-
Ingen skall vara kun en pige
Av Martin Theander
Detta är inte för alla. Men är du som jag eller äldre fattar du hur överväldigad jag blev över att få en stol vid begravningsgudstjänsten för Lise Nørgaard. Att säga att den ikoniska 105-åriga berättaren dog med en GT i hand är kanske att ta i en smula, men inte så himla långt från sanningen. Hennes sista önskan var att våra sorgepengar skulle gå till Danners kvinnofridcenter. Lise Nørgaard har ungefär samma anseende i Danmark som Astrid Lindgren har i Sverige (även om Astrid är mer känd och läst utanför sitt hemland). Så andakten direktsändes i både DR och TV2. För pappas bäste kompis, musikdirektören Carl Hervelius, var detta rena julafton framför TV:n i Malmö, och jag klappade mig på magen när han och min kära syster Maria Theander efteråt kunde berätta att mina brillor och jag hade flimrat förbi i rutan. Min fåfänga krävde bildbevis här. Lise Nørgaard var mamma och jag helt överens om. Varken Lise eller mamma ville ju vara “Kun en pige”, som titeln lyder på en av Nørgaards självbiografiska böcker. Lise var född 1917 och skickades av sin familj till hushållningsskola för att bli god hemmafru, men blev mot tidens odds till slut skribent – och hjälpte därmed till att förändra oddsen. Mamma var född 1939, inspirerad av Nørgaards generation bröt hon sig loss från att vara kaffekokande prästfru, hoppade med alla systrar upp på 1968-barrikaderna och fick en tveeggad frihet. Pittoreskt idag kanske, men ta inget för givet och glöm aldrig hur mycket av sin personliga lycka och trygghet kvinnor som dem satte på spel för en kollektiv framåtrörelse för jämlikhet. Om det inte redan framgår vill jag understryka: jag är oändligt stolt över att vara min mammas son. Nørgaards mästerverk blev det djupt insiktsfulla, underfundigt komiska, lunkande TV-dramat Matador (i Sverige heter brädspelet Monopol, serien sändes 1978-1981 och finns på DR Play). Matador skildrar existensens oförutsägbara vändningar under några decennier i Korsbæk, en mindre stad inte olik Nørgaards eget Roskilde (eller mammas Kävlinge, för den delen). Berättelsens medryckande kraft är på nivå med Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. En måste vara blind och döv för att missa tyngden i dess gripande, osnaskiga och krassa skildring av en ung homosexuell mans förtvivlade strävan att nå fram till sin bittre far, i en tid då media var reserverat för heterosexuella dilemman. Innan klockorna ringde in till Sankt Pauls kirke i Köpenhamn i lördags tog den intuitivt kommunicerande prästen Kathrine Lilleør en runda i kyrkan för att hälsa på sisådär 600 människor – alltså, hon tog inte alla i hand, men hon gick lugnt från bänk till bänk och såg var och en, kreti som pleti, innerligt i ögonen. Mästerligt, liksom hennes fenomenala tal om Nørgaards person och gärning. Blomsterprakten var överdådig, kören var fullständigt enastående, psalmerna sjöngs på riktigt. Seriens Kirsten Olesen, Ghita Nørby och Malene Schwartz deltog, liksom Susanne Bier och många andra danska dignitärer. När klockorna ringde ut och kistbilen rullade iväg över kyrkplatsens gatstenar kändes det nästan som att vara i Korsbæk. Sedan gick jag till Højbro plads och tog en pølse med Cocio för pappa och därefter kaffe och cigg för mamma inne på eviga Floss, innan lokaltåget rullade hemåt. Ingen skall vara kun en pige.
-
Jag hade tänkt att ta upp snusandet igen
Av Jonas Almquist
En vecka in på det nya året. Jag hör hur det krasar under fötterna på min omgivning. Nej, det är inte den knastertorra snön som krasar, utan alla dessa Nyårslöften. Alla dessa goda intentioner som ska ta oss till ett bättre, ett kvalitetsmässigt rikare liv. Nu ligger de i spillror runt våra fötter och snart har vi glömt dem och förträngt våra misslyckanden:
”Vad var det för ord – var det långt eller kort
Var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
Du barfota barn i livet…”För egen del hade jag tänkt att ta upp snusandet igen, denna ädla fina tobaksvana och enda drog jag helt och fullt omfamnat som min följeslagare i livet.
