Home

  • Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?

    Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?

    Av Jan Oberg

    SR framför nu idén att Xi Jinping sitter kvar vid makten därför att han annars, sannolikt, skulle hamna i fängelse för korruption i sin familj och därför att han inte kan kliva ned ifrån makten.

    Sahlberg är SR:s trogna amerikanska kallkriger. Jag har inte kunnat hitta att hon i någon historie om något viktigt har varit annat än negativ till allt som händer i Kina.

    Det är hysteriskt roligt att läsa SR:s link i artikeln om hur SR arbetar enligt journalistikens klassiska kvalitetskriterier.
    Så lågt är väl den intellektuella nivån på utrikespolitikens område, att de inte ser at det är ofantligt, ofrivilligt komiskt.

    På Kina-området är det ren propaganda. Det samma gäller Hersh-rapporten som aldrig nämnts och bevakningen av Ryssland.

    Lyssnar DU fortfarande på SR för att veta vad som händer i vår värld?

  • Detektiven från Beledweyne

    Detektiven från Beledweyne

    Ny dramaserie. När en vårdslös, före detta åklagare ska utvisa en asylsökande man visar det sig att han är ett polisiärt utredningsgeni. Snart börjar ett samarbete som i slutändan kan gynna dem båda. Serien har premiär fredag 10 mars på SVT Play.

  • Wes Montgomery 100

    Wes Montgomery 100

    Av Jonas Almquist

    Idag är det 100 år sedan Wes Montgomery föddes. Min första ”gitarrhjälte”. Eller rättare sagt: Han var det förste som på allvar gjorde gitarren intressant för mig. Innan dess var gitarren för mig mest rekvisita. Något artisterna använde för att framföra det som var det viktiga – låtarna.

    Glöm Jimi Hendrix, Jeff Beck, Jimmy Page, Eric Clapton och de andra gitarrhjältarna. Deras instrumentala insatser med evighetslånga solon, var ointressanta i mina öron och kunde inte mäta sig med t ex John Lee Hookers, Lou Reeds eller Frank Zappas berättarröster.

    Fortfarande i 15 – 16-årsåldern sökte jag ett instrument som kunde fånga och uppsluka hela mitt intresse. Gitarren som fått ersätta skokartongstrummandet till låtarna i Tio I Topp på lördagarna i låg- och mellanstadiet, var bara ett substitut för den omöjliga dröm som ett trumset var. Istället för. I väntan på.

    Där och då i 15 – 16-årsåldern kunde jag lika gärna ha tippat över till altsax, Be Bop och Charlie Parker. Men Wes Montgomery kom emellan. Av någon anledning, jag vet inte hur eller varför, hittade jag LP:n The Best of Wes Montgomery och för första gången hörde jag el gitarren som en berättande röst.

    Melodier är historier och Wes Montgomery berättade historier. Ordlösa historier som man ville lyssna på till dess slut. En musikalisk sagofarbror med samma hypnotiserande effekt som John Lee Hooker.

    (Fortfarande än idag är rytmer mer inspirerande än melodier – och ingen har någonsin inspirerats till att skriva en låt efter att ha hört ett långt shreddande gitarrsolo…)

    Där och då kände jag, visste jag att det var så här jag ville spela. Det skulle ta 50 år.

    I Wes spår följde sedan Joe Pass. Jag köpte t o m Joe Pass uppvärmningsövningar på gitarr, fast jag inte kunde läsa en gitarrnot. Nej, jag lyckades inte klura ut övningarna. Men genom att lyssna på Wes så lärde jag mig i varje fall oktavspel, en vanlig spelteknik bland jazzgitarrister och som är lättare att lära sig spela än att förklara på ett enkelt sätt. Åtminstone för mig…

    Jag kan fortfarande inte läsa gitarrnoter – Gud, vet att jag försökt lära mig. Kvintcirkeln lärde jag mig på en kvart i tonåren för att kunna köpa rätt munspel till resp tonart, och glömde kunskaperna lika snabbt när jag tröttnade på munspel. Jag vet skrämmande lite om musikteori och ackordsnamn. Det har gått väldigt bra att skriva låtar ändå, som tagit mig till England, Tyskland, Belgien, USA. Man kan komma långt även med lägereldsackord och bluesskalan.

