Av Jonas Almquist

Om Halloween någonsin var roligt så blir det bara mer och mer fantasilöst för varje år. Fler och fler affärer dyker upp som försöker sälja på oss samma fantasilösa krafs. Nästa år ska jag bjuda grannarna på en riktig Halloween med skrämsel som kommer att ta tag i dem. Jag ska klä ut mig till Kronofogde, ringa på dörrar och när dörrarna öppnas, ska jag säga: Det var från Kronofogdemyndigheten angående er vräkning om en halvtimme…

För övrigt: 35 år sedan denna festival i en gigantisk mässanläggning i Belgien. Kul spelning men för många okända förband… ✌️🎶😎

Av Jonas Almquist

Jag var 16 år. Sommarlovet väntade runt hörnet. På toppen av Götgatsbacken i Stockholm bredvid musikaffären Dieke, låg en radioaffär. Den gamla typen av radioaffärer som sålde tv-apparater, radioapparater och skivor (singlar, EP och LP). Jag passerade den varje dag på väg till och från Södra Latin.

En dag i slutet av maj, går jag in i radioaffären. Jag minns inte varför. Kanske för att se om de hade någon billig, men intressant skiva. Jag hade inte så mycket pengar att röra mig med. Nyutkomna skivor hade jag sällan råd med. Det kostade på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna.

Jag går ut ur affären med en skiva jag absolut inte vet någonting om. Jazz At Massey Hall – The greatest jazz concert ever. Det räcker för att göra 16-åringen nyfiken. Charlie Parker och Dizzy Gillespie känner jag till, par renommé. Inget jag lyssnat in mig på.

Jag kommer hem, lyssnar och min värld förändras. Från John Lee Hooker-blues och Black Sabbath-rock, blir jag en jazzkatt över en natt. Jag spelar plattan om och om igen. Jag går på Stockholms gator den sommaren och min hjärna skapar Bep Bop varje vaken minut i princip. Jag är så frälst man kan bli.

Gitarren som jag kämpar med utan att bli bra eller ens ok på, blir stående orörd hela sommaren. Siktet är nu inställt på en altsaxofon som Charlie Parker, för jag inser att trumpetspel a la Dizzy Gillespie genererar missklädsamma ballongkinder.

Det blir ingen saxofon. Det kostar på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna. När sommaren är över, har Be Bop:n dansat klart. I en skivaffär på Drottninggatan, en bit bortanför Sergels Torg på väg mot Gamla Stan, ligger en skivaffär som säljer ’cut out’-plattor – LP-skivor skivbolagen inte blivit av med och vräker ut för inga pengar alls, snudd på. Där möter jag MC5 och jag möter Iggy & The Stooges och Raw Power. Mitt liv tar en helt ny vändning.

Det dröjer 50 år innan jag plockar fram Jazz at Massey Hall igen. Jag har fortfarande kvar vinylen. Jag kan i princip återkalla alla låtar, delar av solon, fraser. Lite dimmigt men i stort sett. Inget märkvärdigt egentligen. Ni har säkert någon platta från tonåren, så omvälvande att ni kan den fram- och baklänges. Ni kan komma ihåg stunden ni hörde plattan. Rummet, tiden på dygnet, lukter, om ni åt något. Det är väl så att när vi konfronteras med en platta som vänder upp och ned på vår värld, så öppnas alla sinnen på vid gavel. Allt i den stunden etsar sig in i de minneslager i hjärnan, som är vårt intellektuella Fort Knox. En säker förvaringsplats. Den musikaliska guldreserven. Skillnaden mot musikminnets lönekonto och dess ständiga in- och uttag.

Det är fortfarande en fruktansvärt bra platta. Och den har veckan jag påbörjat något jag blödde för att få göra sommaren som 16-åring – börja lära mig att spela låtarna. Men inte på saxofon, utan på gitarr. Nästa kapitel i min påbörjade resa att försöka lära mig att spela gitarr.

Jag har tjänat pengar och ganska framgångsrikt rest runt i Europa och USA på 2 – 3-ackordslåtar jag skrivit på gitarr. Sista gången jag spelade gitarr på scen, var på Nunnans andra spelning – ett 4-låtars ’gästframträdande’ på en Garageligespelning i Masthugget våren -79. Lars Sundestrands fanzine Funtime, sågade spelningen och dörren stängdes för evigt till Garageligan fråm deras sida. Vi tog oss ut i den stora världen istället.

Men efter +40 år och lite på grund av att så mycket stängde ned under pandemin, föddes tanken på att göra ett sista försök innan graven för att lära mig spela gitarr. Den här veckan har jag långsamt och mödosamt börjat plocka ut Be Bop-fraser från Jazz At Massey Hall. Jag är ingen Ulf Wakenius, så det tar sin lilla tid att både ta ut en fras och lära sig kunna spela genom frasen något så när sammanhängande.

Det är en rätt mäktig kick att återvända till en omtumlande jazzplatta 50 år senare, och sakta men säkert börja erövra den på gitarr. Jag kan inte gitarrnoter, jag har glömt vad ackorden heter som jag spelar och mina musikteoretiska kunskaper handlar om erfarenhetsbaserade insikter. Jag är en gehörsspelande människa. Troligtvis lite musikalisk men duktigare på att hitta på låtar än spela instrument. Kan man skriva låtar som blir bra när de spelas Live (tillskillnad mot hit-låtar), kan man hanka sig fram till klassiska venues som Radio City Music Hall i New York, utsålda gig i London och Berlin, och att headline:a festivaler med 110 000 människor.