Men varför begränsa sig? Livet är så mycket större utanför boxen. Jag tänkte även ta upp rökandet – cigaretter till vardags, pipa i hemmets kreativa härd. Jag tänkte hänge mig åt dryckenskap, företrädesvis åt gin, vodka och möjligtvis en oliv för nyttans skull – skakad, inte rörd.
Men en vecka in på det nya året, en vecka i den kreativa gitarrbubbla jag befinner mig i, inser jag att Nyårslöftena åter stannat vid goda, förvisso mycket goda men ändock fruktlösa intentioner.
Jag sörjer inte. Det kommer ett nytt Nyår om ett år, och med det ett nytt tillfälle att på allvar ta tag i snusandet, rökandet och dryckenskapen. Det är aldrig försent för drömmar och Nyårslöften. Det finns alltid tid, innan slutsignalen går.
En vecka under gitarrspelandets korkek, är inte heller det sämsta. Tvärtom. Jag tror att jag blir kvar här. Tillsvidare.
Nu går vi mot sommaren.
✌️🎶😎
-
Det blir inte mer rock’n’roll än så
Av Jonas Almquist
Det var ugnefär idag för 44 år sedan, som Anders Klintevall i P3:s Asfaltstelegrafen, spelade den låt som en månad senare (i mitten av januari 1979) resulterade i ett engelskt skivkontrakt och att jag startade Lädernunnan/Leather Nun.
Egentligen skulle det bara ha blivit en single, men Industrial Records kunde inte välja baksida så det blev en EP. En EP som sedan John Peel spelade två veckor i rad i BBC 1, och hamnade på engelska musiktidningen NME:s Topp 5-indielista jul- och nyårshelgen -79.
Två månader senare, Skottdagen 29 feb 1980, spelar vi på ett utsålt Scala Cinema i London. Samma venue där Lou Reed och Iggy & The Stooges Englandsdebuterat åtta år tidigare. Det blir inte mer rock’n’roll än så.
Men allt började med den här låten, som Anders Klintevall spelade i P3 en tisdag- eller onsdagskväll veckan före Jul 1978. Själv var jag i London tillsammans med min ständige medresenär till, Magnus Bagger-Sjöbäck, så jag fick aldrig höra radiodebuten. Men efter allt som hände på grund av låten vid hemkomsten till Sverige, har jag aldrig ens funderat på att jag faktiskt missade radiopremiären för 44 år sedan…
✌️🎶😎
-
Grovklippta Jimi Hendrix film återfunnits
Av Jonas Almquist
Jimi Hendrix var aldrig viktig för mig, antagligen var jag för ung. Men i år skulle han ha fyllt 80 år, och häromdagen fyllde vännen Clas Yngström år, någon som verkligen hållit Hendrix fana uppe här i Sverige.
Så det här får bli en lite försenad födelsedagspresent till Clas (och alla evt Hendrix-fans).
Det skulle blivit en promo-film för låten ‘Foxy Lady’, som skulle släppas i dec 1967. Allen Daviau spelade in filmen utan ljud och sedan skulle filmbilderna matchas ihop med studioinspelningen av låten. Av någon anledning blev filmen aldrig klar och släppt.
Nu har den grovklippta filmen återfunnits inkl tidskoden, vilket tyder på att det är arbetskopian som sedan ratades av antingen skivbolaget eller Jimi Hendrix, innan den blev färdigklippt. Filmen har restaurerats (antagligen med anledning av Jimi Hendrix 80-årsdag) och kom upp för cirka två timmar sedan på Vimeo. Den finns m a o inte på YouTube. Jag vet inte heller om Jimi Hendrix dödsbo gett ok till filmen, så vi får vi se hur länge den ligger uppe.
