-
I ”världens mest jämställda land” fortsätter många män att utsätta tjejer för smärtan och ångesten
Av Nooshi Dadgostar
Jag önskar att jag hade blivit mer förvånad över Dagens ETC:s avslöjande som visar hur unga män byter, säljer och köper svenska tonårstjejers läckta bilder och filmer i slutna nätforum. Det handlar om privata bilder och filmer, där tjejerna poserar eller agerar sexuellt, och som aldrig var menade att spridas vidare.
De unga männen vill ”exponera horor”. Många av tjejerna är minderåriga.
Vad är det för hänsynslöst och empatibefriat beteende? När ska unga tjejer, barn, få leva tryggt utan att behöva vara oroliga för att bli uthängda på det här sättet? Nej, tjejerna ska inte ”skylla sig själva”. Dom har pressats till att skicka bilder eller trott att dom har kunnat lita på pojkvänner dom har haft. Många är barn.
Brottet är att utnyttja och sprida vidare bilder och filmer för att förödmjuka tjejerna.
I ”världens mest jämställda land” fortsätter många killar och män att utsätta tjejer för den här smärtan och ångesten.
Varför har vi inte kommit längre? Politiken har gjort alldeles för lite för att värderingar om medmänsklighet, empati, jämställdhet och respekt ska genomsyra vårt samhälle. Det behöver ändras.
-
Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik
Av Jonas Almquist
Höstförkylning och tappad röst, ger tid för att pausa annat och begrava sig i musik. Och man blir lycklig när man råkar hitta en streamad konsert från i oktober förra året med Sébastien Giniaux och hans kvartett.
Modern Gypsy Swing tenderar ofta till att bli rena fingerakrobatiska uppvisningar i tempomässigt uppskruvade versioner. Det finns säkert de som fryser på det, men inte jag. Det fäster inte på mig.
Musik för mig är något väldigt enkelt. Det är ett par toner man försöker sätta ihop på ett intressant sätt. Less is more. Att ta ned musik i tempo och ransonera tonerna, kräver så mycket av uttrycket för att få det att bära. Musik är en lek med toner. Det isländska uttrycket för konsert, Tónleikar, säger så mycket vad det handlar om.
Därför är det så grymt att lyssna på Sébastien Giniaux:s swing manouche. Ett lägre tempo och en tydligare swing mode som får melodierna att bli synliga och dansa fram. Det är är lätt, det är lekfullt, lustfyllt, elegant och dansant.
Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik. Om inte foten och höfterna rycks med, har musiken missat sitt mål.
Dagens swing manouche vilar oftare i BeBop än i dansmusiken. Det är mer konsertmusik än musik för gatan, krogen och förälskade, dansande par. Inte så mycket av L’âme française, den franska själen. Det som gör fransmän till ett dansande kulturellt folk, när tyskar bara vill marschera och lyda order – för att låna Nietzches beskrivning. Det är viktigare att applådera varje solo, än att känna att kroppen berörs av musiken. Musiken intellektualiseras sönder.
Sébastien Giniaux och hans kvartett får foten att ryckas med och hjärtat att le. Det är två välspenderade timmar. De bästa två timmarna denna vecka. Det bästa sättet att tillbringa två förkylda timmar utan röst.
Musik för mig. Kanske för dig.
