-
FRANK ZAPPA PÅ SICILIEN
Av Lars Movin
FRANK ZAPPA PÅ SICILIEN
eller: EN ÖVERRASKNING PÅ NETFLIXVisserligen är följande lite ur kuriosa, men eftersom det är där vi ändå spenderar en hel del av vår tid, låt oss bara hoppa direkt in i det:
När jag började samla på skivor någon gång under första hälften av 70-talet var det en stjärna som lyste över alla andra: Frank Zappa (1940-1993). Innan jag hade en skivspelare hade jag en bandspelare, och på mitt allra första band hade jag spelat in “Freak Out!”, Frank Zappa & The Mothers of Inventions dubbeldebutalbum från 1966, som min kära (och saknade) storebror hade varit så angelägen att ta in i mitt unga, mottagliga sinne. Det var kärlek vid första lyssningen, och när systemet kompletterades med en grammofon införskaffade jag allt Zappa släppt – och fortsatte att släppa – och det var inte så lite. I början av 80-talet svalnade dock intresset något, men jag är generellt sett ett troget fan, så jag fortsatte att köpa skivorna allt eftersom de kom ut – och därmed också det något riktningslösa albumet “The Man from Utopia” från 1983, i idag förmodligen mest ihågkommen för det säregna omslaget (se nedan), skapat av den italienske serietecknaren Tanino Liberatore (mannen bakom seriefiguren RanXerox).
Att illustrationerna på skivans fram- och baksida hänvisade till en kaotisk turné i Italien 1982 nämndes, vad jag minns, redan i omnämnandet av albumet då, men detaljerna gick över mitt huvud – och det gjorde de. Det intresserar mig inte riktigt heller, eftersom Zappa-febern, som antytts, hade försvunnit då.
Sedan snabbspolar vi fram till förra helgen, då jag som så ofta förut surfade runt på olika streamingtjänster för lite underhållning och – skratta och håll – plötsligt dök det upp en dokumentär med titeln “Summer of ’82: When Zappa Came till Sicilien”. Filmen är inte ny, den är från 2013, men den hade undgått min uppmärksamhet, så jag gav den en chans – och blev både informerad om bakgrunden till omslaget till “Mannen från Utopia” och ganska väl underhållen. Det är långt ifrån ett mästerverk, men har du ens det minsta intresse för Zappa är filmen värd din speltid.
Filmaren, italienaren Salvo Cuccia, har försökt skapa en ram där hans egen far/son-berättelse speglas i Zappas dito. Men denna något förutfattade ram försvinner snabbt i bakgrunden till förmån för historien om den galnaste konserten som Zappa någonsin gett, nämligen den som ägde rum den 14 juli 1982 på Stadio Comunale La Favorita, en fotbollsstadion i staden Palermo, Sicilien. Det är en komplex historia, men det korta av den långa historien är att konserten slutade i ragnarok – tre personer miste livet – medan Zappa och hans alltid toppstämda ensemble försökte behålla lugnet på scenen och genomföra så mycket av showen som de skulle kunna göras (ungefär en timmes tid).
En sidohistoria är att Palermo ligger ganska nära den lilla sicilianska staden Partinico, där Frank Zappas far – Francesco Zappa – hade sina rötter och tillbringade sitt liv tills han lämnade 1900 för att emigrera till Amerika. Och i filmen berättas det att en italiensk vän, den färgstarke Massimo Bassoli, innan Palermo-konserten tog med Zappa på en utflykt till familjens hemstad. Trots att det var hans första besök på platsen blev besöket ganska kort eftersom turnéprogrammet inte tillät något annat. Kanske skulle fler besök ha följt om inte Zappa hade dött 1993, bara 52 år gammal. Och istället var det hans sörjande familj som tog upp kopplingen under resan till Particino, som utgör en betydande del av filmen. Den här gången hade mer tid avsatts, vilket resulterade i att de faktiskt dammade av flera avlägsna släktingar med efternamnet Zappa. Med på resan var änkan Gail Zappa samt tre av parets fyra barn: sonen Dweezil och döttrarna Diva och Moon Unit. Och hur de alla bara är sympatiska bekantskaper (Gail dog tyvärr 2015, bara två år efter att filmen spelades in). Kanske är det jag som blir gammal och sentimental, men jag blir helt enkelt rörd av scenen där familjen Zappa tas emot som hedersgäster i stadshuset i Particino. Och när, mot slutet av filmen, gatan där Zappas pappa bodde innan avresan till USA döps om till Via Frank Zappa, är det inte ett torrt öga!
