BONGORAMA.SE

Bongorama Sverige

Home

  • 50 ÅR AV PUNK

    50 ÅR AV PUNK

    Av Jonas Almquist

    Fredag och igĂ„r torsdag var det 50 Ă„r sedan Sex Pistols gjorde sin första spelning pĂ„ Lesser Free Trade Hall i Manchester. Vad ingen vet dĂ„ Ă€r att spelningen kommer att markera starten pĂ„ The Summer of Punk ’76 som kommer att förĂ€ndra musikscenen.

    Sex Pistols Àr inget valpigt, nybörjarband som kommer till Manchester. Sedan den första spelningen, den 6 nov -75 pÄ St Martins School of Art i London, har gruppen cirka 30 spelningar i ryggen bÄde i och utanför London. LÄngsamt bygger man sin publik, men det Àr inte förrÀn i maj som saker och ting börjar röra pÄ sig.

    Ramones debutplatta slĂ€pps i England den 28 april och blir lite startsignalen för vad som komma skall. Nu finns inte bara nĂ„gra enstaka band – nu finns ett album att samlas kring. Steg 1 i punkens 3-stegsraket försommaren -76

    Lesser Free Trade Hall Ă€r ett litet oansenligt gig med ett 30 – 40 tal personer nĂ€rvarande, men kommer att bli mytologiserad för att i publiken finns de som senare kommer att bilda band: Bernard Sumner och Peter Hook (blivande Joy Division), Mark Smith (blivande The Fall), Morrisey (blivande The Smiths) plus den lokala TV-programledaren Tony Wilson som kommer att bli boss för den inflytelserika Manchester-etiketten Factory Records (band som Joy Division, Happy Mondays, Orchestral Manoeuvres in the Dark, A Cerain Ratio m fl).

    Lite kul i sammanhanget Àr att nystartade Buzzcocks ska vara förband till Sex Pistols, men stÀller in. IstÀllet kommer man att öppna för Pistols, nÀr de ÄtervÀnder till Lesser Free Trade Hall i mitten av juli.

    Tre mĂ„nader efter Lesser Free Trade Hall-spelningen 4 juni, har punken slagit genom med full kraft i England. The summer of punk ’76.

    En dryg vecka efter Lesser Free Trade Hall-spelningen i Manchester, spelar Sex Pistols ihop med 101’ers den 15 juni pĂ„ 100 Club. Det blir 101’ers sista spelning, Joe Strummer lĂ€mnar bandet och ansluter sig till The Clash.

    Ramones gör sin första spelning i England pĂ„ Roundhouse i London den 4 juli, tillsammans med The Stranglers som förband till Flamin’ Groovies. Dagen efter spelar de tre banden pĂ„ Dingwalls. I publiken finns bĂ„de Clash och Sex Pistols, som Ă„tervĂ€nt till London efter en spelning i Sheffield kvĂ€llen innan – en spelning som blir Clash debut nĂ€r de öppnar för Sex Pistols pĂ„ The Black Swan.

    Om Ramones debutalbum 28 april blir Steg 1 i punkens 3-stegsraket, sÄ blir Ramones tvÄ spelningar i London 4 och 5 juli Steg 2 i 3-stegsrakten. HÀr samlas de som köpt Ramones album, hÀr samlas embryona till de band som hÄller pÄ att bildas eller ska till att ta sina första steg.

    Under de tre sommarmĂ„naderna -76 debuterar band som Clash, Damned, Buzzcocks, Vibrators, Subway Sect. Mark P(erry) startar Sniffin’ Glue, det första engelska punkfanzinet.

    Den 20-21september arrangerar konsertpromotorn Ron Watts och Malcolm Mc-Laren en tvÄ-dagars punkfestival pÄ 100 Club i London. Det blir det 3:e och sista steget i den engelska punkens 3-stegsraket sommaren 1976.

    En mĂ„nad senare slĂ€pps det som brukar betraktas som punkens första single: ’New Rose’ med The Damned pĂ„ Stiff Records och producerad av Nick Lowe för LEATHER NUN PRODUCTIONS (!).

    (Ni kan ju fortsĂ€tta att spekulera i varifrĂ„n jag fick namnet LĂ€dernunnan
😉)

    Ytterligare nĂ€stan pĂ„ dagen en mĂ„nad senare slĂ€pps Sex Pistols första single, ’Anarchy In the UK’ pĂ„ EMI och proddad av Christ Thomas. LĂ„ten har för övrigt fĂ„tt sin premiĂ€r Live, nĂ€r Pistols Ă„tervĂ€nder the Lesser Free Trade Hall i juli -76 med lokala Buzzcocks som förband.