Trevlig Allhelgonahelg på er! ✌️🎶😎
(Jag behövde skriva om något lustfyllt för att dämpa irritationen över att vi enkla medborgare ska tvingas sitta i mörka lägenheter mellan kl 07 – 19, för att inte riskera riksdagsbeslut om nedstängd tillgång på el vissa timmar. Som om det är vårt fel. Som om en eller två tända lampor i vardagsrummet kl 15 under årets mörkaste månader havererar samhällsekonomin. Naturligtvis är det inte så. Det är politiska beslut som ställer till det. Allt handlar om politikernas välvilja att låta “marknaden” själva sätta el-priserna, något som i sin tur genererar oacceptabla övervinster för elbolagen som inte kommer samhället till godo. Genereras vinster ska vinsterna tillbaka in i statskassan och stötta annan allmännyttig verksamhet som skola, sjukvård och infrastruktur. Vi har inte energibrist i Sverige. Vi producerar 30% mer energi än vi gör av med. Förbud mot övervinster i samhällsviktiga funktioner, är ett politiskt beslut som moderater och SD aldrig kommer att ta. Ett politiskt beslut Magdalena Anderssons (s)-regering aldrig ville ta. De vill låta “marknaden” få hållas, på principiella grunder. Hellre då lura oss att tro att elpriserna i Sverige är kopplade till nedstängda svenska kärnkraftverk. Vilket är en gigantisk politisk lögn. Vi får inte billigare elpriser för att vi startar upp kärnkraftverk och går från att producera 30% mer energi än vi själva behöver, till att producera 40% mer energi än vi själva behöver. Verkligheten fungerar inte så. Som Peps Persson formulerade det: Ska de’ va så svårt att fatta att det e falsk matematik som gör den fattige så fattig o den rike så förbannat rik…).
-
RÖR INTE SVENSK FÖRENINGSDEMOKRATI
Av Amanda Lind
Att högerregeringen öppnar för att utreda 51%-regeln, bestämmelsen Riksidrottsförbundet har i sina stadgar som säkrar att en medlemmarna i en förening alltid har majoritet i ett elitlag, är helt galet. Det visar både på en respektlöshet mot folkrörelsen och en oförståelse för behoven inom svensk idrott.
Johan Pehrson (L) säger att han ”har pratat med flera klubbar som tycker att man ska kunna ha flera bolag på börsen” och att ”den är alltid uppe för diskussion, det här regelverket för hur klubbarna ska styras”. Han öppnar för att utreda frågan.
Det är anmärkningsvärda uttalanden. Det finns absolut mycket att göra för att stärka svensk elitidrott. Många elitidrottares sociala och ekonomiska villkor är tuffa, förutsättningarna för att studera parallellt med sin elitkarriär behöver förbättras. Utmaningar för breddidrotten, barn och ungas jämlika tillgång till idrott och anläggningsbristen är andra brännande frågor för svensk idrott. Som sagt, det finns mycket att göra. Att peta i idrottens demokratiska funktionssätt hör inte dit.
51%-regeln är en fråga för den självständiga idrottsrörelsen. Punkt.
-
Det är från Kronofogdemyndigheten
Av Jonas Almquist
Om Halloween någonsin var roligt så blir det bara mer och mer fantasilöst för varje år. Fler och fler affärer dyker upp som försöker sälja på oss samma fantasilösa krafs. Nästa år ska jag bjuda grannarna på en riktig Halloween med skrämsel som kommer att ta tag i dem. Jag ska klä ut mig till Kronofogde, ringa på dörrar och när dörrarna öppnas, ska jag säga: Det var från Kronofogdemyndigheten angående er vräkning om en halvtimme…
För övrigt: 35 år sedan denna festival i en gigantisk mässanläggning i Belgien. Kul spelning men för många okända förband… ✌️🎶😎
-
BeBop-punk på svenska
Av Jonas Almquist
Jag var 16 år. Sommarlovet väntade runt hörnet. På toppen av Götgatsbacken i Stockholm bredvid musikaffären Dieke, låg en radioaffär. Den gamla typen av radioaffärer som sålde tv-apparater, radioapparater och skivor (singlar, EP och LP). Jag passerade den varje dag på väg till och från Södra Latin.
En dag i slutet av maj, går jag in i radioaffären. Jag minns inte varför. Kanske för att se om de hade någon billig, men intressant skiva. Jag hade inte så mycket pengar att röra mig med. Nyutkomna skivor hade jag sällan råd med. Det kostade på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna.