Grattis i vilket fall, Clas! ✌️🎶😎
-
Stockholmspriset 2022
Av Ajje Ljungberg
Plötsligt händer det. Micke och jag får ta emot Nöjesguidens hederspris. Tack alla som hjälpt oss att komma hit. (Nej, vi visste inte om det för i så fall hade vi inte gått.) ❤️
-
FRANK ZAPPA PÅ SICILIEN
Av Lars Movin
FRANK ZAPPA PÅ SICILIEN
eller: EN ÖVERRASKNING PÅ NETFLIXVisserligen är följande lite ur kuriosa, men eftersom det är där vi ändå spenderar en hel del av vår tid, låt oss bara hoppa direkt in i det:
När jag började samla på skivor någon gång under första hälften av 70-talet var det en stjärna som lyste över alla andra: Frank Zappa (1940-1993). Innan jag hade en skivspelare hade jag en bandspelare, och på mitt allra första band hade jag spelat in “Freak Out!”, Frank Zappa & The Mothers of Inventions dubbeldebutalbum från 1966, som min kära (och saknade) storebror hade varit så angelägen att ta in i mitt unga, mottagliga sinne. Det var kärlek vid första lyssningen, och när systemet kompletterades med en grammofon införskaffade jag allt Zappa släppt – och fortsatte att släppa – och det var inte så lite. I början av 80-talet svalnade dock intresset något, men jag är generellt sett ett troget fan, så jag fortsatte att köpa skivorna allt eftersom de kom ut – och därmed också det något riktningslösa albumet “The Man from Utopia” från 1983, i idag förmodligen mest ihågkommen för det säregna omslaget (se nedan), skapat av den italienske serietecknaren Tanino Liberatore (mannen bakom seriefiguren RanXerox).
Att illustrationerna på skivans fram- och baksida hänvisade till en kaotisk turné i Italien 1982 nämndes, vad jag minns, redan i omnämnandet av albumet då, men detaljerna gick över mitt huvud – och det gjorde de. Det intresserar mig inte riktigt heller, eftersom Zappa-febern, som antytts, hade försvunnit då.
Sedan snabbspolar vi fram till förra helgen, då jag som så ofta förut surfade runt på olika streamingtjänster för lite underhållning och – skratta och håll – plötsligt dök det upp en dokumentär med titeln “Summer of ’82: When Zappa Came till Sicilien”. Filmen är inte ny, den är från 2013, men den hade undgått min uppmärksamhet, så jag gav den en chans – och blev både informerad om bakgrunden till omslaget till “Mannen från Utopia” och ganska väl underhållen. Det är långt ifrån ett mästerverk, men har du ens det minsta intresse för Zappa är filmen värd din speltid.
Filmaren, italienaren Salvo Cuccia, har försökt skapa en ram där hans egen far/son-berättelse speglas i Zappas dito. Men denna något förutfattade ram försvinner snabbt i bakgrunden till förmån för historien om den galnaste konserten som Zappa någonsin gett, nämligen den som ägde rum den 14 juli 1982 på Stadio Comunale La Favorita, en fotbollsstadion i staden Palermo, Sicilien. Det är en komplex historia, men det korta av den långa historien är att konserten slutade i ragnarok – tre personer miste livet – medan Zappa och hans alltid toppstämda ensemble försökte behålla lugnet på scenen och genomföra så mycket av showen som de skulle kunna göras (ungefär en timmes tid).
En sidohistoria är att Palermo ligger ganska nära den lilla sicilianska staden Partinico, där Frank Zappas far – Francesco Zappa – hade sina rötter och tillbringade sitt liv tills han lämnade 1900 för att emigrera till Amerika. Och i filmen berättas det att en italiensk vän, den färgstarke Massimo Bassoli, innan Palermo-konserten tog med Zappa på en utflykt till familjens hemstad. Trots att det var hans första besök på platsen blev besöket ganska kort eftersom turnéprogrammet inte tillät något annat. Kanske skulle fler besök ha följt om inte Zappa hade dött 1993, bara 52 år gammal. Och istället var det hans sörjande familj som tog upp kopplingen under resan till Particino, som utgör en betydande del av filmen. Den här gången hade mer tid avsatts, vilket resulterade i att de faktiskt dammade av flera avlägsna släktingar med efternamnet Zappa. Med på resan var änkan Gail Zappa samt tre av parets fyra barn: sonen Dweezil och döttrarna Diva och Moon Unit. Och hur de alla bara är sympatiska bekantskaper (Gail dog tyvärr 2015, bara två år efter att filmen spelades in). Kanske är det jag som blir gammal och sentimental, men jag blir helt enkelt rörd av scenen där familjen Zappa tas emot som hedersgäster i stadshuset i Particino. Och när, mot slutet av filmen, gatan där Zappas pappa bodde innan avresan till USA döps om till Via Frank Zappa, är det inte ett torrt öga!
