Av Jonas Almquist

Den gråa höstkylan sätter in. Man kan balansera upp det på olika sätt. Jag gör det genom att lära mig en klassisk Django Reinhardt-låt som heter ‘Minor Swing’. Smygstartade sent igår kväll men ska fortsätta lite mer seriöst ikväll och i helgen.

De flesta av er har kanske inte koll på Django Reinhardt, dog 1953, som var jazzgitarrens motsvarighet till Jimi Hendrix – en nyskapare som lyfte fram gitarren inom jazzen på 1930-talet när jazzen fortfarande dominerades av blås och piano. Dessutom hade han bara två fungerande fingrar på vänsterhanden. Det gjorde det han levererade, bara än mer imponerande.

Dagens Gypsy Jazz-gitarrister har fantastisk teknik men är oftast väldigt tråkiga. Man tar två av Djangos trademarks (den långa tonböjningen och det nästan överdrivna vibratot) och sedan shreddar man på och tappar det viktigaste i Djangos spel: svänget, det som går förlorat när man drar upp tempot och gör gitarrspelet till ngn slags atletisk gitarrövning.

Djangos shreddade inte. Hans trick var enkla, starka melodier och hur han fick tonerna att svänga (det är därför genren kallas swing) genom att synkopera mot rytmen. Samma trick som användes från start, när man byggde kompet inom hip-hopen: Synkoperade trummaskins-rytmer ovanpå rak basgång, alt synkoperad bas ovanpå rak trummaskins-rytm. Lektion 1 i hur man får det att svänga. Och som alltid: Kan du inte få det att svänga när du spelar långsamt, blir det inte svängigare för att du drar upp tempot. Skillnaden mellan svängiga Sex Pistols och streber-genren speed metal för killar med glasögon, insjunkna bröstkorgar och taskig hållning pga alla nitar. Musik ska studsa och vi med den. Eller så ska den skicka iväg oss på en magisk upptäcksresa: Laurie Anderson, Philip Glass, Arvo Pärt, Erik Satie, Ry Cooder osv. Tycker i varje fall jag.

Bakom sig hade Django en eller två kompgitarrister som pumpade (La pompe) power-komp. Två kompguror som spelar samma sak, får det att låta dubbelt så tungt. Jag kör samma trick när jag demar låtar i Garageband. Det låter tyngre. Likheterna med punken är slående, fast en helt annan genre. “Enkla” låtar där energi och tryck i låten inte handlar om racer-tempo, utan att lyfta fram låtens egen energi och tryck. Typ Nunnans “Primemover”.

Så jag fortsätter att försöka lära mig spela gitarr genom att försöka lära mig att spela t ex sk standards. Inte för att bli halvtaskig jazzgitarrist, utan för nöjet att kunna lära mig att spela dem. Dessutom: hitta nya saker och utveckla nya idéer, för att Nunan ska fortsätta att vara ett rockband som går sin egen väg och inte låter som andra eller gör som alla andra. Vilket var och förblir kärnan i idén med punken, innan antalet nitar blev viktigare än att trampa upp en egen musikalisk stig.

Eftersom många av er säkert inte har koll på Django Reinhardt och låten “Minor Swing”, skulle det naturligtvis det enklaste vara att slänga in en ljudklipp när Django gör låten. Men det vore alldeles för förutsägbart och “punkigt”. Dessutom är det fredag och jag gillar Marcus Strands kreativitet. Man ska ha roligt med musik “annars kan det kvetta…”. Så ni får Marcus Strands version av Django Reinhardts låt, spelad på sk spansk gitarr (dvs nylonsträngad acke-gura) och dessutom med en rolig video till. Extra allt, liksom.

Skratta, ha roligt och gör något ballt av helgen, som ger er glad och bra energi att ta sig med in i nästa vecka. Själv ska jag vara “seriös” några timmar till och jobba innan gitarren kommer fram.

Ha en fin helg, alla! ✌️🎶😎

Av Thomas Søie Hansen

“En 12 minuter lång singelföregångare från Thomas uden h Andersson Wij – en av de helt fantastiska berättelserna som får fram de största känslorna. Det är alldeles för mycket, för självbelåtet, för patetiskt, för melankoliskt och därför typiskt TAW. Tydlig rekommendation , om du tar dig igenom det första gången kommer du garanterat att trycka på repeat.”

Warm-up:

Av Jonas Almquist

En soft söndagsförmiddag med regnstänk på fönsterrutan. På skivspelaren gitarristen Steve Tibbetts samling “Hellbound Train”. Det bästa från 40 års verksamhet. Samma landskap som Bill Laswell, David Byrne/Brian Eno mfl. Därefter franske gitarristen Stephane Wrembel och cd:n “Django L’Impressionniste”. Wrembel är verksam i New York sedan många år. Rör sig sömlöst mellan swing och fri form jazz. På cd:n “Django L’Impressionniste” tolkar han 17 st sällan hörda kompositioner av legendariske gypsy jazz-gitarristen Django Reinhardt, som är inspirerade av Claudy Debussy och Maurice Ravel. Impressionistisk Djangomusik. Mer musikalisk poesi än “födkroks” gypsy jazz. Inte vardagsmat med andra ord. Två tips om ni har svårt att hitta intressant musik i det massiva bruset av allt som låter likadant. Trevlig söndag, på er! ✌️🎶😎

Av Jonas Almquist

Iggy kör hårt idag. Öppnar programmet med Nunnan och ‘Jesus came drivning along’ och fortsätter senare i programmet med Nunnans ‘Desolation Avenue’, för att sedan avsluta programmet starkt och köra ‘Desolation Avenue, part II’. Skön dramaturgi på programmet, som även innehåller bl a David Peel, MC5, Alice Cooper, The Fugs och Sleaford Mods. Skönt sällskap. 👊

“I’m gonna leave you now but I’m gonna leave you with something of very high quality. The conclusion of ‘Desolation Avenue’ by The Leather Nun. Ciao!”

Bara att ratta in BBC 6 på länken, för en grym avslutning på helgen. God lyssning! ✌️🎶😎