    I somras bestämde jag mig för att lära mig att spela gitarr. Jazzgitarr, dessutom. Fånga upp den 50 år gamla tråden. Varför göra det lätt för sig?

    Jag hade ingen tanke på att Wes Montgomery skulle fylla 100 år i år, om han fått leva så länge. Och kanske är det bara en ren tillfällighet att cirkeln sluts denna vårvinter, efter 50 år. Men Wes satte en gitarrdröm i huvudet på mig för drygt 50 år sedan, och nu är jag där och fångar drömmen. Kan det bli en bättre hyllning till Wes på 100-årsdagen?

    För idag känns det som att jag till sist har knäckt koden till att spela jazzgitarr. Det är lite som att knäcka skrivkoden av egen förmåga. På gott och ont.

    Man kommer på hur man gör, utan förankring i skrivregler och grammatik. I början blir det yxigt och korta meningar, sedan blir meningarna längre och vackrare – om man väljer att fortsätta. Ingen blir författare bara för att man lär sig knäcka skrivkoden.

    Så nu sitter jag och tar ut kända låtar som Mr Sandman (i Chet Atkins-arr), The Christmas Song (Nat King Cole), La Vie en Rose (Edith Piaff), Gershwin, Jerome Kern osv. Det är inte svårt. Man leker bara fram det och det går ganska fort.

    I lördags vågade jag mig på att spela ett solo till jazzklassikern ”All of me” och det gick hyfsat bra. Inget som går till musikhistorien som nyskapande, men gav mig tillräckligt med blodad tand för att igår söndag ta ut Errol Gardners jazzklassiker ”Misty” och dessutom göra ett sologitarr-arr. Inget avancerat men ett gigantiskt steg framåt jämfört med i somras när jag stod på jazzruta 0…

    För 50 år sedan ville jag kunna ta ut alla Be Bop-solon jag hörde i huvudet (huvudskälet till att jag var på väg att släppa gitarren för altsaxen). Det var fantastiskt att höra hur mycket ball musik som hjärnan skapade, men samtidigt frustrerande att inte kunna fånga tonerna.

    Men solon är bara melodier. Det är inte svårare att hitta på solon än det är att hitta på sångmelodier. Det är bara att börja nynna och leta rätt på tonerna på instrumentet. Inte svårt alls. Som att berätta en kort historia med en början och ett slut. Det finns inget dödligt tråkigare än shreddande, långa solon som inte tar vägen någonstans. Gnider skalor upp och ned och fram och tillbaka. Det är som att lyssna på någon som berättar en lång osammanhängande historia. Man vill liksom bara säga: Kom till saken!

    Den här helgen har min resa nu nått punkten där jag har börjat kunna fånga och ta ut jazz-fraser jag hör i huvudet. Inte fraser från inspelade låtar utan mina egna fraser, och sätta ihop dem till små solon. Det är vansinnigt ballt och det kommer att utveckla mitt låtskrivande. Nya sätt att närma sig musik kreativt.

    Så:

    Tack, Wes Montgomery, och Grattis på 100-årsdagen! ✌️🎶😎

  • Ny förståelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst

    Ny förståelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst

    Av Jonas Almqvist

    Kan ny kunskap om och förståelse av fotbollens entré i Sverige, även ge oss ny förståelse om den svenska idrottsrörelsens uppkomst och nycklarna till den återkommande diskussionen om Riksidrottsförbundets (RF:s) uppdrag: Fördelare av statliga medel till idrotten utifrån Statens krav på idrotten, eller: som företrädare för idrotterna i kraven på samhället?

