelse av fotbollens entré i Sverige, Àven ge oss ny förstÄelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst och nycklarna till den Äterkommande diskussionen om Riksidrottsförbundets (RF:s) uppdrag: Fördelare av statliga medel till idrotten utifrÄn Statens krav pÄ idrotten, eller: som företrÀdare för idrotterna i kraven pÄ samhÀllet?

    Sedan 1886, i drygt 135 Ă„r, har Fotbollsförbundet, journalister, forskare, professorer osv okritiskt hĂ€vdat att svensk fotboll fram till hösten 1890, spelades efter sk svenska fotbollsregler – ett mischmasch av engelska fotbolls- och rugbyregler. Den som stĂ„tt för uppgifterna Ă€r Major Viktor Balck, kallad “Den svenska idrottens fader”.

    Men i tvĂ„ fullmatade artiklar (den första i Sv Idrottshistoriska Föreningens Årsskrift 2021, och nu del 2 i Ă„rets Årsskrift för 2022), visar jag att Balck inte bara medvetet for med osanning utan ocksĂ„ varför. Historien om fotbollens entrĂ© i Sverige, Ă€r lika mycket en historia om idrottsrörelsens födelse, om en kamp mellan maktintressen i skiftet mellan stĂ„ndssamhĂ€llet Sverige och den framvĂ€xande industrialismens Sverige, och den stĂ€ndiga frĂ„gan: Vem ska Ă€ga idrotten?

    Idrottshistoria Àr en ung akademisk disciplin i Sverige. Synen pÄ den svenska idrottsrörelsens uppkomst, har formats av Prof Jan Lindroths doktorsavhandling 1974. Avhandlingen skriver fram Gymnastiska centralinstitutets och den pÄ GCI anstÀllde Viktor Balcks roll. Efter avhandlingen har Lindroth fortsatt att i böcker hÀvda att Balcks haft en avgörande roll för den svenska idrottsrörelsens födelse och lansera Balck som den svenska idrottens fader.

    Att hĂ€vda och visa att svensk idrottshistorisk tradition bygger pĂ„ felaktigheter som ingen vĂ„gat, velat eller funnit anledning att ifrĂ„gasĂ€tta, blir lite som gossen i HC Andersens saga ”Kejsarens nya klĂ€der”: Den som pekar och sĂ€ger att ”Kejsaren Ă€r ju naken”, nĂ€r alla smickrar Kejsaren för klĂ€der som inte finns. Det blir som Davids kamp med Goliat: att utmana en aldrig ifrĂ„gasatt historisk och akademisk tradition med 135 Ă„r pĂ„ nacken.

    Förhoppningsvis har jag skapat en spricka; vÀckt en tanke som med tiden fÄr sprickan att vÀxa tills Goliat faller.

    Om inte annatt: Ett stycke spÀnnande, svensk fotbollshistorisk lÀsning i vÀntan pÄ att fotbollssÀsongen ska dra igÄng pÄ allvar.

    Svenska Idrottshistoriska Föreningen finns pÄ Facebook, medlemskapet kostar 250 kr/Är och dÄ fÄr man Ärsboken och medlemsskrifterna, fylld med spÀnnande idrottshistoria i smÄ och stora Àmnen.

    Ps. Fotot pÄ omslaget hittade jag av en hÀndelse för ngt Är sedan. Det förestÀller Malmö Velocipedklubbs fotbollslag och Àr det första kÀnda fotografiet av ett svenska fotbollslag. Fotot Àr taget senhösten 1890, pÄ den fotbollsplan cykelklubben iordningstÀllt pÄ sitt inhÀgnade omrÄde.

    âœŒïžđŸŽ¶đŸ˜Ž

  • Hooja: “Det Ă€r som Nordkorea i GĂ€llivare, inget kommer ut”

    Hooja: “Det Ă€r som Nordkorea i GĂ€llivare, inget kommer ut”

    đŸ“» Förra Ă„ret satt dom hemma i GĂ€llivare och sĂ„g P3 Guld pĂ„ TV och nu Ă€r dom hĂ€r som nominerade till Årets artist/grupp OCH ska upptrĂ€da! Vi pratar med Hooja om raketkarriĂ€ren, EPA-dunk eller icke EPA-dunk och sjĂ€lvklart om P3 Guld. [sr.se]

