BONGORAMA.SE

Bongorama Sverige

Home

  • Må inte kulturpolitiken vandra samma väg

    Må inte kulturpolitiken vandra samma väg

    Av Amanda Lind

    Idag presenterar regeringen sin budget för 2023. Det är med oro jag inväntar besked om vad som händer med kulturbudgeten. Hittills har inget sagts i något budgetutspel. Många viktiga satsningar löper ut och behöver förlängas (t ex stärkta bibliotek och kulturskolestödet). Återstarten efter pandemin behöver hållas i, även här försvinner flera viktiga stöd om inget görs i budgeten. Och vad händer med SDs inflytande på folkbildningen och samtidskonsten? Samtidigt finns stora behov av satsningar, på allt från barns tillgång till kultur till konstnärers villkor. I en tid av lågkonjunktur får inte kulturen hamna i strykklass.

    Jag har nu skickat in mina första frågor som riksdagsledamot till kulturminister Parisa Liljestrand – dels om politiken för urfolket samerna (som inte nämnts i Tidöavtalet!), dels om de utsända kulturråden som riskerar stora nedskärningar.
    Kanske får vi ett första svar idag, när budgeten presenteras?

    Hittills har stora neddragningar på miljöpolitiken varit denna regerings signum. Må inte kulturpolitiken vandra samma väg.

  • Göteborgsoperans danskompani tar över salongen

    Göteborgsoperans danskompani tar över salongen

    Av Jonas Almquist

    Göteborgsoperans danskompani tar över salongen. Säkerligen ett för publiken överraskande grepp.

    Men ändå:

    Mer överraskande när Broadways Rocky Horror Show-ensemble med Tim Burton, Little Nell (Nell Campbell) m fl på teatern på Kings Road i juni -78, kliver rätt ut i publiken och vi unga, oerfarna Londonbesökare inser varför det varit så lätt att få biljetter längst fram i publiken…

    Rocky Horror Show i London med originalensemblen från scenföreställningen, får ändå ses som en styggare föreställning än den Göteborgsoperan erbjuder. Mer Iggy Pop-ut i publiken chock-kulturell än Göteborgsoperan. Inte så kulturellt chickt.

    Om jag gillade Rocky Horror Show-föreställningen? Jepp. Slår filmen med hästlängder. Teater och musicals är sämst på bio.

    Har fortfarande kvar en kopia av originalmanuset av Rocky Horror Show. Inköpt för en billig penning under en postpunk-period när Rock Horror Show inte var så het. Idag har den transformerats till något slags kitschigt , publikinteraktivt kultjippo, till något mer och annat än föreställningen var från början. Vilket är helt rätt och gör själen i och bakom Rocky Horror Show, full rättvisa.

    Nu väntar vi bara på att Stadsteatern i Stockholm, sätter upp Rocky Horror Show. Ni av mina vänner med kopplingar till Stadsteatern (Leif Andrée m fl), får gärna föra idén vidare. Det skulle kunna bli en grym publiksuccé och ett sätt att locka unga, teateroerfarna till teatern och visa på teaterns möjligheter. Kanske i regi av min gamle vän Peter Stormare. Jag bidrar gärna med galna idéer i och runt föreställningen. Jag ser hur många roliga möjligheter som helst. Och jag skulle göra det i princip gratis, bara för att Rocky Horror Show i Stockholm skulle vara en så jäkla cool idé och med Liveband på scenen, typ Backyard Babies eller nåt.

    Önskar alla en grymt fräck och kreativ lördag! ✌️🎶😎.

    Bilden lånad av Kai Martin (förlåt tilltaget, Kai).

  • Charlie Parker i Sverige

    Charlie Parker i Sverige

    Av Hans Backenroth

    Den här skivan kom i posten för några veckor sedan, tack Lars Westin! Det var magiska stunder när Arne Domnérus berättade om denna vecka i november 1950 – vilken upplevelse det var att turnera med Parker och hur mycket han påverkades av honom. Men som den stora musiker Arne var blev han ingen Parker-kopia utan förblev just Arne Domnérus, tack och lov! Är så glad över att jag fick spela med Arne under så många år och tycker än idag att det är en hisnande tanke att han turnerade med Parker. På “Live in Sweden 1950” (Dragon) finns all musik samlad som spelades in med Parker i Sverige – “tvättad” + i rätt hastighet🎷 Kööp 😉.