    Sedan 1886, i drygt 135 år, har Fotbollsförbundet, journalister, forskare, professorer osv okritiskt hävdat att svensk fotboll fram till hösten 1890, spelades efter sk svenska fotbollsregler – ett mischmasch av engelska fotbolls- och rugbyregler. Den som stått för uppgifterna är Major Viktor Balck, kallad “Den svenska idrottens fader”.

    Men i två fullmatade artiklar (den första i Sv Idrottshistoriska Föreningens Årsskrift 2021, och nu del 2 i årets Årsskrift för 2022), visar jag att Balck inte bara medvetet for med osanning utan också varför. Historien om fotbollens entré i Sverige, är lika mycket en historia om idrottsrörelsens födelse, om en kamp mellan maktintressen i skiftet mellan ståndssamhället Sverige och den framväxande industrialismens Sverige, och den ständiga frågan: Vem ska äga idrotten?

    Idrottshistoria är en ung akademisk disciplin i Sverige. Synen på den svenska idrottsrörelsens uppkomst, har formats av Prof Jan Lindroths doktorsavhandling 1974. Avhandlingen skriver fram Gymnastiska centralinstitutets och den på GCI anställde Viktor Balcks roll. Efter avhandlingen har Lindroth fortsatt att i böcker hävda att Balcks haft en avgörande roll för den svenska idrottsrörelsens födelse och lansera Balck som den svenska idrottens fader.

    Att hävda och visa att svensk idrottshistorisk tradition bygger på felaktigheter som ingen vågat, velat eller funnit anledning att ifrågasätta, blir lite som gossen i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”: Den som pekar och säger att ”Kejsaren är ju naken”, när alla smickrar Kejsaren för kläder som inte finns. Det blir som Davids kamp med Goliat: att utmana en aldrig ifrågasatt historisk och akademisk tradition med 135 år på nacken.

    Förhoppningsvis har jag skapat en spricka; väckt en tanke som med tiden får sprickan att växa tills Goliat faller.

    Om inte annatt: Ett stycke spännande, svensk fotbollshistorisk läsning i väntan på att fotbollssäsongen ska dra igång på allvar.

    Svenska Idrottshistoriska Föreningen finns på Facebook, medlemskapet kostar 250 kr/år och då får man årsboken och medlemsskrifterna, fylld med spännande idrottshistoria i små och stora ämnen.

    Ps. Fotot på omslaget hittade jag av en händelse för ngt år sedan. Det föreställer Malmö Velocipedklubbs fotbollslag och är det första kända fotografiet av ett svenska fotbollslag. Fotot är taget senhösten 1890, på den fotbollsplan cykelklubben iordningställt på sitt inhägnade område.

    ✌️🎶😎

  • Hooja: “Det är som Nordkorea i Gällivare, inget kommer ut”

    Hooja: “Det är som Nordkorea i Gällivare, inget kommer ut”

    📻 Förra året satt dom hemma i Gällivare och såg P3 Guld på TV och nu är dom här som nominerade till Årets artist/grupp OCH ska uppträda! Vi pratar med Hooja om raketkarriären, EPA-dunk eller icke EPA-dunk och självklart om P3 Guld. [sr.se]

  • Goda Gud

    Goda Gud

    Av Jan Oberg

    🇸🇪 Goda Gud, och det ska hon säga ?? !!
    – Det är viktigt från regeringens sida i en sådan här situation att agera kallt. Överväga noggrant vilka mått och steg man ska vidta..”
    Vem var det som utan konsekvensbedömning, i panik och med populistiskt argument om att vi älskar Sverige skickade iväg ansökan till NATO – också utan att ha tänkt på Turkiets eventuella roll? Utan verklig samhällelig debatt och med 47% för medlemsskap?
    Det var dåvarande statsminister Magdalena Andersson.