  • Goda Gud

    Goda Gud

    Av Jan Oberg

    🇾đŸ‡Ș Goda Gud, och det ska hon sĂ€ga ?? !!
    – Det Ă€r viktigt frĂ„n regeringens sida i en sĂ„dan hĂ€r situation att agera kallt. ÖvervĂ€ga noggrant vilka mĂ„tt och steg man ska vidta..”
    Vem var det som utan konsekvensbedömning, i panik och med populistiskt argument om att vi Ă€lskar Sverige skickade ivĂ€g ansökan till NATO – ocksĂ„ utan att ha tĂ€nkt pĂ„ Turkiets eventuella roll? Utan verklig samhĂ€llelig debatt och med 47% för medlemsskap?
    Det var dÄvarande statsminister Magdalena Andersson.

  • Statsminister Kristersson ett hot mot Sveriges framtid

    Statsminister Kristersson ett hot mot Sveriges framtid

    Av Jan Oberg

    🇾đŸ‡Ș Statsminister Kristersson – menar du med detta att Ryssland kommer att anfalla Sverige inom kort? Om inte, var god förklara varför du talar pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet om det inte ska kunna uppfattas som förvirrat skrĂ€mselprat.
    Anser du det för anstÀndigt att tala om den mycket breda majoritet för NATO-medlemsskap hos svenska folket nÀr bara 47% vid ansökningsbeslutet var för det Àven efter en ovÀrdigt ensidig pro-NATO mediebevakning och i praktiken ingen offentlig debatt?
    Medmindre du tonar ned den manifesta hysterin o förklarar dig sÄ vi alla kan förstÄ vad du menar tillÄter Ätminstone jag mig att anse ditt sÀtt att leda landet för ett större hot mot Sveriges framtid Àn Putin nÄgonsin kommer att bli.

  • Ingen skall vara kun en pige

    Ingen skall vara kun en pige

    Av Martin Theander

    Detta Ă€r inte för alla. Men Ă€r du som jag eller Ă€ldre fattar du hur övervĂ€ldigad jag blev över att fĂ„ en stol vid begravningsgudstjĂ€nsten för Lise NĂžrgaard. Att sĂ€ga att den ikoniska 105-Ă„riga berĂ€ttaren dog med en GT i hand Ă€r kanske att ta i en smula, men inte sĂ„ himla lĂ„ngt frĂ„n sanningen. Hennes sista önskan var att vĂ„ra sorgepengar skulle gĂ„ till Danners kvinnofridcenter. Lise NĂžrgaard har ungefĂ€r samma anseende i Danmark som Astrid Lindgren har i Sverige (Ă€ven om Astrid Ă€r mer kĂ€nd och lĂ€st utanför sitt hemland). SĂ„ andakten direktsĂ€ndes i bĂ„de DR och TV2. För pappas bĂ€ste kompis, musikdirektören Carl Hervelius, var detta rena julafton framför TV:n i Malmö, och jag klappade mig pĂ„ magen nĂ€r han och min kĂ€ra syster Maria Theander efterĂ„t kunde berĂ€tta att mina brillor och jag hade flimrat förbi i rutan. Min fĂ„fĂ€nga krĂ€vde bildbevis hĂ€r. Lise NĂžrgaard var mamma och jag helt överens om. Varken Lise eller mamma ville ju vara “Kun en pige”, som titeln lyder pĂ„ en av NĂžrgaards sjĂ€lvbiografiska böcker. Lise var född 1917 och skickades av sin familj till hushĂ„llningsskola för att bli god hemmafru, men blev mot tidens odds till slut skribent – och hjĂ€lpte dĂ€rmed till att förĂ€ndra oddsen. Mamma var född 1939, inspirerad av NĂžrgaards generation bröt hon sig loss frĂ„n att vara kaffekokande prĂ€stfru, hoppade med alla systrar upp pĂ„ 1968-barrikaderna och fick en tveeggad frihet. Pittoreskt idag kanske, men ta inget för givet och glöm aldrig hur mycket av sin personliga lycka och trygghet kvinnor som dem satte pĂ„ spel för en kollektiv framĂ„trörelse för jĂ€mlikhet. Om det inte redan framgĂ„r vill jag understryka: jag Ă€r oĂ€ndligt stolt över att vara min mammas son. NĂžrgaards mĂ€sterverk blev det djupt insiktsfulla, underfundigt komiska, lunkande TV-dramat Matador (i Sverige heter brĂ€dspelet Monopol, serien sĂ€ndes 1978-1981 och finns pĂ„ DR Play). Matador skildrar existensens oförutsĂ€gbara vĂ€ndningar under nĂ„gra decennier i KorsbĂŠk, en mindre stad inte olik NĂžrgaards eget Roskilde (eller mammas KĂ€vlinge, för den delen). BerĂ€ttelsens medryckande kraft Ă€r pĂ„ nivĂ„ med Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. En mĂ„ste vara blind och döv för att missa tyngden i dess gripande, osnaskiga och krassa skildring av en ung homosexuell mans förtvivlade strĂ€van att nĂ„ fram till sin bittre far, i en tid dĂ„ media var reserverat för heterosexuella dilemman. Innan klockorna ringde in till Sankt Pauls kirke i Köpenhamn i lördags tog den intuitivt kommunicerande prĂ€sten Kathrine LilleĂžr en runda i kyrkan för att hĂ€lsa pĂ„ sisĂ„dĂ€r 600 mĂ€nniskor – alltsĂ„, hon tog inte alla i hand, men hon gick lugnt frĂ„n bĂ€nk till bĂ€nk och sĂ„g var och en, kreti som pleti, innerligt i ögonen. MĂ€sterligt, liksom hennes fenomenala tal om NĂžrgaards person och gĂ€rning. Blomsterprakten var överdĂ„dig, kören var fullstĂ€ndigt enastĂ„ende, psalmerna sjöngs pĂ„ riktigt. Seriens Kirsten Olesen, Ghita NĂžrby och Malene Schwartz deltog, liksom Susanne Bier och mĂ„nga andra danska dignitĂ€rer. NĂ€r klockorna ringde ut och kistbilen rullade ivĂ€g över kyrkplatsens gatstenar kĂ€ndes det nĂ€stan som att vara i KorsbĂŠk. Sedan gick jag till HĂžjbro plads och tog en pĂžlse med Cocio för pappa och dĂ€refter kaffe och cigg för mamma inne pĂ„ eviga Floss, innan lokaltĂ„get rullade hemĂ„t. Ingen skall vara kun en pige.