  • I ”världens mest jämställda land” fortsätter många män att utsätta tjejer för smärtan och ångesten

    I ”världens mest jämställda land” fortsätter många män att utsätta tjejer för smärtan och ångesten

    Av Nooshi Dadgostar 

    Jag önskar att jag hade blivit mer förvånad över Dagens ETC:s avslöjande som visar hur unga män byter, säljer och köper svenska tonårstjejers läckta bilder och filmer i slutna nätforum. Det handlar om privata bilder och filmer, där tjejerna poserar eller agerar sexuellt, och som aldrig var menade att spridas vidare.

    De unga männen vill ”exponera horor”. Många av tjejerna är minderåriga.

    Vad är det för hänsynslöst och empatibefriat beteende? När ska unga tjejer, barn, få leva tryggt utan att behöva vara oroliga för att bli uthängda på det här sättet? Nej, tjejerna ska inte ”skylla sig själva”. Dom har pressats till att skicka bilder eller trott att dom har kunnat lita på pojkvänner dom har haft. Många är barn.

    Brottet är att utnyttja och sprida vidare bilder och filmer för att förödmjuka tjejerna.

    I ”världens mest jämställda land” fortsätter många killar och män att utsätta tjejer för den här smärtan och ångesten.

    Varför har vi inte kommit längre? Politiken har gjort alldeles för lite för att värderingar om medmänsklighet, empati, jämställdhet och respekt ska genomsyra vårt samhälle. Det behöver ändras.

  • Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik

    Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik

    Av Jonas Almquist

    Höstförkylning och tappad röst, ger tid för att pausa annat och begrava sig i musik. Och man blir lycklig när man råkar hitta en streamad konsert från i oktober förra året med Sébastien Giniaux och hans kvartett.

    Modern Gypsy Swing tenderar ofta till att bli rena fingerakrobatiska uppvisningar i tempomässigt uppskruvade versioner. Det finns säkert de som fryser på det, men inte jag. Det fäster inte på mig.

    Musik för mig är något väldigt enkelt. Det är ett par toner man försöker sätta ihop på ett intressant sätt. Less is more. Att ta ned musik i tempo och ransonera tonerna, kräver så mycket av uttrycket för att få det att bära. Musik är en lek med toner. Det isländska uttrycket för konsert, Tónleikar, säger så mycket vad det handlar om.

    Därför är det så grymt att lyssna på Sébastien Giniaux:s swing manouche. Ett lägre tempo och en tydligare swing mode som får melodierna att bli synliga och dansa fram. Det är är lätt, det är lekfullt, lustfyllt, elegant och dansant.

    Swingmusik är dansmusik precis som spelmansmusik. Om inte foten och höfterna rycks med, har musiken missat sitt mål.

    Dagens swing manouche vilar oftare i BeBop än i dansmusiken. Det är mer konsertmusik än musik för gatan, krogen och förälskade, dansande par. Inte så mycket av L’âme française, den franska själen. Det som gör fransmän till ett dansande kulturellt folk, när tyskar bara vill marschera och lyda order – för att låna Nietzches beskrivning. Det är viktigare att applådera varje solo, än att känna att kroppen berörs av musiken. Musiken intellektualiseras sönder.

    Sébastien Giniaux och hans kvartett får foten att ryckas med och hjärtat att le. Det är två välspenderade timmar. De bästa två timmarna denna vecka. Det bästa sättet att tillbringa två förkylda timmar utan röst.

    Musik för mig. Kanske för dig.