Roliga fakta: Två år efter inspelningen av filmen, 2015, släppte Dweezil Zappa ett album med titeln “Via Zammata”, namnet på gatan i Partinico, nu omdöpt till Via Frank Zappa.
-
Spotify-siffrorna för 2022 kommer som en musikens Lucia
Av Jonas Almqvist
Lucia – Ljusets budbärare i vintermörkret. En dryg vecka dit, men frågan är om inte Spotify-siffrorna för 2022 kommer som en musikens Lucia och varslar om ljusa tider.
För trots att inte Nunnan släppt något nytt sedan innan pandemin, så fortsätter Spotify-siffrorna att peka uppåt. 2022 har varit ett Spotify-år där alla parametrar ökat (och rätt mycket), jämfört med 2021.
Man skulle ju kunna tänka sig att pandemi-åren 2020 och 2021 när det mesta stängde ned, skulle avspegla sig i drastiskt ökade streamingsiffror (musik, film osv) för att sedan få en tillbakagång 2022 när det mesta öppnat upp igen – men så har inte varit fallet med Nunnan. Folk har väl inte jobb eller så börjar Nunnan-fansen att bli pensionärer med mer fritid, vad vet jag? 😆
Antalet streams/år har fördubblats sedan 2019, till drygt 324 000 st under 2022. Antalet ”Spotify-länder” med Nunnanlyssnare, har ökat från 87 till 122 st länder.
Men två saker är kanske ”bransch-viktigare” än andra Spotify-siffror:
Det första är att Nunnans musikgeografiska karta har förändrats radikalt. Siffrorna för 2022 (med siffrorna för 2019 inom parentes) ser ut så här för Nunnan:
• 1. Sverige (1),
• 2. USA (6),
• 3. England (7) och
• 4. Tyskland (3).Det betyder att de tre viktigaste skivmarknaderna USA, England och Tyskland klättrat upp i topp, efter Sverige. USA och England är ju dessutom två marknader med stort inflytande på musikscenen. Det som händer där, får gensvar i Europa – det är sällan tvärtom.
Att USA, England och Tyskland nu toppar streamandet efter Sverige, känns som att vi tagit igen förlorad mark och nu är tillbaka till hur skivförsäljningen såg ut på 1980- och 90-talet – bortsett från Sverige. Men Sverige har ju av naturliga skäl legat långt framme på Spotifysidan, så där har Nunnan haft försprång gentemot digitalt slöare marknader som just USA, England och Tyskland.
Det här är dessutom viktiga förändringar som påverkar kommande evt skivsläpp och turnerande; siffror som musikbranschen tittar noggrant på.
Det andra ”bransch-viktiga” är att 54% av Spotifylyssnarna, har lyssnat på Nunnan via tips per sms och de digitala plattformarna WhatsApp och Instagram. ”Djungeltrumman” med andra ord. Men också två stora digitala plattformar där inte jag eller Nunnan varit med. Här finns saker att göra och att bygga på.
Det betyder att officiella spellistor, bloggar och media (som vanligtvis driver musiklyssnandet), inte haft lika starkt inflytande. Vilket i sin tur är ”mumma” för marknadsavdelningarna på skivbolag och hos turnéarrangörer. De ser att de officiella marknadsföringskanalerna (officiella spellistor, bloggar, radio, tidningar osv) är eftersatta med att det rör sig märkbart uppåt via Djungeltrumman.
Det innebär att marknadsföring inför ett nytt album eller en turné, får automatisk draghjälp av en redan aktiv och växande Djungeltrumma och får ett betydligt större genomslag än annars. More bang for the promo buck.
Det här öppnar för ett intressant 2023 och 2024. Från en kanske sakta insomnande ”karriär”, till något som kan raskt vara på väg uppåt igen ”karriärsmässigt”. Spotifysiffrorna pekar stadigt uppåt, men jag behöver kliva in på WhatsApp och Insta för att stötta upp det som händer där. Det är helt OK – Jag gillar positiva utmaningar. 😉
Trevlig fredag, på er! ✌️🎶😎
-
Frank är död
The Nomads pressmeddelande:
FRANK MINARIK 3/7 1961 – 28/11 2022.