  • Jag hade tĂ€nkt att ta upp snusandet igen

    Jag hade tĂ€nkt att ta upp snusandet igen

    Av Jonas Almquist

    En vecka in pÄ det nya Äret. Jag hör hur det krasar under fötterna pÄ min omgivning. Nej, det Àr inte den knastertorra snön som krasar, utan alla dessa NyÄrslöften. Alla dessa goda intentioner som ska ta oss till ett bÀttre, ett kvalitetsmÀssigt rikare liv. Nu ligger de i spillror runt vÄra fötter och snart har vi glömt dem och förtrÀngt vÄra misslyckanden:

    ”Vad var det för ord – var det lĂ„ngt eller kort
    Var det vÀl eller illa skrivet?
    TĂ€nk efter nu – förrn vi föser dej bort,
    Du barfota barn i livet
”

    För egen del hade jag tÀnkt att ta upp snusandet igen, denna Àdla fina tobaksvana och enda drog jag helt och fullt omfamnat som min följeslagare i livet.

    Men varför begrĂ€nsa sig? Livet Ă€r sĂ„ mycket större utanför boxen. Jag tĂ€nkte Ă€ven ta upp rökandet – cigaretter till vardags, pipa i hemmets kreativa hĂ€rd. Jag tĂ€nkte hĂ€nge mig Ă„t dryckenskap, företrĂ€desvis Ă„t gin, vodka och möjligtvis en oliv för nyttans skull – skakad, inte rörd.

    Men en vecka in pÄ det nya Äret, en vecka i den kreativa gitarrbubbla jag befinner mig i, inser jag att NyÄrslöftena Äter stannat vid goda, förvisso mycket goda men Àndock fruktlösa intentioner.

    Jag sörjer inte. Det kommer ett nytt NyÄr om ett Är, och med det ett nytt tillfÀlle att pÄ allvar ta tag i snusandet, rökandet och dryckenskapen. Det Àr aldrig försent för drömmar och NyÄrslöften. Det finns alltid tid, innan slutsignalen gÄr.