    SĂ„ med visst fog kan man sĂ€ga att Sex Pistols spelning pĂ„ Lesser Free Trade Hall i Manchester den 4 juni 1976, markerar inledningen pĂ„ den engelska punkens publika genombrott sommaren 1976. Glimtar frĂ„n spelningen finns för övrigt med i Sex Pistols-filmen The Filth & The Fury. Och att Lesser Free Trade Halls betydelse för Sex Pistols, förstĂ€rks av att punkens kanske absoluta signaturmelodi, ’Anarchy In the UK’, fĂ„r sin scendebut dĂ€r den 20 juli 1976.

    Resten Ă€r historia och behöver nog inte upprepas. ’Anarchy’-turnĂ©n som Ă€r tĂ€nkt att löpa frĂ„n 4 – 26 dec men bara 10 av 22 spelningar kan genomföras.

    Den 21 feb -77 ska Sex Pistols spela pÄ Jarlateatern i Stockholm med Johnny Thunder & The Heartbreakers som förband, men konserten stÀlls in. IstÀllet blir det 13 spelningar i Sverige pÄ lika mÄnga dagar i juli 1977.

    TvÄ av spelningarna, de pÄ GlÀdjehuset i Stockholm (Ja, jag var dÀr), kan vÀl sÀgas Àr det 3:e och sista steget i den svenska punkens 3-stegsraket (Steg 1: Ramones pÄ Jarlateatern den 15 maj -77, Steg 2: Clash pÄ Gröna Lund en mÄnad senare, den 14 maj).

    NÄgra av er har sÀkert sett att SvT söker de som har minnen av Sex Pistols tvÄ spelningar i Stockholm, 27-28 juli -77, till sitt program för Äret 1977. SjÀlv tackade jag Nej nÀr Jonas Fohlin pÄ SvT hörde av sig.

    Jag tycker att jag syntes och hördes sĂ„ mycket pĂ„ den tiden men Nunnan, fanzinet Anarki&Kaos och inte minst med radioprogrammet Ny VĂ„g. Det blir lite tradigt – dĂ„lig journalistik, helt enkelt – nĂ€r samma kĂ€nda och bekanta ansikten ska plockas fram för att kommentera nĂ„got. Det fanns fler som var med och har egna minnen Ă€n Gradvall, Sinding-Larsen, Strage och kanske jag, dĂ„.

    Jacob Dahlin, mest kÀnd för radioprogrammet Galaxen och sina tv-program, gjorde ett lysande reportage för radions Ungdomsredaktion frÄn Pistols spelning pÄ GlÀdjehuset. Alla dom rösterna vore roliga att fÄ höra pÄ nytt till bilder frÄn GlÀdjehuset. Vi som var dÀr skulle inte uttrycka oss pÄ samma sÀtt idag, eftersom vÄra hjÀrnor bearbetat minnena under de 49 Är som gÄtt. Inget konstigt med det, vÄra hjÀrnor funkar sÄ.

    Det Àr ocksÄ ett av de tyngsta skÀlen till att jag sagt Nej till att bÄde skriva mina memoarer eller medverka i böcker om den svenska punken. Det gÄr inte att undvika efterhandskonstruktioner och efterhandskonstruktioner Àr sÀllan sanna och intressanta. Fakta Àr en sak, de gÄr att kontrollera, men Àr oftast trÄkig lÀsning. Minnen Àr roligare lÀsning, men vÀldigt subjektiva och sÀllan helt sanna. SÄ jag passar.

    Även Sex Pistols beskriver en 3-stegsraket i Sverige. InstĂ€llda Jarlateatern i feb -77 Ă€r Steg 1, SverigeturnĂ©n i juli -77 Ă€r Steg 2 och de tredje steget fĂ„r bli den instĂ€llda spelningen i Johanneshovs trĂ€ningshall den 20 januari -78. Sex Pistols har sex dagar tidigare splittrats efter spelningen pĂ„ Winterland i San Franscico den 14 januari.

    – Ever get the feeling you’ve been cheated?