Vår kära vän och Nomads orgel/maraccaspelare under åren 1983 till 1992 har lämnat oss efter en svår tid av svår sjukdom. Den snällaste och roligaste killen du någonsin kan träffa, “Stubben” kommer att vara evigt saknad. Tack för alla fina stunder vi fick tillbringa tillsammans, vi älskar dig! -
Jag sitter och chattar med Butthole Surfers
Av Jonas Almqvist
Man kan tillbringa fredagskvällar på olika sätt. Jag sitter och chattar med Butthole Surfers. Det har funnits band mellan Nunnan och BS sedan början av 1980-talet. Fast på den tiden var det brev och telefon som gällde. BS hörde talas om Nunnan några år innan Nunnan hörde talas om BS. Då hade BS redan plockat upp Nunnans låt ’No Rule’ som stående extranummer. 1985 gör man en Europaturné. Vi vet fortfarande inte om Butthole Surfers. Det dröjer något år till innan vårt San Franciscobaserade skivbolag Subterreanean Records, råkar nämna det i förbifarten.
Den här fredagskvällen sitter Jess Pinkus i BS och jag och chattar interkontinentalt. Hur tråkigt det var att vi inte fick kontakt, för som Pinkus säger: ”Ni var ett mkt strörre namn i England och Europa än ni kanske fattade. En gemensamturné hade varit roligt och samtidigt bra för bägge banden.”
Det tar 40 år innan vi får kontakt på riktigt. Då har Mark Lanegan redan berättat hur Gibby Haynes i BS, agerat PR-man för Nunnan i USA. Han har frälst Josh Homme i Kyuss, så att Josh startar ett nytt band – The Queens Of The Stone Age. Och när Josh rekryterar Mark Lanegan som sångare i QOTSA, hårdpluggar han Nunnan-låtar så att Mark ska fatta vad QOTSA handlar om. Mark blir Nunnan-fan för livet. Vi korsar väg för 15 år sedan och blir med tiden goda vänner som hörs av med jämna mellanrum privat. Mark skulle ha sjungit på den Nunnan-platta vi skulle börjat jobba på våren 2020, men pandemin kom emellan.
När pandemin väl bromsats och livet börjat så sakteliga återgå till det normala, är det dags att ta upp inspelningsplaneringen igen. Men Marks heroinslitna kropp klarar inte sviterna av en Covidinfektion och går bort i mars i år. Alldeles för tidigt, alldeles för ung.
Men på något konstigt sätt sluts cirkeln. Det har naturligtvis inte med Mark Lanegan att göra, det bara slumpar sig så. Men här sitter Pinkus och jag denna fredagskväll och chattar bort ett par timmar och nystar oss tillbaka från Mark, Josh Homme, Gibby Haynes och till hur allt började. Som att veva en film om Nunnan och BS baklänges.
Efter många år på indieetiketter, kritade BS på för Capitol och blev mainstream. Hamnade på 31 plats på Billboards Albumlista. Då hade Jeff redan klivit av. Från kultband till mainstream till kultband.
Vi snabbspolar framåt. Sedan något år tillbaka jobbas det på en film som ska dokumentera BS. Man har kört olika crowdfundingaktiviteter. Om filmen blir klar eller hur den blir, vet inte Jeff Pinkus. Han har tagit sin hand från filmen och dess regissör, för att regissören inte riktigt vet hur han vill ha det och verkar mer intresserad av att nyttja BS-filmen för att ragga tjejer och ta droger. Filmens slut är inspelad och klar. Ett positivt slut. Och intervjun med Teresa ”Nervosa” Taylor, gruppens andra trummis, är gjord på det sjukhem där hon befinner sig. Jeff vill inte berätta hur hon mår, men jag förstår att hennes klocka tickar om man säger som så.
Vi lämnar filmkapitlet. Samtalet glider över många olika ämnen när vi försöker rekapitulera fyra decennier. Vi landar allt som oftast i hur många likheter det är mellan våra respektive band och hur stor respekten för Nunnan alltid varit hos BS. Alla gamla bandkamrater i BS har fått den videohälsning jag skickade för en vecka sedan via Micke Hujanen (Tack, Micke!) Och de gamla BS-medlemmarna har blivit glada, hälsat tillbaka och räknat upp sina favorit-Nunnan-låtar. Jeff Pinkus favoritlåt är Slow Death.