Men kvar finns ändå insikten om att jag inte är duktig på mitt instrument. Den taggen är jag på väg att dra ur. Igår tog jag ut Chet Atkins arr av The Chordettes gamla hit ’Mr Sandman’. Det är fascinerande att ta ut en låt, spela låten som Chet Atkins gör klingande (som var ett not-för-not arr av The Chordettes vokala arr) men inte spela det på samma sätt på gitarren. Att göra det på ett enklare och smartare sätt, utan att någonting går förlorat.

Jag är inte 16 år. Möjligtvis en 50 år äldre 16-åring. Men nu ska jag fortsätta att plocka sax- och trumpetfraser från Jazz At Massey Hall. Det jag ville som 16-åring. Och behöver jag lite omväxling, finns lite kul sax-fraser att lära sig från John Coltranes ’Giant Steps’.

Var allt ska landa, vet jag inte. Det blir nog en rätt skruvad Nunnan-platta. Eller en rätt skruvad EP på svenska, vilket vore rätt roligt. Eftersom Garageligepunkarna inte gillade att Nunnan gjorde låtar på engelska, blev det desto roligare att bara göra låtar på engelska. Men så här +40 år senare, kan man ju dra ett streck över det. Garageligan finns ju inte kvar. Jag finns kvar. Kanske dags att göra en platta på svenska. Vi får se.

Nu ska jag plugga in gitarren och återvända till Jazz At Massey Hall och Jerome Kerns ’All the things you are’.

Förresten: Jag kanske ska döpa plattan till ’All the things I am’ – BeBop-punk på svenska… 😉

Lite som när danska The Sods bytte sitt engelska namn till det danska Sort Sol, när de började släppa plattor i England. Fast tvärtom.

Ha en grymt fin och kreativ helg, vänner! ✌️🎶😎

Av Jonas Almquist

Den gråa höstkylan sätter in. Man kan balansera upp det på olika sätt. Jag gör det genom att lära mig en klassisk Django Reinhardt-låt som heter ‘Minor Swing’. Smygstartade sent igår kväll men ska fortsätta lite mer seriöst ikväll och i helgen.

De flesta av er har kanske inte koll på Django Reinhardt, dog 1953, som var jazzgitarrens motsvarighet till Jimi Hendrix – en nyskapare som lyfte fram gitarren inom jazzen på 1930-talet när jazzen fortfarande dominerades av blås och piano. Dessutom hade han bara två fungerande fingrar på vänsterhanden. Det gjorde det han levererade, bara än mer imponerande.

Dagens Gypsy Jazz-gitarrister har fantastisk teknik men är oftast väldigt tråkiga. Man tar två av Djangos trademarks (den långa tonböjningen och det nästan överdrivna vibratot) och sedan shreddar man på och tappar det viktigaste i Djangos spel: svänget, det som går förlorat när man drar upp tempot och gör gitarrspelet till ngn slags atletisk gitarrövning.

Djangos shreddade inte. Hans trick var enkla, starka melodier och hur han fick tonerna att svänga (det är därför genren kallas swing) genom att synkopera mot rytmen. Samma trick som användes från start, när man byggde kompet inom hip-hopen: Synkoperade trummaskins-rytmer ovanpå rak basgång, alt synkoperad bas ovanpå rak trummaskins-rytm. Lektion 1 i hur man får det att svänga. Och som alltid: Kan du inte få det att svänga när du spelar långsamt, blir det inte svängigare för att du drar upp tempot. Skillnaden mellan svängiga Sex Pistols och streber-genren speed metal för killar med glasögon, insjunkna bröstkorgar och taskig hållning pga alla nitar. Musik ska studsa och vi med den. Eller så ska den skicka iväg oss på en magisk upptäcksresa: Laurie Anderson, Philip Glass, Arvo Pärt, Erik Satie, Ry Cooder osv. Tycker i varje fall jag.

Bakom sig hade Django en eller två kompgitarrister som pumpade (La pompe) power-komp. Två kompguror som spelar samma sak, får det att låta dubbelt så tungt. Jag kör samma trick när jag demar låtar i Garageband. Det låter tyngre. Likheterna med punken är slående, fast en helt annan genre. “Enkla” låtar där energi och tryck i låten inte handlar om racer-tempo, utan att lyfta fram låtens egen energi och tryck. Typ Nunnans “Primemover”.

Så jag fortsätter att försöka lära mig spela gitarr genom att försöka lära mig att spela t ex sk standards. Inte för att bli halvtaskig jazzgitarrist, utan för nöjet att kunna lära mig att spela dem. Dessutom: hitta nya saker och utveckla nya idéer, för att Nunan ska fortsätta att vara ett rockband som går sin egen väg och inte låter som andra eller gör som alla andra. Vilket var och förblir kärnan i idén med punken, innan antalet nitar blev viktigare än att trampa upp en egen musikalisk stig.

Eftersom många av er säkert inte har koll på Django Reinhardt och låten “Minor Swing”, skulle det naturligtvis det enklaste vara att slänga in en ljudklipp när Django gör låten. Men det vore alldeles för förutsägbart och “punkigt”. Dessutom är det fredag och jag gillar Marcus Strands kreativitet. Man ska ha roligt med musik “annars kan det kvetta…”. Så ni får Marcus Strands version av Django Reinhardts låt, spelad på sk spansk gitarr (dvs nylonsträngad acke-gura) och dessutom med en rolig video till. Extra allt, liksom.

Skratta, ha roligt och gör något ballt av helgen, som ger er glad och bra energi att ta sig med in i nästa vecka. Själv ska jag vara “seriös” några timmar till och jobba innan gitarren kommer fram.

Ha en fin helg, alla! ✌️🎶😎