Av Jonas Almquist

Idag är det 100 år sedan Wes Montgomery föddes. Min första ”gitarrhjälte”. Eller rättare sagt: Han var det förste som på allvar gjorde gitarren intressant för mig. Innan dess var gitarren för mig mest rekvisita. Något artisterna använde för att framföra det som var det viktiga – låtarna.

Glöm Jimi Hendrix, Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton och de andra gitarrhjältarna. Deras instrumentala insatser med evighetslånga solon, var ointressanta i mina öron och kunde inte mäta sig med t ex John Lee Hookers, Lou Reeds eller Frank Zappas berättarröster.

Fortfarande i 15 – 16-årsåldern sökte jag ett instrument som kunde fånga och uppsluka hela mitt intresse. Gitarren som fått ersätta skokartongstrummandet till låtarna i Tio I Topp på lördagarna i låg- och mellanstadiet, var bara ett substitut för den omöjliga dröm som ett trumset var. Istället för. I väntan på.

Där och då i 15 – 16-årsåldern kunde jag lika gärna ha tippat över till altsax, Be Bop och Charlie Parker. Men Wes Montgomery kom emellan. Av någon anledning, jag vet inte hur eller varför, hittade jag LP:n The Best of Wes Montgomery och för första gången hörde jag el gitarren som en berättande röst.

Melodier är historier och Wes Montgomery berättade historier. Ordlösa historier som man ville lyssna på till dess slut. En musikalisk sagofarbror med samma hypnotiserande effekt som John Lee Hooker.

(Fortfarande än idag är rytmer mer inspirerande än melodier – och ingen har någonsin inspirerats till att skriva en låt efter att ha hört ett långt shreddande gitarrsolo…)

Där och då kände jag, visste jag att det var så här jag ville spela. Det skulle ta 50 år.

I Wes spår följde sedan Joe Pass. Jag köpte t o m Joe Pass uppvärmningsövningar på gitarr, fast jag inte kunde läsa en gitarrnot. Nej, jag lyckades inte klura ut övningarna. Men genom att lyssna på Wes så lärde jag mig i varje fall oktavspel, en vanlig spelteknik bland jazzgitarrister och som är lättare att lära sig spela än att förklara på ett enkelt sätt. Åtminstone för mig…

Jag kan fortfarande inte läsa gitarrnoter – Gud, vet att jag försökt lära mig. Kvintcirkeln lärde jag mig på en kvart i tonåren för att kunna köpa rätt munspel till resp tonart, och glömde kunskaperna lika snabbt när jag tröttnade på munspel. Jag vet skrämmande lite om musikteori och ackordsnamn. Det har gått väldigt bra att skriva låtar ändå, som tagit mig till England, Tyskland, Belgien, USA. Man kan komma långt även med lägereldsackord och bluesskalan.

I somras bestämde jag mig för att lära mig att spela gitarr. Jazzgitarr, dessutom. Fånga upp den 50 år gamla tråden. Varför göra det lätt för sig?

Jag hade ingen tanke på att Wes Montgomery skulle fylla 100 år i år, om han fått leva så länge. Och kanske är det bara en ren tillfällighet att cirkeln sluts denna vårvinter, efter 50 år. Men Wes satte en gitarrdröm i huvudet på mig för drygt 50 år sedan, och nu är jag där och fångar drömmen. Kan det bli en bättre hyllning till Wes på 100-årsdagen?

För idag känns det som att jag till sist har knäckt koden till att spela jazzgitarr. Det är lite som att knäcka skrivkoden av egen förmåga. På gott och ont.

Man kommer på hur man gör, utan förankring i skrivregler och grammatik. I början blir det yxigt och korta meningar, sedan blir meningarna längre och vackrare – om man väljer att fortsätta. Ingen blir författare bara för att man lär sig knäcka skrivkoden.

Så nu sitter jag och tar ut kända låtar som Mr Sandman (i Chet Atkins-arr), The Christmas Song (Nat King Cole), La Vie en Rose (Edith Piaff), Gershwin, Jerome Kern osv. Det är inte svårt. Man leker bara fram det och det går ganska fort.

I lördags vågade jag mig på att spela ett solo till jazzklassikern ”All of me” och det gick hyfsat bra. Inget som går till musikhistorien som nyskapande, men gav mig tillräckligt med blodad tand för att igår söndag ta ut Errol Gardners jazzklassiker ”Misty” och dessutom göra ett sologitarr-arr. Inget avancerat men ett gigantiskt steg framåt jämfört med i somras när jag stod på jazzruta 0…

För 50 år sedan ville jag kunna ta ut alla Be Bop-solon jag hörde i huvudet (huvudskälet till att jag var på väg att släppa gitarren för altsaxen). Det var fantastiskt att höra hur mycket ball musik som hjärnan skapade, men samtidigt frustrerande att inte kunna fånga tonerna.

Men solon är bara melodier. Det är inte svårare att hitta på solon än det är att hitta på sångmelodier. Det är bara att börja nynna och leta rätt på tonerna på instrumentet. Inte svårt alls. Som att berätta en kort historia med en början och ett slut. Det finns inget dödligt tråkigare än shreddande, långa solon som inte tar vägen någonstans. Gnider skalor upp och ned och fram och tillbaka. Det är som att lyssna på någon som berättar en lång osammanhängande historia. Man vill liksom bara säga: Kom till saken!

Den här helgen har min resa nu nått punkten där jag har börjat kunna fånga och ta ut jazz-fraser jag hör i huvudet. Inte fraser från inspelade låtar utan mina egna fraser, och sätta ihop dem till små solon. Det är vansinnigt ballt och det kommer att utveckla mitt låtskrivande. Nya sätt att närma sig musik kreativt.

Så:

Tack, Wes Montgomery, och Grattis på 100-årsdagen! ✌️🎶😎