Timmarna försvinner snabbt, men nu har vi etablerat kontakt och kommer inte att släppa den. BS finns inte längre som band. Sedan 2018 spelar Jeff i Melvins och var i Sverige för inte så länge sedan med bandet. Det skulle inte förvåna om Pinkus och Gibby dyker upp på nästa Nunnan-album…
Trevlig helg, på er! ✌️🎶😎
-
Sven-Bertil Taube är död
Av Jonas Almquist
Det är en solig dag i Huvudsta, Solna. I köket står morsan och lagar lunch. Transistorradion står som vanligt på. Snart kommer Tolvslaget i radion, med Örjanslåten från Stadshuset i Stockholm följt av Dagens Dikt.
Alldeles innan kommer det som blir min första, riktigt stora radioupplevelse, efter Nicke “Mossa mossa på er, alla människobarn” Lilltroll på Julafton:
Sven-Bertil Taube framför Nils Ferlins En Valsmelodi i tonsättning av Lillebror Söderlund och arrangemang av Ulf Björlin. Året är 1961.
Det finns stunder i livet när alla sinnen öppnas på vid gavel och stunden etsar sig in i kroppen för evigt. En upplevelse så stark att inte Alzheimer och demens rår på minnet.
Sven-Bertils röst får Ferlins ord att tränga in i djupet på denna femåring, så djupt att Ferlin är den ende poet jag alltid kommer att återvända till med jämna mellanrum. Inte långt därefter kommer vännen Lars Forssell, men likväl distanserad.
Om Arendorff berättas att han vid ett tillfälle hade skuldsatt sig på flertalet av de pilsnerkaféer han hängde på. För att få pengar till pilsner och en macka, lyckade lyckades han sälja nyheten om sin plötsliga bortgång till Dagens Nyheter med dödsannons och allt. Några dagar senare sålde han en artikel om att han var vid liv till sina sörjande medarbetare på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. En ungsocialistisk kanalje med nära till skratt, som regelbundet skrev för tidningen Arbetaren.
Ferlin – Klarabohemen som beundrade ungsocialisten (anarkisten) Viktor Arendorff så mycket att han skrev en dikt om honom, som han tonsatte själv och blev Ferlins mest kända visa vid sidan av Valsmelodin.
“På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de’ ingenting särskilt me’ de’.”Tidningen Arbetaren hade ingenting till övers för vare sig Moskvakommunister, Berlinnazister eller en svekfull svensk socialdemokrati. Och kulturen var viktig för tidningen. Liksom Arendorff kom Nils Ferlin att skriva för Arbetaren, precis som författaren Stig Dagerman skulle komma att göra på 1940-/50-talet och det geniala radarparet Tage Danielsson och Hasse Alfredsson på 1970-talet.
Ferlins poesi är alltid enkel, varm och väldigt träffande. Han ser livet, utanförskapet och förblir en fiende till den förklokade dumheten.
“När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär
ty de voro ju så förklokade alla
Då nändes de varken dans eller glädje och sång
eller något som kunde vådeligt låta
När skönheten kom till byn om hon kom någon gång
då ville de varken le eller gråta.”När andra poeter tävlar i språklig knepighet eller ord som plakat, drar Ferlin ned brallorna på sina kollegor och sätter bollen i krysset som om inget vore enklare i världen:
“Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.”För två timmar sedan nås vi av budet att Sven-Bertil Taube har gått bort. Det kommer att bli en dag där många kommer att säga många ord om honom. För mig räcker ett enkelt:
Tack för att du gav mig Nils Ferlin! För det är jag dig evigt tacksam, Sven-Bertil.
✌️🎶😎
-
Må inte kulturpolitiken vandra samma väg
Av Amanda Lind
Idag presenterar regeringen sin budget för 2023. Det är med oro jag inväntar besked om vad som händer med kulturbudgeten. Hittills har inget sagts i något budgetutspel. Många viktiga satsningar löper ut och behöver förlängas (t ex stärkta bibliotek och kulturskolestödet). Återstarten efter pandemin behöver hållas i, även här försvinner flera viktiga stöd om inget görs i budgeten. Och vad händer med SDs inflytande på folkbildningen och samtidskonsten? Samtidigt finns stora behov av satsningar, på allt från barns tillgång till kultur till konstnärers villkor. I en tid av lågkonjunktur får inte kulturen hamna i strykklass.