    Trevlig Allhelgonahelg på er! ✌️🎶😎

    (Jag behövde skriva om något lustfyllt för att dämpa irritationen över att vi enkla medborgare ska tvingas sitta i mörka lägenheter mellan kl 07 – 19, för att inte riskera riksdagsbeslut om nedstängd tillgång på el vissa timmar. Som om det är vårt fel. Som om en eller två tända lampor i vardagsrummet kl 15 under årets mörkaste månader havererar samhällsekonomin. Naturligtvis är det inte så. Det är politiska beslut som ställer till det. Allt handlar om politikernas välvilja att låta “marknaden” själva sätta el-priserna, något som i sin tur genererar oacceptabla övervinster för elbolagen som inte kommer samhället till godo. Genereras vinster ska vinsterna tillbaka in i statskassan och stötta annan allmännyttig verksamhet som skola, sjukvård och infrastruktur. Vi har inte energibrist i Sverige. Vi producerar 30% mer energi än vi gör av med. Förbud mot övervinster i samhällsviktiga funktioner, är ett politiskt beslut som moderater och SD aldrig kommer att ta. Ett politiskt beslut Magdalena Anderssons (s)-regering aldrig ville ta. De vill låta “marknaden” få hållas, på principiella grunder. Hellre då lura oss att tro att elpriserna i Sverige är kopplade till nedstängda svenska kärnkraftverk. Vilket är en gigantisk politisk lögn. Vi får inte billigare elpriser för att vi startar upp kärnkraftverk och går från att producera 30% mer energi än vi själva behöver, till att producera 40% mer energi än vi själva behöver. Verkligheten fungerar inte så. Som Peps Persson formulerade det: Ska de’ va så svårt att fatta att det e falsk matematik som gör den fattige så fattig o den rike så förbannat rik…).

    ,

  • RÖR INTE SVENSK FÖRENINGSDEMOKRATI

    RÖR INTE SVENSK FÖRENINGSDEMOKRATI

    Av Amanda Lind

    Att högerregeringen öppnar för att utreda 51%-regeln, bestämmelsen Riksidrottsförbundet har i sina stadgar som säkrar att en medlemmarna i en förening alltid har majoritet i ett elitlag, är helt galet. Det visar både på en respektlöshet mot folkrörelsen och en oförståelse för behoven inom svensk idrott.

    Johan Pehrson (L) säger att han ”har pratat med flera klubbar som tycker att man ska kunna ha flera bolag på börsen” och att ”den är alltid uppe för diskussion, det här regelverket för hur klubbarna ska styras”. Han öppnar för att utreda frågan.

    Det är anmärkningsvärda uttalanden. Det finns absolut mycket att göra för att stärka svensk elitidrott. Många elitidrottares sociala och ekonomiska villkor är tuffa, förutsättningarna för att studera parallellt med sin elitkarriär behöver förbättras. Utmaningar för breddidrotten, barn och ungas jämlika tillgång till idrott och anläggningsbristen är andra brännande frågor för svensk idrott. Som sagt, det finns mycket att göra. Att peta i idrottens demokratiska funktionssätt hör inte dit.

    51%-regeln är en fråga för den självständiga idrottsrörelsen. Punkt.

  • Det är från Kronofogdemyndigheten

    Det är från Kronofogdemyndigheten

    Av Jonas Almquist

    Om Halloween någonsin var roligt så blir det bara mer och mer fantasilöst för varje år. Fler och fler affärer dyker upp som försöker sälja på oss samma fantasilösa krafs. Nästa år ska jag bjuda grannarna på en riktig Halloween med skrämsel som kommer att ta tag i dem. Jag ska klä ut mig till Kronofogde, ringa på dörrar och när dörrarna öppnas, ska jag säga: Det var från Kronofogdemyndigheten angående er vräkning om en halvtimme…

    För övrigt: 35 år sedan denna festival i en gigantisk mässanläggning i Belgien. Kul spelning men för många okända förband… ✌️🎶😎

  • BeBop-punk på svenska

    BeBop-punk på svenska

    Av Jonas Almquist

    Jag var 16 år. Sommarlovet väntade runt hörnet. På toppen av Götgatsbacken i Stockholm bredvid musikaffären Dieke, låg en radioaffär. Den gamla typen av radioaffärer som sålde tv-apparater, radioapparater och skivor (singlar, EP och LP). Jag passerade den varje dag på väg till och från Södra Latin.

    En dag i slutet av maj, går jag in i radioaffären. Jag minns inte varför. Kanske för att se om de hade någon billig, men intressant skiva. Jag hade inte så mycket pengar att röra mig med. Nyutkomna skivor hade jag sällan råd med. Det kostade på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna.