  • Statsminister Kristersson ett hot mot Sveriges framtid

    Statsminister Kristersson ett hot mot Sveriges framtid

    Av Jan Oberg

    🇸🇪 Statsminister Kristersson – menar du med detta att Ryssland kommer att anfalla Sverige inom kort? Om inte, var god förklara varför du talar på det här sättet om det inte ska kunna uppfattas som förvirrat skrämselprat.
    Anser du det för anständigt att tala om den mycket breda majoritet för NATO-medlemsskap hos svenska folket när bara 47% vid ansökningsbeslutet var för det även efter en ovärdigt ensidig pro-NATO mediebevakning och i praktiken ingen offentlig debatt?
    Medmindre du tonar ned den manifesta hysterin o förklarar dig så vi alla kan förstå vad du menar tillåter åtminstone jag mig att anse ditt sätt att leda landet för ett större hot mot Sveriges framtid än Putin någonsin kommer att bli.

  • Ingen skall vara kun en pige

    Ingen skall vara kun en pige

    Av Martin Theander

    Detta är inte för alla. Men är du som jag eller äldre fattar du hur överväldigad jag blev över att få en stol vid begravningsgudstjänsten för Lise Nørgaard. Att säga att den ikoniska 105-åriga berättaren dog med en GT i hand är kanske att ta i en smula, men inte så himla långt från sanningen. Hennes sista önskan var att våra sorgepengar skulle gå till Danners kvinnofridcenter. Lise Nørgaard har ungefär samma anseende i Danmark som Astrid Lindgren har i Sverige (även om Astrid är mer känd och läst utanför sitt hemland). Så andakten direktsändes i både DR och TV2. För pappas bäste kompis, musikdirektören Carl Hervelius, var detta rena julafton framför TV:n i Malmö, och jag klappade mig på magen när han och min kära syster Maria Theander efteråt kunde berätta att mina brillor och jag hade flimrat förbi i rutan. Min fåfänga krävde bildbevis här. Lise Nørgaard var mamma och jag helt överens om. Varken Lise eller mamma ville ju vara “Kun en pige”, som titeln lyder på en av Nørgaards självbiografiska böcker. Lise var född 1917 och skickades av sin familj till hushållningsskola för att bli god hemmafru, men blev mot tidens odds till slut skribent – och hjälpte därmed till att förändra oddsen. Mamma var född 1939, inspirerad av Nørgaards generation bröt hon sig loss från att vara kaffekokande prästfru, hoppade med alla systrar upp på 1968-barrikaderna och fick en tveeggad frihet. Pittoreskt idag kanske, men ta inget för givet och glöm aldrig hur mycket av sin personliga lycka och trygghet kvinnor som dem satte på spel för en kollektiv framåtrörelse för jämlikhet. Om det inte redan framgår vill jag understryka: jag är oändligt stolt över att vara min mammas son. Nørgaards mästerverk blev det djupt insiktsfulla, underfundigt komiska, lunkande TV-dramat Matador (i Sverige heter brädspelet Monopol, serien sändes 1978-1981 och finns på DR Play). Matador skildrar existensens oförutsägbara vändningar under några decennier i Korsbæk, en mindre stad inte olik Nørgaards eget Roskilde (eller mammas Kävlinge, för den delen). Berättelsens medryckande kraft är på nivå med Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. En måste vara blind och döv för att missa tyngden i dess gripande, osnaskiga och krassa skildring av en ung homosexuell mans förtvivlade strävan att nå fram till sin bittre far, i en tid då media var reserverat för heterosexuella dilemman. Innan klockorna ringde in till Sankt Pauls kirke i Köpenhamn i lördags tog den intuitivt kommunicerande prästen Kathrine Lilleør en runda i kyrkan för att hälsa på sisådär 600 människor – alltså, hon tog inte alla i hand, men hon gick lugnt från bänk till bänk och såg var och en, kreti som pleti, innerligt i ögonen. Mästerligt, liksom hennes fenomenala tal om Nørgaards person och gärning. Blomsterprakten var överdådig, kören var fullständigt enastående, psalmerna sjöngs på riktigt. Seriens Kirsten Olesen, Ghita Nørby och Malene Schwartz deltog, liksom Susanne Bier och många andra danska dignitärer. När klockorna ringde ut och kistbilen rullade iväg över kyrkplatsens gatstenar kändes det nästan som att vara i Korsbæk. Sedan gick jag till Højbro plads och tog en pølse med Cocio för pappa och därefter kaffe och cigg för mamma inne på eviga Floss, innan lokaltåget rullade hemåt. Ingen skall vara kun en pige.