Jag har nu skickat in mina första frågor som riksdagsledamot till kulturminister Parisa Liljestrand – dels om politiken för urfolket samerna (som inte nämnts i Tidöavtalet!), dels om de utsända kulturråden som riskerar stora nedskärningar.
Kanske får vi ett första svar idag, när budgeten presenteras?Hittills har stora neddragningar på miljöpolitiken varit denna regerings signum. Må inte kulturpolitiken vandra samma väg.
-
Göteborgsoperans danskompani tar över salongen
Av Jonas Almquist
Göteborgsoperans danskompani tar över salongen. Säkerligen ett för publiken överraskande grepp.
Men ändå:
Mer överraskande när Broadways Rocky Horror Show-ensemble med Tim Burton, Little Nell (Nell Campbell) m fl på teatern på Kings Road i juni -78, kliver rätt ut i publiken och vi unga, oerfarna Londonbesökare inser varför det varit så lätt att få biljetter längst fram i publiken…
Rocky Horror Show i London med originalensemblen från scenföreställningen, får ändå ses som en styggare föreställning än den Göteborgsoperan erbjuder. Mer Iggy Pop-ut i publiken chock-kulturell än Göteborgsoperan. Inte så kulturellt chickt.
Om jag gillade Rocky Horror Show-föreställningen? Jepp. Slår filmen med hästlängder. Teater och musicals är sämst på bio.
Har fortfarande kvar en kopia av originalmanuset av Rocky Horror Show. Inköpt för en billig penning under en postpunk-period när Rock Horror Show inte var så het. Idag har den transformerats till något slags kitschigt , publikinteraktivt kultjippo, till något mer och annat än föreställningen var från början. Vilket är helt rätt och gör själen i och bakom Rocky Horror Show, full rättvisa.
Nu väntar vi bara på att Stadsteatern i Stockholm, sätter upp Rocky Horror Show. Ni av mina vänner med kopplingar till Stadsteatern (Leif Andrée m fl), får gärna föra idén vidare. Det skulle kunna bli en grym publiksuccé och ett sätt att locka unga, teateroerfarna till teatern och visa på teaterns möjligheter. Kanske i regi av min gamle vän Peter Stormare. Jag bidrar gärna med galna idéer i och runt föreställningen. Jag ser hur många roliga möjligheter som helst. Och jag skulle göra det i princip gratis, bara för att Rocky Horror Show i Stockholm skulle vara en så jäkla cool idé och med Liveband på scenen, typ Backyard Babies eller nåt.
Önskar alla en grymt fräck och kreativ lördag! ✌️🎶😎.
Bilden lånad av Kai Martin (förlåt tilltaget, Kai).
-
Charlie Parker i Sverige
Av Hans Backenroth
Den här skivan kom i posten för några veckor sedan, tack Lars Westin! Det var magiska stunder när Arne Domnérus berättade om denna vecka i november 1950 – vilken upplevelse det var att turnera med Parker och hur mycket han påverkades av honom. Men som den stora musiker Arne var blev han ingen Parker-kopia utan förblev just Arne Domnérus, tack och lov! Är så glad över att jag fick spela med Arne under så många år och tycker än idag att det är en hisnande tanke att han turnerade med Parker. På “Live in Sweden 1950” (Dragon) finns all musik samlad som spelades in med Parker i Sverige – “tvättad” + i rätt hastighet🎷 Kööp 😉.
-
I ”världens mest jämställda land” fortsätter många män att utsätta tjejer för smärtan och ångesten
Av Nooshi Dadgostar
Jag önskar att jag hade blivit mer förvånad över Dagens ETC:s avslöjande som visar hur unga män byter, säljer och köper svenska tonårstjejers läckta bilder och filmer i slutna nätforum. Det handlar om privata bilder och filmer, där tjejerna poserar eller agerar sexuellt, och som aldrig var menade att spridas vidare.
De unga männen vill ”exponera horor”. Många av tjejerna är minderåriga.
Vad är det för hänsynslöst och empatibefriat beteende? När ska unga tjejer, barn, få leva tryggt utan att behöva vara oroliga för att bli uthängda på det här sättet? Nej, tjejerna ska inte ”skylla sig själva”. Dom har pressats till att skicka bilder eller trott att dom har kunnat lita på pojkvänner dom har haft. Många är barn.