    John Lydons sista ord som Johnny Rotten i Sex Pistols. Om jag kĂ€nner mig lurad? Nja, jag vet inte. Jag gillade konserten pĂ„ GlĂ€djehuset och albumet ’Never mind the bollocks’ Ă€r fortfarande grymt och förflyttar mig nanosekund-snabbt tillbaka till Ă„ret 1977.

    DĂ€rför kĂ€nns det helt ok att plocka fram ’Anarachy In the UK’ och sĂ€tta pĂ„ den i dag fredag den 5 juni och fira minnet av spelningen för 50 Ă„r sedan pĂ„ Lesser Free Trade Hall i Manchester.

    I morgon tittar jag Äter framÄt. Morgondagen Àr alltid mer spÀnnande och obekant, Àn gÄrdagen.

    Trevlig helg pÄ er!

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ–•

    ,

  • Not A Hotel

    Not A Hotel

    Av Bjarke Ingels, grundare och kreativ chef, BIG

    Vi presenterar NOT A HOTELs nyaste resort i Setouchi, nu öppen pÄ Japans avlÀgsna ö Sagishima.

    NOT A HOTEL Setouchi, omgivet pÄ alla sidor av Seto Inlandshav, bestÄr av tre distinkta villor och en strandterrassrestaurang uthuggen i den 30 000 m2 stora tomten. Paviljongerna vÀver ihop den bergiga terrÀngen som ett band och Àr gjorda av jord som grÀvts ut direkt frÄn platsen med traditionell rammad jordteknik.

    ”NOT A HOTEL Setouchi Ă€r vĂ„ra första fĂ€rdigstĂ€llda byggnader i Japan, en kultur som har haft en djupgĂ„ende inverkan pĂ„ mig sjĂ€lv och min förstĂ„else av arkitektur; en plats dĂ€r orĂ€dd futurism och djupa traditionella rötter samexisterar i kontrasterande harmoni. Det har varit ett absolut arkitektoniskt Ă€ventyr att arbeta med NOT A HOTEL för att förverkliga denna vision.

    SkĂ€rgĂ„rden runt Sagishima Ă€r som en japansk landskapsmĂ„lning. Branta böljande kullar tĂ€ckta av frodig grön vegetation bryter fram ur lugnet i Setos inlandshav. De fyra paviljongerna Ă€r tĂ€nkta som förlĂ€ngningar av den dramatiska topografin. Kulltoppar och halvöar, utsprĂ„ng och kanjoner avgrĂ€nsas av rammade jordvallar och soltak för att ge paviljongerna 360-, 270-, 180- och 90-graders utsikt över det omgivande landskapet. Å ena sidan Ă€r varje hem som en bebodd utsikt, öppen och extrovert. Å andra sidan avgrĂ€nsar deras ryggradsvĂ€ggar ett privat och skyddat utrymme – öppet endast mot himlen. Makrokosmos möter mikrokosmos, traditionellt möter modernt; skandinaviskt och japanskt, villorna Ă€r arkitektoniska oxymoroner.” förkroppsligar till synes motsĂ€gelsefulla element till en holistisk och gĂ€stvĂ€nlig helhet.”

    📾 Kenta Hasegawa, Ryohei Koike

  • Fylkingen

    Fylkingen

    Av Jonas Almquist

    PĂ„ Leather Nuns 7-tumssingel ”Desolation Ave” citerar jag Luigi Russolo, den italienska futuristen pĂ„ 1920-talet som föresprĂ„kade skönheten i maskinmusik och buller. 1900-talet var fullt av kompositörer som uppfann nya instrument och komponerade musik för föremĂ„l eller för förstörelse av instrument. Jag minns ett framtrĂ€dande pĂ„ Fylkingen, en plats för elektroakustisk musik i Stockholm i mitten av 60-talet. En mycket kĂ€nd kompositör, Karl-Erik Welin, slog sönder en flygel med motorsĂ„g och slĂ€gga. Det imponerade tonĂ„ringen Jonas
 Och lĂ„ngt före Metal Machine Music utbildade EMS Studio i centrala Stockholm unga spirande kompositörstudenter i att komponera med avancerade syntar.

    ,

  • Ett litet avsnitt i Nunnans historiebok

    Ett litet avsnitt i Nunnans historiebok

    Av Jonas Almquist

    Ett litet minne sÄ hÀr pÄ söndagskvÀllen, nÀr den hyllade amerikanske modeskaparen Rick Owen (med ett stort antal mode-priser i bokhyllan) anvÀnde Nunnan pÄ en fashionabel modevisning i Paris.