Jag går ut ur affären med en skiva jag absolut inte vet någonting om. Jazz At Massey Hall – The greatest jazz concert ever. Det räcker för att göra 16-åringen nyfiken. Charlie Parker och Dizzy Gillespie känner jag till, par renommé. Inget jag lyssnat in mig på.
Jag kommer hem, lyssnar och min värld förändras. Från John Lee Hooker-blues och Black Sabbath-rock, blir jag en jazzkatt över en natt. Jag spelar plattan om och om igen. Jag går på Stockholms gator den sommaren och min hjärna skapar Bep Bop varje vaken minut i princip. Jag är så frälst man kan bli.
Gitarren som jag kämpar med utan att bli bra eller ens ok på, blir stående orörd hela sommaren. Siktet är nu inställt på en altsaxofon som Charlie Parker, för jag inser att trumpetspel a la Dizzy Gillespie genererar missklädsamma ballongkinder.
Det blir ingen saxofon. Det kostar på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna. När sommaren är över, har Be Bop:n dansat klart. I en skivaffär på Drottninggatan, en bit bortanför Sergels Torg på väg mot Gamla Stan, ligger en skivaffär som säljer ’cut out’-plattor – LP-skivor skivbolagen inte blivit av med och vräker ut för inga pengar alls, snudd på. Där möter jag MC5 och jag möter Iggy & The Stooges och Raw Power. Mitt liv tar en helt ny vändning.
Det dröjer 50 år innan jag plockar fram Jazz at Massey Hall igen. Jag har fortfarande kvar vinylen. Jag kan i princip återkalla alla låtar, delar av solon, fraser. Lite dimmigt men i stort sett. Inget märkvärdigt egentligen. Ni har säkert någon platta från tonåren, så omvälvande att ni kan den fram- och baklänges. Ni kan komma ihåg stunden ni hörde plattan. Rummet, tiden på dygnet, lukter, om ni åt något. Det är väl så att när vi konfronteras med en platta som vänder upp och ned på vår värld, så öppnas alla sinnen på vid gavel. Allt i den stunden etsar sig in i de minneslager i hjärnan, som är vårt intellektuella Fort Knox. En säker förvaringsplats. Den musikaliska guldreserven. Skillnaden mot musikminnets lönekonto och dess ständiga in- och uttag.
Det är fortfarande en fruktansvärt bra platta. Och den har veckan jag påbörjat något jag blödde för att få göra sommaren som 16-åring – börja lära mig att spela låtarna. Men inte på saxofon, utan på gitarr. Nästa kapitel i min påbörjade resa att försöka lära mig att spela gitarr.
Jag har tjänat pengar och ganska framgångsrikt rest runt i Europa och USA på 2 – 3-ackordslåtar jag skrivit på gitarr. Sista gången jag spelade gitarr på scen, var på Nunnans andra spelning – ett 4-låtars ’gästframträdande’ på en Garageligespelning i Masthugget våren -79. Lars Sundestrands fanzine Funtime, sågade spelningen och dörren stängdes för evigt till Garageligan fråm deras sida. Vi tog oss ut i den stora världen istället.
Men efter +40 år och lite på grund av att så mycket stängde ned under pandemin, föddes tanken på att göra ett sista försök innan graven för att lära mig spela gitarr. Den här veckan har jag långsamt och mödosamt börjat plocka ut Be Bop-fraser från Jazz At Massey Hall. Jag är ingen Ulf Wakenius, så det tar sin lilla tid att både ta ut en fras och lära sig kunna spela genom frasen något så när sammanhängande.
Det är en rätt mäktig kick att återvända till en omtumlande jazzplatta 50 år senare, och sakta men säkert börja erövra den på gitarr. Jag kan inte gitarrnoter, jag har glömt vad ackorden heter som jag spelar och mina musikteoretiska kunskaper handlar om erfarenhetsbaserade insikter. Jag är en gehörsspelande människa. Troligtvis lite musikalisk men duktigare på att hitta på låtar än spela instrument. Kan man skriva låtar som blir bra när de spelas Live (tillskillnad mot hit-låtar), kan man hanka sig fram till klassiska venues som Radio City Music Hall i New York, utsålda gig i London och Berlin, och att headline:a festivaler med 110 000 människor.