    Jag går ut ur affären med en skiva jag absolut inte vet någonting om. Jazz At Massey Hall – The greatest jazz concert ever. Det räcker för att göra 16-åringen nyfiken. Charlie Parker och Dizzy Gillespie känner jag till, par renommé. Inget jag lyssnat in mig på.

    Jag kommer hem, lyssnar och min värld förändras. Från John Lee Hooker-blues och Black Sabbath-rock, blir jag en jazzkatt över en natt. Jag spelar plattan om och om igen. Jag går på Stockholms gator den sommaren och min hjärna skapar Bep Bop varje vaken minut i princip. Jag är så frälst man kan bli.

    Gitarren som jag kämpar med utan att bli bra eller ens ok på, blir stående orörd hela sommaren. Siktet är nu inställt på en altsaxofon som Charlie Parker, för jag inser att trumpetspel a la Dizzy Gillespie genererar missklädsamma ballongkinder.

    Det blir ingen saxofon. Det kostar på att vara 16 år och ha pengar till cigaretter och någon enstaka fika efter plugget med skolkamraterna. När sommaren är över, har Be Bop:n dansat klart. I en skivaffär på Drottninggatan, en bit bortanför Sergels Torg på väg mot Gamla Stan, ligger en skivaffär som säljer ’cut out’-plattor – LP-skivor skivbolagen inte blivit av med och vräker ut för inga pengar alls, snudd på. Där möter jag MC5 och jag möter Iggy & The Stooges och Raw Power. Mitt liv tar en helt ny vändning.

    Det dröjer 50 år innan jag plockar fram Jazz at Massey Hall igen. Jag har fortfarande kvar vinylen. Jag kan i princip återkalla alla låtar, delar av solon, fraser. Lite dimmigt men i stort sett. Inget märkvärdigt egentligen. Ni har säkert någon platta från tonåren, så omvälvande att ni kan den fram- och baklänges. Ni kan komma ihåg stunden ni hörde plattan. Rummet, tiden på dygnet, lukter, om ni åt något. Det är väl så att när vi konfronteras med en platta som vänder upp och ned på vår värld, så öppnas alla sinnen på vid gavel. Allt i den stunden etsar sig in i de minneslager i hjärnan, som är vårt intellektuella Fort Knox. En säker förvaringsplats. Den musikaliska guldreserven. Skillnaden mot musikminnets lönekonto och dess ständiga in- och uttag.

    Det är fortfarande en fruktansvärt bra platta. Och den har veckan jag påbörjat något jag blödde för att få göra sommaren som 16-åring – börja lära mig att spela låtarna. Men inte på saxofon, utan på gitarr. Nästa kapitel i min påbörjade resa att försöka lära mig att spela gitarr.

    Jag har tjänat pengar och ganska framgångsrikt rest runt i Europa och USA på 2 – 3-ackordslåtar jag skrivit på gitarr. Sista gången jag spelade gitarr på scen, var på Nunnans andra spelning – ett 4-låtars ’gästframträdande’ på en Garageligespelning i Masthugget våren -79. Lars Sundestrands fanzine Funtime, sågade spelningen och dörren stängdes för evigt till Garageligan fråm deras sida. Vi tog oss ut i den stora världen istället.

    Men efter +40 år och lite på grund av att så mycket stängde ned under pandemin, föddes tanken på att göra ett sista försök innan graven för att lära mig spela gitarr. Den här veckan har jag långsamt och mödosamt börjat plocka ut Be Bop-fraser från Jazz At Massey Hall. Jag är ingen Ulf Wakenius, så det tar sin lilla tid att både ta ut en fras och lära sig kunna spela genom frasen något så när sammanhängande.

    Det är en rätt mäktig kick att återvända till en omtumlande jazzplatta 50 år senare, och sakta men säkert börja erövra den på gitarr. Jag kan inte gitarrnoter, jag har glömt vad ackorden heter som jag spelar och mina musikteoretiska kunskaper handlar om erfarenhetsbaserade insikter. Jag är en gehörsspelande människa. Troligtvis lite musikalisk men duktigare på att hitta på låtar än spela instrument. Kan man skriva låtar som blir bra när de spelas Live (tillskillnad mot hit-låtar), kan man hanka sig fram till klassiska venues som Radio City Music Hall i New York, utsålda gig i London och Berlin, och att headline:a festivaler med 110 000 människor.