    Sedan drygt 20 Är bor han i Paris med sin flickvÀn och har sitt hem och sin ateljé i ett 5-vÄningshus som förre franske presidenten François Mitterand anvÀnde som kontor. Alla Owens visningar görs i Paris.

    2017 drar Rick Owens klÀdmÀrke in smÄtt fantastiska 1 Miljard kronor. TvÄ Är senare, 2019, vinner han ett av USA:s finaste modepriser, Menswear Designer of the Year Award, för det herrmode han visat upp pÄ sin visning i Paris det Äret.

    Visningen Àr tillÀgnad Larry Legaspi som bl a designat klÀder till artister som Labelle och Kiss, och med detta skapat ett unikt, frÀckt mode. Ja, ni kan lÀsa Ricks egen text under videon.

    Till musik pĂ„ visningen vĂ€ljer han Nunnans inspelning av “Gimme Gimme Gimme” som han lĂ„ter heta kanadensiska DJ-paret Fecal Matters (Hannah Rose Dalton, Steven Raj Bhaskaran) göra en lĂ„ng special-remix av.

    Rick Owens modevisning Àr nog det mest ovÀntade, mest prestigefyllda men samtidigt minst uppmÀrksammande tillfÀllet nÀr en Nunnan-lÄt anvÀnts.

    Ett litet avsnitt i Nunnans historiebok.

    I morgon Àr det mÄndag och dÄ kavlar vi upp Àrmarna. En hel fin arbetsvecka framför oss. MÄndagar Àr fint.

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ’Ș

    ,

  • Jag kommer aldrig att glömma nĂ€r jag slĂ„r pĂ„ tv:n i hotellrummet i London

    Jag kommer aldrig att glömma nĂ€r jag slĂ„r pĂ„ tv:n i hotellrummet i London

    Av Jonas Almquist

    KVÄLLEN OLOF PALME MÖRDADES

    Vissa vÀrldshÀndelser minna man precis var man var nÀr de hÀnde.

    Jag var 3 Är gammal och satt bredvid mamma och pappa i deras sÀng nÀr de lyssnade pÄ boxningsmatchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson.

    Radiotillverkaren Philips hade köpt sÀndningen och nu sÀndes den kl 4.30 pÄ morgonen i piratradiostationen Radio Luxemburg. Philips-medarbetaren Lars-Henrik Ottosson refererade matchen direkt frÄn Yankee Stadium.

    Fast inget av detta minns jag. Jag minns bara att jag satt dÀr i sÀngen och förstod att det var ett stort ögonblick eftersom jag fick vara vaken mitt i natten nÀr de lyssnade pÄ matchen.

    Fast det egentliga skÀlet var att vi bodde i en nybyggd 3:a i Gamla Huvudsta i Solna. Fast egentligen bodde vi i en 2:a, för ett rum hyrdes ut för att klara hyran. SÄ jag och min lillasyster och jag sov i samma rum som vÄra förÀldrar. SÄ antagligen hade jag vÀl vaknat nÀr de satte pÄ radion och sÄ fick jag krypa upp i sÀngen hos dem medans de lyssnade. SÄ det enda jag minns var att jag satt mellan dem i sÀngen mitt i natten och de lyssnade pÄ Ingemar Johansson.

    Desto mer minns jag nÀr jag fick veta att statsminister Olof Palme just mördats pÄ öppen gata i Stockholm. Det var fredagen den 28 februari och klockan var tjugo minuter över 11 pÄ kvÀllen. Palme hade mördats ganska exakt en timme tidigare, kl 23.21 svensk tid. Men jag var inte i Sverige. Jag hade precis klivit in i mitt hotellrum i Bayswater, London och slagit pÄ tv:n nÀr sÀndningarna bröts.