Roliga fakta: Två år efter inspelningen av filmen, 2015, släppte Dweezil Zappa ett album med titeln “Via Zammata”, namnet på gatan i Partinico, nu omdöpt till Via Frank Zappa.
-
Spotify-siffrorna för 2022 kommer som en musikens Lucia
Av Jonas Almqvist
Lucia – Ljusets budbärare i vintermörkret. En dryg vecka dit, men frågan är om inte Spotify-siffrorna för 2022 kommer som en musikens Lucia och varslar om ljusa tider.
För trots att inte Nunnan släppt något nytt sedan innan pandemin, så fortsätter Spotify-siffrorna att peka uppåt. 2022 har varit ett Spotify-år där alla parametrar ökat (och rätt mycket), jämfört med 2021.
Man skulle ju kunna tänka sig att pandemi-åren 2020 och 2021 när det mesta stängde ned, skulle avspegla sig i drastiskt ökade streamingsiffror (musik, film osv) för att sedan få en tillbakagång 2022 när det mesta öppnat upp igen – men så har inte varit fallet med Nunnan. Folk har väl inte jobb eller så börjar Nunnan-fansen att bli pensionärer med mer fritid, vad vet jag? 😆
Antalet streams/år har fördubblats sedan 2019, till drygt 324 000 st under 2022. Antalet ”Spotify-länder” med Nunnanlyssnare, har ökat från 87 till 122 st länder.
Men två saker är kanske ”bransch-viktigare” än andra Spotify-siffror:
Det första är att Nunnans musikgeografiska karta har förändrats radikalt. Siffrorna för 2022 (med siffrorna för 2019 inom parentes) ser ut så här för Nunnan:
• 1. Sverige (1),
• 2. USA (6),
• 3. England (7) och
• 4. Tyskland (3).Det betyder att de tre viktigaste skivmarknaderna USA, England och Tyskland klättrat upp i topp, efter Sverige. USA och England är ju dessutom två marknader med stort inflytande på musikscenen. Det som händer där, får gensvar i Europa – det är sällan tvärtom.
Att USA, England och Tyskland nu toppar streamandet efter Sverige, känns som att vi tagit igen förlorad mark och nu är tillbaka till hur skivförsäljningen såg ut på 1980- och 90-talet – bortsett från Sverige. Men Sverige har ju av naturliga skäl legat långt framme på Spotifysidan, så där har Nunnan haft försprång gentemot digitalt slöare marknader som just USA, England och Tyskland.
Det här är dessutom viktiga förändringar som påverkar kommande evt skivsläpp och turnerande; siffror som musikbranschen tittar noggrant på.
Det andra ”bransch-viktiga” är att 54% av Spotifylyssnarna, har lyssnat på Nunnan via tips per sms och de digitala plattformarna WhatsApp och Instagram. ”Djungeltrumman” med andra ord. Men också två stora digitala plattformar där inte jag eller Nunnan varit med. Här finns saker att göra och att bygga på.
Det betyder att officiella spellistor, bloggar och media (som vanligtvis driver musiklyssnandet), inte haft lika starkt inflytande. Vilket i sin tur är ”mumma” för marknadsavdelningarna på skivbolag och hos turnéarrangörer. De ser att de officiella marknadsföringskanalerna (officiella spellistor, bloggar, radio, tidningar osv) är eftersatta med att det rör sig märkbart uppåt via Djungeltrumman.
Det innebär att marknadsföring inför ett nytt album eller en turné, får automatisk draghjälp av en redan aktiv och växande Djungeltrumma och får ett betydligt större genomslag än annars. More bang for the promo buck.