  • Jag hade tänkt att ta upp snusandet igen

    Jag hade tänkt att ta upp snusandet igen

    Av Jonas Almquist

    En vecka in på det nya året. Jag hör hur det krasar under fötterna på min omgivning. Nej, det är inte den knastertorra snön som krasar, utan alla dessa Nyårslöften. Alla dessa goda intentioner som ska ta oss till ett bättre, ett kvalitetsmässigt rikare liv. Nu ligger de i spillror runt våra fötter och snart har vi glömt dem och förträngt våra misslyckanden:

    ”Vad var det för ord – var det långt eller kort
    Var det väl eller illa skrivet?
    Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
    Du barfota barn i livet…”

    För egen del hade jag tänkt att ta upp snusandet igen, denna ädla fina tobaksvana och enda drog jag helt och fullt omfamnat som min följeslagare i livet.

    Men varför begränsa sig? Livet är så mycket större utanför boxen. Jag tänkte även ta upp rökandet – cigaretter till vardags, pipa i hemmets kreativa härd. Jag tänkte hänge mig åt dryckenskap, företrädesvis åt gin, vodka och möjligtvis en oliv för nyttans skull – skakad, inte rörd.

    Men en vecka in på det nya året, en vecka i den kreativa gitarrbubbla jag befinner mig i, inser jag att Nyårslöftena åter stannat vid goda, förvisso mycket goda men ändock fruktlösa intentioner.

    Jag sörjer inte. Det kommer ett nytt Nyår om ett år, och med det ett nytt tillfälle att på allvar ta tag i snusandet, rökandet och dryckenskapen. Det är aldrig försent för drömmar och Nyårslöften. Det finns alltid tid, innan slutsignalen går.

    En vecka under gitarrspelandets korkek, är inte heller det sämsta. Tvärtom. Jag tror att jag blir kvar här. Tillsvidare.

    Nu går vi mot sommaren.

    ✌️🎶😎

  • Det blir inte mer rock’n’roll än så

    Det blir inte mer rock’n’roll än så

    Av Jonas Almquist

    Det var ugnefär idag för 44 år sedan, som Anders Klintevall i P3:s Asfaltstelegrafen, spelade den låt som en månad senare (i mitten av januari 1979) resulterade i ett engelskt skivkontrakt och att jag startade Lädernunnan/Leather Nun.

    Egentligen skulle det bara ha blivit en single, men Industrial Records kunde inte välja baksida så det blev en EP. En EP som sedan John Peel spelade två veckor i rad i BBC 1, och hamnade på engelska musiktidningen NME:s Topp 5-indielista jul- och nyårshelgen -79.

    Två månader senare, Skottdagen 29 feb 1980, spelar vi på ett utsålt Scala Cinema i London. Samma venue där Lou Reed och Iggy & The Stooges Englandsdebuterat åtta år tidigare. Det blir inte mer rock’n’roll än så.

    Men allt började med den här låten, som Anders Klintevall spelade i P3 en tisdag- eller onsdagskväll veckan före Jul 1978. Själv var jag i London tillsammans med min ständige medresenär till, Magnus Bagger-Sjöbäck, så jag fick aldrig höra radiodebuten. Men efter allt som hände på grund av låten vid hemkomsten till Sverige, har jag aldrig ens funderat på att jag faktiskt missade radiopremiären för 44 år sedan…

    ✌️🎶😎