    Nunnan hade gjort sin första Englands-turnĂ©. Ja, om man nu kan kalla 4 st spelningar varav tre st i London för en turnĂ©. Fast med tanke pĂ„ att vi hade ett och samma förband pĂ„ alla spelningarna, sĂ„ ska vi vĂ€l Ă€ndĂ„ sĂ€ga att det var en liten mini-turnĂ©. Ett Ă„terbesök i London nĂ€stan exakt sex Ă„r efter vĂ„r första Londonspelning – det utsĂ„lda nattliga evenemang som Vinyl Solution och Industrial Records arrangerade pĂ„ Scala Cinema med oss, Monte Cazzaza och Throbbing Gristle. Scala Cinema som innan dess hette Kings Cross Cinema och som knappt Ă„tta Ă„r tidigare varit platsen för Lou Reeds och Iggy & The Stooges respektive debutkonserter i England. Det kĂ€ndes fint att Nunnan fick göra sin Englands-debut hĂ€r, bĂ„de för att Lou Reed och Stooges varit viktiga för Nunnan men ocksĂ„ för att alla goda ting Ă€r tre. Alla tre gjorde sin Englandsdebut hĂ€r och jag tror faktiskt att v i hade mest publik


    Allt nog: Vi ÄtervÀnder till London och England sista veckan i februari 1986. Ursprungstanken frÄn vÄrt svensk-engelska skivbolag Wire Records, Àr att vi ska spela förband till en större akt pÄ ett par spelningar och spela in en singel inför sommarens Äterkomst till England.

    Men av förbands-giggen blev det ingenting. The Cult tackade Nej sedan Ian Astbury tvĂ€rvĂ€grat – han inte ville gĂ„ pĂ„ efter Nunnan, att vi var alldeles för bra.

    IstÀllet fÄr Nunnan göra sina första Englandsspelningar som huvudakt, vilket var vÀldigt unikt i England. Den hierarkiska traditionen Àr stark i England. Engelska band Àr alltid huvudakter om inte det utlÀndska bandet ligger pÄ de engelska listorna eller Àr etablerade som band i England.

    Vi kommer till Brighton dÀr ABBA firat triumfer, gör soundcheck, gÄr ut och Àter (pÄ spelstÀllets bekostnad) och kommer tillbaka.

    Inne i logen finns mackor, frukt, öl och annat som hör till. Utanför logen sitter fyra killar killar, röker och stinker ”lĂ„gstatus”. Det Ă€r förbandet. Zodiac Mindwarp & The Love Reaction.

    De har ingen loge, fÄr ingen mat och har i princip bara fÄtt bensinpengar för resan fram och tillbaka till London. SÄ Àr det att vara förband i England, förklarar de. SÄ Àr det inte Sverige, förklarar vi. Vi tar in dom i logen och delar den med dom, liksom det som stÀllts in av dryck och mackor. De Àr lite chockade men vi blir goda vÀnner pÄ kuppen och förblir goda vÀnner i mÄnga Är.

    Under veckan i England gör vi spelningen i Brighton och tre spelningar i London. Den första Londonspelningen Àr pÄ Bull & Gate 25 feb. Andra spelningen Àr pÄ en klubb i Notting Hill som ligger under motorvÀgen Westway.

    Tredje dagen i London spelar vi in en cover-single. Det var det stora kommersiella tricket för att breaka nya artister pÄ 1980-talet. Och naturligtvis skulle vi som svensk akt göra en ABBA-cover.

    Skivbolaget har bestĂ€mt lĂ„ten ’Gimme Gimme Gimme’ och att den ska produceras av en i London bosatt Michael Dee, eller Michael Hjelmslund Diemar som det stĂ„r i födelseattestet.

    Efter skolan har han flyttat till London och hankat sig fram i olika mindre sammanhang. Till musikhistorien gĂ„r han för singlen ”Hurra Hurra Vad det Ă€r roligt i Moskva”. En Karl Gerhard-kuplett frĂ„n 1938 om den svenska handelsdelegationen, Moskva och Josef Stalin:

    Sveriges handelsdelegation
    Reste nyligt per avion
    För att skaffa handelsutbyte
    Med Hr Stalins vÀldiga land

    Fast Michael Dee gjorde om texten och behöll bara refrÀngen. Det blev en ganska trist, rÀtt usel diskoversion dÀr Michael Dee försökte nischa sig som en halvdekadent Magnus Uggla korsad med Lustans Lakejer eller nÄt.

    Men Kjell Alinge tog lĂ„ten till sitt hjĂ€rta och spelade den ofta i sitt sena lördagskvĂ€lls-program i P3. Det gjorde Ă€ven Jacob Dahlin i sitt program Galaxen. SĂ„ pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lyckades lĂ„ten ta sig in pĂ„ Kaj Kindvalls ’Poporama’-lista. Visserligen ramlade den ur frĂ„n listan en vecka senare, men Michael Dee hade fĂ„tt sina ’15 minutes of fame’.