Men kvar finns ändå insikten om att jag inte är duktig på mitt instrument. Den taggen är jag på väg att dra ur. Igår tog jag ut Chet Atkins arr av The Chordettes gamla hit ’Mr Sandman’. Det är fascinerande att ta ut en låt, spela låten som Chet Atkins gör klingande (som var ett not-för-not arr av The Chordettes vokala arr) men inte spela det på samma sätt på gitarren. Att göra det på ett enklare och smartare sätt, utan att någonting går förlorat.
Jag är inte 16 år. Möjligtvis en 50 år äldre 16-åring. Men nu ska jag fortsätta att plocka sax- och trumpetfraser från Jazz At Massey Hall. Det jag ville som 16-åring. Och behöver jag lite omväxling, finns lite kul sax-fraser att lära sig från John Coltranes ’Giant Steps’.
Var allt ska landa, vet jag inte. Det blir nog en rätt skruvad Nunnan-platta. Eller en rätt skruvad EP på svenska, vilket vore rätt roligt. Eftersom Garageligepunkarna inte gillade att Nunnan gjorde låtar på engelska, blev det desto roligare att bara göra låtar på engelska. Men så här +40 år senare, kan man ju dra ett streck över det. Garageligan finns ju inte kvar. Jag finns kvar. Kanske dags att göra en platta på svenska. Vi får se.
Nu ska jag plugga in gitarren och återvända till Jazz At Massey Hall och Jerome Kerns ’All the things you are’.
Förresten: Jag kanske ska döpa plattan till ’All the things I am’ – BeBop-punk på svenska… 😉
Lite som när danska The Sods bytte sitt engelska namn till det danska Sort Sol, när de började släppa plattor i England. Fast tvärtom.
Ha en grymt fin och kreativ helg, vänner! ✌️🎶😎
-
Vi är på bristningsgränsen
Av Nooshi Dadgostar
Den svenska välfärden är underfinansierad. Jag ser det själv när jag sitter på akuten med min 3-åriga dotter. Vi kan inte skära ner mer.
Nu har Sveriges Kommuner och Regioner en preliminär beräkning som visar på att vård, skola och omsorg behöver ett tillskott på 20 miljarder under nästa år för att inte stå inför stora nedskärningar. Då talar vi bara om att behålla befintliga nivåer.
Sverige går emot kristider. I det läget väljer den högernationalistiska regeringen en politik som låter våra skattpengar försvinna till skatteparadis och vinstuttag. Det duger inte.
Vi är på bristningsgränsen i förskolan, i äldreomsorgen och på sjukhusen. Det handlar om prioriteringar.
Välfärden måste gå först.
-
Har den nya högerregeringen glömt bort minoriteterna?
Av Amanda Lind, Miljöpartiet
Har den nya högerregeringen glömt bort de nationella minoriteterna och urfolket samerna?
Ingenstans i regeringsförklaringen, eller i avtalet med SD, nämns arbetet för att stärka de nationella minoriteternas – judars, samers, romers, sverigefinnars och tornedalingars – rättigheter, språk och kultur. Igår hade SVT Sápmi fortsatt inte fått svar på vilken minister som är ansvarig för frågorna. Det är djupt anmärkningsvärt, för att inte säga skamligt.
Miljöpartiet har varit pådrivande för en kraftig förstärkning av minoritetspolitiken. En storsatsning på nya språkcentrum och de nationella minoritetsbiblioteken. En konsultationsordning för det samiska folket. Ett nytt Förintelsemuseum och en strategi för judiskt liv i Sverige. Tillsatt sanningskommissioner för både samer och tornedalingar. För att nämna några exempel. Detta arbete behöver fortsätta med lika hög intensitet denna mandatperiod.