Det här öppnar för ett intressant 2023 och 2024. Från en kanske sakta insomnande ”karriär”, till något som kan raskt vara på väg uppåt igen ”karriärsmässigt”. Spotifysiffrorna pekar stadigt uppåt, men jag behöver kliva in på WhatsApp och Insta för att stötta upp det som händer där. Det är helt OK – Jag gillar positiva utmaningar. 😉
Trevlig fredag, på er! ✌️🎶😎
-
Frank är död
The Nomads pressmeddelande:
FRANK MINARIK 3/7 1961 – 28/11 2022.
Vår kära vän och Nomads orgel/maraccaspelare under åren 1983 till 1992 har lämnat oss efter en svår tid av svår sjukdom. Den snällaste och roligaste killen du någonsin kan träffa, “Stubben” kommer att vara evigt saknad. Tack för alla fina stunder vi fick tillbringa tillsammans, vi älskar dig! -
Jag sitter och chattar med Butthole Surfers
Av Jonas Almqvist
Man kan tillbringa fredagskvällar på olika sätt. Jag sitter och chattar med Butthole Surfers. Det har funnits band mellan Nunnan och BS sedan början av 1980-talet. Fast på den tiden var det brev och telefon som gällde. BS hörde talas om Nunnan några år innan Nunnan hörde talas om BS. Då hade BS redan plockat upp Nunnans låt ’No Rule’ som stående extranummer. 1985 gör man en Europaturné. Vi vet fortfarande inte om Butthole Surfers. Det dröjer något år till innan vårt San Franciscobaserade skivbolag Subterreanean Records, råkar nämna det i förbifarten.
Den här fredagskvällen sitter Jess Pinkus i BS och jag och chattar interkontinentalt. Hur tråkigt det var att vi inte fick kontakt, för som Pinkus säger: ”Ni var ett mkt strörre namn i England och Europa än ni kanske fattade. En gemensamturné hade varit roligt och samtidigt bra för bägge banden.”
Det tar 40 år innan vi får kontakt på riktigt. Då har Mark Lanegan redan berättat hur Gibby Haynes i BS, agerat PR-man för Nunnan i USA. Han har frälst Josh Homme i Kyuss, så att Josh startar ett nytt band – The Queens Of The Stone Age. Och när Josh rekryterar Mark Lanegan som sångare i QOTSA, hårdpluggar han Nunnan-låtar så att Mark ska fatta vad QOTSA handlar om. Mark blir Nunnan-fan för livet. Vi korsar väg för 15 år sedan och blir med tiden goda vänner som hörs av med jämna mellanrum privat. Mark skulle ha sjungit på den Nunnan-platta vi skulle börjat jobba på våren 2020, men pandemin kom emellan.
När pandemin väl bromsats och livet börjat så sakteliga återgå till det normala, är det dags att ta upp inspelningsplaneringen igen. Men Marks heroinslitna kropp klarar inte sviterna av en Covidinfektion och går bort i mars i år. Alldeles för tidigt, alldeles för ung.
Men på något konstigt sätt sluts cirkeln. Det har naturligtvis inte med Mark Lanegan att göra, det bara slumpar sig så. Men här sitter Pinkus och jag denna fredagskväll och chattar bort ett par timmar och nystar oss tillbaka från Mark, Josh Homme, Gibby Haynes och till hur allt började. Som att veva en film om Nunnan och BS baklänges.
Efter många år på indieetiketter, kritade BS på för Capitol och blev mainstream. Hamnade på 31 plats på Billboards Albumlista. Då hade Jeff redan klivit av. Från kultband till mainstream till kultband.
Vi snabbspolar framåt. Sedan något år tillbaka jobbas det på en film som ska dokumentera BS. Man har kört olika crowdfundingaktiviteter. Om filmen blir klar eller hur den blir, vet inte Jeff Pinkus. Han har tagit sin hand från filmen och dess regissör, för att regissören inte riktigt vet hur han vill ha det och verkar mer intresserad av att nyttja BS-filmen för att ragga tjejer och ta droger. Filmens slut är inspelad och klar. Ett positivt slut. Och intervjun med Teresa ”Nervosa” Taylor, gruppens andra trummis, är gjord på det sjukhem där hon befinner sig. Jeff vill inte berätta hur hon mår, men jag förstår att hennes klocka tickar om man säger som så.