    Men kvar finns ändå insikten om att jag inte är duktig på mitt instrument. Den taggen är jag på väg att dra ur. Igår tog jag ut Chet Atkins arr av The Chordettes gamla hit ’Mr Sandman’. Det är fascinerande att ta ut en låt, spela låten som Chet Atkins gör klingande (som var ett not-för-not arr av The Chordettes vokala arr) men inte spela det på samma sätt på gitarren. Att göra det på ett enklare och smartare sätt, utan att någonting går förlorat.

    Jag är inte 16 år. Möjligtvis en 50 år äldre 16-åring. Men nu ska jag fortsätta att plocka sax- och trumpetfraser från Jazz At Massey Hall. Det jag ville som 16-åring. Och behöver jag lite omväxling, finns lite kul sax-fraser att lära sig från John Coltranes ’Giant Steps’.

    Var allt ska landa, vet jag inte. Det blir nog en rätt skruvad Nunnan-platta. Eller en rätt skruvad EP på svenska, vilket vore rätt roligt. Eftersom Garageligepunkarna inte gillade att Nunnan gjorde låtar på engelska, blev det desto roligare att bara göra låtar på engelska. Men så här +40 år senare, kan man ju dra ett streck över det. Garageligan finns ju inte kvar. Jag finns kvar. Kanske dags att göra en platta på svenska. Vi får se.

    Nu ska jag plugga in gitarren och återvända till Jazz At Massey Hall och Jerome Kerns ’All the things you are’.

    Förresten: Jag kanske ska döpa plattan till ’All the things I am’ – BeBop-punk på svenska… 😉

    Lite som när danska The Sods bytte sitt engelska namn till det danska Sort Sol, när de började släppa plattor i England. Fast tvärtom.

    Ha en grymt fin och kreativ helg, vänner! ✌️🎶😎

  • Vi är på bristningsgränsen

    Vi är på bristningsgränsen

    Av Nooshi Dadgostar

    Den svenska välfärden är underfinansierad. Jag ser det själv när jag sitter på akuten med min 3-åriga dotter. Vi kan inte skära ner mer.

    Nu har Sveriges Kommuner och Regioner en preliminär beräkning som visar på att vård, skola och omsorg behöver ett tillskott på 20 miljarder under nästa år för att inte stå inför stora nedskärningar. Då talar vi bara om att behålla befintliga nivåer.

    Sverige går emot kristider. I det läget väljer den högernationalistiska regeringen en politik som låter våra skattpengar försvinna till skatteparadis och vinstuttag. Det duger inte.

    Vi är på bristningsgränsen i förskolan, i äldreomsorgen och på sjukhusen. Det handlar om prioriteringar.

    Välfärden måste gå först.

  • Har den nya högerregeringen glömt bort minoriteterna?

    Har den nya högerregeringen glömt bort minoriteterna?

    Av Amanda Lind, Miljöpartiet

    Har den nya högerregeringen glömt bort de nationella minoriteterna och urfolket samerna?

    Ingenstans i regeringsförklaringen, eller i avtalet med SD, nämns arbetet för att stärka de nationella minoriteternas – judars, samers, romers, sverigefinnars och tornedalingars – rättigheter, språk och kultur. Igår hade SVT Sápmi fortsatt inte fått svar på vilken minister som är ansvarig för frågorna. Det är djupt anmärkningsvärt, för att inte säga skamligt.

    Miljöpartiet har varit pådrivande för en kraftig förstärkning av minoritetspolitiken. En storsatsning på nya språkcentrum och de nationella minoritetsbiblioteken. En konsultationsordning för det samiska folket. Ett nytt Förintelsemuseum och en strategi för judiskt liv i Sverige. Tillsatt sanningskommissioner för både samer och tornedalingar. För att nämna några exempel. Detta arbete behöver fortsätta med lika hög intensitet denna mandatperiod.

    Och då vet högern inte ens vem som är ansvarig minister.

    Berörde detta under mitt anförande igår i den allmänpolitiska debatten. Vi kommer inte att släppa taget om dessa frågor!