Och då vet högern inte ens vem som är ansvarig minister.
Berörde detta under mitt anförande igår i den allmänpolitiska debatten. Vi kommer inte att släppa taget om dessa frågor!
-
Det är inte bra för Sverige
Av Nooshi Dadgostar
I dag presenterade den högernationalistiska regeringen vilken politik som de kommer driva under den kommande mandatperioden. Några saker går att säga om överenskommelsen. Sverige blir ett kallare land. Sverigedemokraterna har avslöjat sig som det enfrågeparti de är. Deras enda intresse är att splittra samhället och ställa människor mot varandra. Det högerpartierna gör, det är att gynna rika och slå på människor med låga inkomster. I överenskommelsen finns som vanligt skarpa förslag om hur redan rika ska hjälpas, men inget konkret görs åt att rädda vår krisande välfärd, och de har helt otillräckliga ambitioner för klimatet. Den här regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna suttit på ett slott och tagit fram politik som sänker skatten för människor med stora aktieinnehav.
Vi vet att det finns stora problem i vårt land, men det här är en politik som kommer göra saker mycket värre. Det här är en politik som gör Sveriges familjer fattigare mitt under en kris. Det är en politik som kommer öka otryggheten och ojämlikheten.
Det är inte bra för Sverige. -
Jag fortsätter lugnt att spela osvensk gypsy jazz och blytung rockmusik
Av Jonas Almquist
Lördag eftermiddag och det är då det händer. Jag tror att jag har lyckats knäcka koden till swing manouche eller gypsy jazz som det också kallas. Det sätt att spela swing och annan jazz på gitarr, som Django Reinhardt populäriserade. Plötsligt trillar poletten ned och jag börjar förstå hur Django bygger sitt lir när han spelar. Under tre timmar försvinner tiden och jag börjar hitta egna ”Django-licks” som stämmer mot ackord och ackordsföljder. Jag tror att vi alla känner igen oss i glädjen när vi kommer på hur något fungerar och kan så sakteliga börja använda oss av kunskapen. Som att klura ut det första ackordet på gitarren. Laborativt lärande som skapar en inre lust och motivation till att fortsätta. Ackorden jag ”improviserar” över skulle jag aldrig våga mig på om jag visste vad de heter, eftersom deras namn innehåller fler än två bokstäver. Jag blir kallsvettig och får mentala blockeringar, när käcka killar på YT säger att ”Det här ackordet heter Ab7-11 men kan också uttryckas som Bm9 eller Gmaj12 beroende på om grundtonen tas si eller så”. Musik är inte ngn akademisk räknelek för mig, utan bara en fråga om toner som funkar ihop och bildar intressanta sammanhang. Örat kommer alltid före notbilden. Så nu ska jag bara prova mig fram till schyssta Django-räkor och sakta bygga upp stabilitet och tempo. Ett ordförråd så att säga som jag kan börja ”prata” med och sedan utveckla undan för undan. Just nu är jag bara grymt nöjd med poletten som trillade ned, för det gör fortsättningen så mycket lättare. Och det ska bli grymt spännande att testa alla nyvunna kunskaper på min gypsy swing-gura som kommer om några veckor. Inte ens den bajsbruna SD-regeringen med sina lagstridiga påfund i regeringsförklaringen, kan sänka mitt humör. Den regeringen kommer att spricka ganska snart, samtidigt som jag lugnt fortsätter att spela osvensk gypsy jazz och blytung rockmusik. Ha en riktigt fin helg, vänner! ✌️🎶😎
-
Django Reinhardt var jazzgitarrens motsvarighet till Jimi Hendrix
Av Jonas Almquist
Den gråa höstkylan sätter in. Man kan balansera upp det på olika sätt. Jag gör det genom att lära mig en klassisk Django Reinhardt-låt som heter ‘Minor Swing’. Smygstartade sent igår kväll men ska fortsätta lite mer seriöst ikväll och i helgen.