Vi lämnar filmkapitlet. Samtalet glider över många olika ämnen när vi försöker rekapitulera fyra decennier. Vi landar allt som oftast i hur många likheter det är mellan våra respektive band och hur stor respekten för Nunnan alltid varit hos BS. Alla gamla bandkamrater i BS har fått den videohälsning jag skickade för en vecka sedan via Micke Hujanen (Tack, Micke!) Och de gamla BS-medlemmarna har blivit glada, hälsat tillbaka och räknat upp sina favorit-Nunnan-låtar. Jeff Pinkus favoritlåt är Slow Death.
Timmarna försvinner snabbt, men nu har vi etablerat kontakt och kommer inte att släppa den. BS finns inte längre som band. Sedan 2018 spelar Jeff i Melvins och var i Sverige för inte så länge sedan med bandet. Det skulle inte förvåna om Pinkus och Gibby dyker upp på nästa Nunnan-album…
Trevlig helg, på er! ✌️🎶😎
-
Sven-Bertil Taube är död
Av Jonas Almquist
Det är en solig dag i Huvudsta, Solna. I köket står morsan och lagar lunch. Transistorradion står som vanligt på. Snart kommer Tolvslaget i radion, med Örjanslåten från Stadshuset i Stockholm följt av Dagens Dikt.
Alldeles innan kommer det som blir min första, riktigt stora radioupplevelse, efter Nicke “Mossa mossa på er, alla människobarn” Lilltroll på Julafton:
Sven-Bertil Taube framför Nils Ferlins En Valsmelodi i tonsättning av Lillebror Söderlund och arrangemang av Ulf Björlin. Året är 1961.
Det finns stunder i livet när alla sinnen öppnas på vid gavel och stunden etsar sig in i kroppen för evigt. En upplevelse så stark att inte Alzheimer och demens rår på minnet.
Sven-Bertils röst får Ferlins ord att tränga in i djupet på denna femåring, så djupt att Ferlin är den ende poet jag alltid kommer att återvända till med jämna mellanrum. Inte långt därefter kommer vännen Lars Forssell, men likväl distanserad.
Om Arendorff berättas att han vid ett tillfälle hade skuldsatt sig på flertalet av de pilsnerkaféer han hängde på. För att få pengar till pilsner och en macka, lyckade lyckades han sälja nyheten om sin plötsliga bortgång till Dagens Nyheter med dödsannons och allt. Några dagar senare sålde han en artikel om att han var vid liv till sina sörjande medarbetare på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. En ungsocialistisk kanalje med nära till skratt, som regelbundet skrev för tidningen Arbetaren.
Ferlin – Klarabohemen som beundrade ungsocialisten (anarkisten) Viktor Arendorff så mycket att han skrev en dikt om honom, som han tonsatte själv och blev Ferlins mest kända visa vid sidan av Valsmelodin.
“På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de’ ingenting särskilt me’ de’.”Tidningen Arbetaren hade ingenting till övers för vare sig Moskvakommunister, Berlinnazister eller en svekfull svensk socialdemokrati. Och kulturen var viktig för tidningen. Liksom Arendorff kom Nils Ferlin att skriva för Arbetaren, precis som författaren Stig Dagerman skulle komma att göra på 1940-/50-talet och det geniala radarparet Tage Danielsson och Hasse Alfredsson på 1970-talet.
Ferlins poesi är alltid enkel, varm och väldigt träffande. Han ser livet, utanförskapet och förblir en fiende till den förklokade dumheten.
“När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär
ty de voro ju så förklokade alla
Då nändes de varken dans eller glädje och sång
eller något som kunde vådeligt låta
När skönheten kom till byn om hon kom någon gång
då ville de varken le eller gråta.”När andra poeter tävlar i språklig knepighet eller ord som plakat, drar Ferlin ned brallorna på sina kollegor och sätter bollen i krysset som om inget vore enklare i världen:
“Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.”För två timmar sedan nås vi av budet att Sven-Bertil Taube har gått bort. Det kommer att bli en dag där många kommer att säga många ord om honom. För mig räcker ett enkelt:
Tack för att du gav mig Nils Ferlin! För det är jag dig evigt tacksam, Sven-Bertil.
✌️🎶😎
-
Subscribe
Subscribed
Already have a WordPress.com account? Log in now.
BONGORAMA.SE 