Brottet är att utnyttja och sprida vidare bilder och filmer för att förödmjuka tjejerna.
I ”världens mest jämställda land” fortsätter många killar och män att utsätta tjejer för den här smärtan och ångesten.
Varför har vi inte kommit längre? Politiken har gjort alldeles för lite för att värderingar om medmänsklighet, empati, jämställdhet och respekt ska genomsyra vårt samhälle. Det behöver ändras.
-
Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik
Av Jonas Almquist
Höstförkylning och tappad röst, ger tid för att pausa annat och begrava sig i musik. Och man blir lycklig när man råkar hitta en streamad konsert från i oktober förra året med Sébastien Giniaux och hans kvartett.
Modern Gypsy Swing tenderar ofta till att bli rena fingerakrobatiska uppvisningar i tempomässigt uppskruvade versioner. Det finns säkert de som fryser på det, men inte jag. Det fäster inte på mig.
Musik för mig är något väldigt enkelt. Det är ett par toner man försöker sätta ihop på ett intressant sätt. Less is more. Att ta ned musik i tempo och ransonera tonerna, kräver så mycket av uttrycket för att få det att bära. Musik är en lek med toner. Det isländska uttrycket för konsert, Tónleikar, säger så mycket vad det handlar om.
Därför är det så grymt att lyssna på Sébastien Giniaux:s swing manouche. Ett lägre tempo och en tydligare swing mode som får melodierna att bli synliga och dansa fram. Det är är lätt, det är lekfullt, lustfyllt, elegant och dansant.
Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik. Om inte foten och höfterna rycks med, har musiken missat sitt mål.
Dagens swing manouche vilar oftare i BeBop än i dansmusiken. Det är mer konsertmusik än musik för gatan, krogen och förälskade, dansande par. Inte så mycket av L’âme française, den franska själen. Det som gör fransmän till ett dansande kulturellt folk, när tyskar bara vill marschera och lyda order – för att låna Nietzches beskrivning. Det är viktigare att applådera varje solo, än att känna att kroppen berörs av musiken. Musiken intellektualiseras sönder.
Sébastien Giniaux och hans kvartett får foten att ryckas med och hjärtat att le. Det är två välspenderade timmar. De bästa två timmarna denna vecka. Det bästa sättet att tillbringa två förkylda timmar utan röst.
Musik för mig. Kanske för dig.
Trevlig Allhelgonahelg på er! ✌️🎶😎
(Jag behövde skriva om något lustfyllt för att dämpa irritationen över att vi enkla medborgare ska tvingas sitta i mörka lägenheter mellan kl 07 – 19, för att inte riskera riksdagsbeslut om nedstängd tillgång på el vissa timmar. Som om det är vårt fel. Som om en eller två tända lampor i vardagsrummet kl 15 under årets mörkaste månader havererar samhällsekonomin. Naturligtvis är det inte så. Det är politiska beslut som ställer till det. Allt handlar om politikernas välvilja att låta “marknaden” själva sätta el-priserna, något som i sin tur genererar oacceptabla övervinster för elbolagen som inte kommer samhället till godo. Genereras vinster ska vinsterna tillbaka in i statskassan och stötta annan allmännyttig verksamhet som skola, sjukvård och infrastruktur. Vi har inte energibrist i Sverige. Vi producerar 30% mer energi än vi gör av med. Förbud mot övervinster i samhällsviktiga funktioner, är ett politiskt beslut som moderater och SD aldrig kommer att ta. Ett politiskt beslut Magdalena Anderssons (s)-regering aldrig ville ta. De vill låta “marknaden” få hållas, på principiella grunder. Hellre då lura oss att tro att elpriserna i Sverige är kopplade till nedstängda svenska kärnkraftverk. Vilket är en gigantisk politisk lögn. Vi får inte billigare elpriser för att vi startar upp kärnkraftverk och går från att producera 30% mer energi än vi själva behöver, till att producera 40% mer energi än vi själva behöver. Verkligheten fungerar inte så. Som Peps Persson formulerade det: Ska de’ va så svårt att fatta att det e falsk matematik som gör den fattige så fattig o den rike så förbannat rik…).
-
Subscribe
Subscribed
Already have a WordPress.com account? Log in now.
BONGORAMA.SE 