De flesta av er har kanske inte koll på Django Reinhardt, dog 1953, som var jazzgitarrens motsvarighet till Jimi Hendrix – en nyskapare som lyfte fram gitarren inom jazzen på 1930-talet när jazzen fortfarande dominerades av blås och piano. Dessutom hade han bara två fungerande fingrar på vänsterhanden. Det gjorde det han levererade, bara än mer imponerande.
Dagens Gypsy Jazz-gitarrister har fantastisk teknik men är oftast väldigt tråkiga. Man tar två av Djangos trademarks (den långa tonböjningen och det nästan överdrivna vibratot) och sedan shreddar man på och tappar det viktigaste i Djangos spel: svänget, det som går förlorat när man drar upp tempot och gör gitarrspelet till ngn slags atletisk gitarrövning.
Djangos shreddade inte. Hans trick var enkla, starka melodier och hur han fick tonerna att svänga (det är därför genren kallas swing) genom att synkopera mot rytmen. Samma trick som användes från start, när man byggde kompet inom hip-hopen: Synkoperade trummaskins-rytmer ovanpå rak basgång, alt synkoperad bas ovanpå rak trummaskins-rytm. Lektion 1 i hur man får det att svänga. Och som alltid: Kan du inte få det att svänga när du spelar långsamt, blir det inte svängigare för att du drar upp tempot. Skillnaden mellan svängiga Sex Pistols och streber-genren speed metal för killar med glasögon, insjunkna bröstkorgar och taskig hållning pga alla nitar. Musik ska studsa och vi med den. Eller så ska den skicka iväg oss på en magisk upptäcksresa: Laurie Anderson, Philip Glass, Arvo Pärt, Erik Satie, Ry Cooder osv. Tycker i varje fall jag.
Bakom sig hade Django en eller två kompgitarrister som pumpade (La pompe) power-komp. Två kompguror som spelar samma sak, får det att låta dubbelt så tungt. Jag kör samma trick när jag demar låtar i Garageband. Det låter tyngre. Likheterna med punken är slående, fast en helt annan genre. “Enkla” låtar där energi och tryck i låten inte handlar om racer-tempo, utan att lyfta fram låtens egen energi och tryck. Typ Nunnans “Primemover”.
Så jag fortsätter att försöka lära mig spela gitarr genom att försöka lära mig att spela t ex sk standards. Inte för att bli halvtaskig jazzgitarrist, utan för nöjet att kunna lära mig att spela dem. Dessutom: hitta nya saker och utveckla nya idéer, för att Nunan ska fortsätta att vara ett rockband som går sin egen väg och inte låter som andra eller gör som alla andra. Vilket var och förblir kärnan i idén med punken, innan antalet nitar blev viktigare än att trampa upp en egen musikalisk stig.
Eftersom många av er säkert inte har koll på Django Reinhardt och låten “Minor Swing”, skulle det naturligtvis det enklaste vara att slänga in en ljudklipp när Django gör låten. Men det vore alldeles för förutsägbart och “punkigt”. Dessutom är det fredag och jag gillar Marcus Strands kreativitet. Man ska ha roligt med musik “annars kan det kvetta…”. Så ni får Marcus Strands version av Django Reinhardts låt, spelad på sk spansk gitarr (dvs nylonsträngad acke-gura) och dessutom med en rolig video till. Extra allt, liksom.
Skratta, ha roligt och gör något ballt av helgen, som ger er glad och bra energi att ta sig med in i nästa vecka. Själv ska jag vara “seriös” några timmar till och jobba innan gitarren kommer fram.
Ha en fin helg, alla! ✌️🎶😎
-
Subscribe
Subscribed
Already have a WordPress.com account? Log in now.
BONGORAMA.SE 