    En vecka under gitarrspelandets korkek, Àr inte heller det sÀmsta. TvÀrtom. Jag tror att jag blir kvar hÀr. Tillsvidare.

    Nu gÄr vi mot sommaren.

    âœŒïžđŸŽ¶đŸ˜Ž

  • Det blir inte mer rock’n’roll Ă€n sĂ„

    Det blir inte mer rock’n’roll Ă€n sĂ„

    Av Jonas Almquist

    Det var ugnefÀr idag för 44 Är sedan, som Anders Klintevall i P3:s Asfaltstelegrafen, spelade den lÄt som en mÄnad senare (i mitten av januari 1979) resulterade i ett engelskt skivkontrakt och att jag startade LÀdernunnan/Leather Nun.

    Egentligen skulle det bara ha blivit en single, men Industrial Records kunde inte vÀlja baksida sÄ det blev en EP. En EP som sedan John Peel spelade tvÄ veckor i rad i BBC 1, och hamnade pÄ engelska musiktidningen NME:s Topp 5-indielista jul- och nyÄrshelgen -79.

    TvĂ„ mĂ„nader senare, Skottdagen 29 feb 1980, spelar vi pĂ„ ett utsĂ„lt Scala Cinema i London. Samma venue dĂ€r Lou Reed och Iggy & The Stooges Englandsdebuterat Ă„tta Ă„r tidigare. Det blir inte mer rock’n’roll Ă€n sĂ„.

    Men allt började med den hĂ€r lĂ„ten, som Anders Klintevall spelade i P3 en tisdag- eller onsdagskvĂ€ll veckan före Jul 1978. SjĂ€lv var jag i London tillsammans med min stĂ€ndige medresenĂ€r till, Magnus Bagger-SjöbĂ€ck, sĂ„ jag fick aldrig höra radiodebuten. Men efter allt som hĂ€nde pĂ„ grund av lĂ„ten vid hemkomsten till Sverige, har jag aldrig ens funderat pĂ„ att jag faktiskt missade radiopremiĂ€ren för 44 Ă„r sedan


    âœŒïžđŸŽ¶đŸ˜Ž

  • Grovklippta Jimi Hendrix film Ă„terfunnits

    Grovklippta Jimi Hendrix film Ă„terfunnits

    Av Jonas Almquist

    Jimi Hendrix var aldrig viktig för mig, antagligen var jag för ung. Men i Är skulle han ha fyllt 80 Är, och hÀromdagen fyllde vÀnnen Clas Yngström Är, nÄgon som verkligen hÄllit Hendrix fana uppe hÀr i Sverige.

    SÄ det hÀr fÄr bli en lite försenad födelsedagspresent till Clas (och alla evt Hendrix-fans).

    Det skulle blivit en promo-film för lĂ„ten ‘Foxy Lady’, som skulle slĂ€ppas i dec 1967. Allen Daviau spelade in filmen utan ljud och sedan skulle filmbilderna matchas ihop med studioinspelningen av lĂ„ten. Av nĂ„gon anledning blev filmen aldrig klar och slĂ€ppt.

    Nu har den grovklippta filmen Äterfunnits inkl tidskoden, vilket tyder pÄ att det Àr arbetskopian som sedan ratades av antingen skivbolaget eller Jimi Hendrix, innan den blev fÀrdigklippt. Filmen har restaurerats (antagligen med anledning av Jimi Hendrix 80-Ärsdag) och kom upp för cirka tvÄ timmar sedan pÄ Vimeo. Den finns m a o inte pÄ YouTube. Jag vet inte heller om Jimi Hendrix dödsbo gett ok till filmen, sÄ vi fÄr vi se hur lÀnge den ligger uppe.

    Grattis i vilket fall, Clas! âœŒïžđŸŽ¶đŸ˜Ž

  • Stockholmspriset 2022

    Stockholmspriset 2022

    Av Ajje Ljungberg

    Plötsligt hĂ€nder det. Micke och jag fĂ„r ta emot Nöjesguidens hederspris. Tack alla som hjĂ€lpt oss att komma hit. (Nej, vi visste inte om det för i sĂ„ fall hade vi inte gĂ„tt.) ❀

    HĂ€r Ă€r de nominerade i samtliga kategorier.Â