    Nu skulle han prodda Nunnans cover av ’Gimme Gimme Gimme’.

    Jag gillade inte lÄten, jag gillade inte versionen vi gjorde och inte heller mixen. Vi försökte mixa om lÄten nÀr vi kom hem, men lÄt mig formulera det sÄ hÀr: Det skulle dröja flera Är innan vi ens spelade lÄten Live.

    Sista kvÀllen i London, fredagen den 28 februari, var ett utsÄlt gig pÄ The Greyhound Croydon. Bra publik och ett bra gig. Det kÀnns som att vi kommer lÀmna London för den hÀr gÄngen, med ett bra musikaliskt avtryck.

    Vi kommer tillbaka till hotellet för att slÀnga av vÄra saker, innan vi gÄr ut och Àter en avslutningsmiddag pÄ vÄr engelska vecka.

    Klockan Àr 23.20 London-tid och min vana trogen slÄr jag pÄ tv:n innan en snabbdusch och frÀscha klÀder.

    Det blir ingen dusch. Inga frÀscha klÀder.

    Jag hinner knappt slĂ„ pĂ„ tv:n sĂ„ bryts programmet av en extrainsatt nyhetssĂ€ndning: ”The Primeminister of Sweden, Mr Olaf Palme, has been shot dead just an hour ago”


    Tiden stannar och den festliga avslutningskvÀllen fÄr en annan kÀnsla. Nyheterna frÄn Stockholm gÄr in men man vill inte riktigt tro att det Àr sant.

    NÀsta dag flyger vi in över Göteborg som vilar i ett eftermiddagsmörker. Men Götaplatsen Àr fylld av mÀnniskor och facklor.

    Den goa rock’n’roll-kĂ€nslan vi Ă„tervĂ€nder hem med, krockar brutalt mot verkligheten.

    PÄ mÄndagen gÄr jag förbi avspÀrrningarna vid Dekorima, pÄ vÀg hem frÄn jobbet pÄ tidningen Mc-Folket.

    Det vilar en mÀrklig kÀnsla över Stockholm. Ett halvÄr tidigare har ungmoderaterna peakat i sin hatkampanj mot Olof Palme under valrörelsen. Sverige som varit förskonade av smutsiga valrörelser. Det fanns en överenskommelse mellan partierna att Sverige inte ville de smutsiga valrörelser som kÀnnetecknade USA.

    Ungmoderaterna bröt detta tabu och moderpartiet tog dem inte i örat. TvÀrtom avslutades den moderata valrörelsen pÄ Johanneshov som om det vore att amerikanskt valmöte. En docka förestÀllande Olof Palme slÀngdes upp pÄ scenen och partiledaren Ulf Adelsohn hyllades som en popstjÀrna.

    Aldrig tidigare hade ett svenskt politiskt parti gjort en sÄ kapitalt felaktig strategisk bedömning. Hatkampanjen mot Palme resulterade i en stor valförlust för moderaterna som backade med 8%.

    Men pÄ nÄgot sÀtt lÄg hatkampanjen mot Palme kvar över Sverige. Den upptrissade stÀmningen hade polariserat Sverige och det bidrog helt sÀkert till att kratta manegen för mordet ett halvÄr senare. Oavsett vem som Àn bar skulden till mordet.

    Att mördaren aldrig fÄngades, bidrog till att mÄnga misstÀnkte att polisen var inblandad i mordet. Direkt eller indirekt för att dölja mördaren genom dÄligt genomfört polisarbete.

    Att polis och Ă„klagare till sist efter drygt 30 Ă„r, bestĂ€mde sig för att Scandiamannen var den skyldige – ja, det gjorde inte konspirationsteorierna fĂ€rre. En avliden ”mördare” men utan erkĂ€nnande eller hĂ„llbara bevis, innebar en nedlagd polisutredning.

    Olof Palme var vÄr sista stora socialdemokratiska partiledare. Jag var inget fan av den vÀg socialdemokratin tagit under 1970-talet, efter Tage Erlander. Men fortfarande med Palme fanns en tydlig arbetarrörelseretorik. Precis som Erlander, besökte Palme bygghuttar och arbetsplatser för att diskutera socialdemokratisk politik och förankra den bland de socialdemokratiska kÀrnvÀljarna.

    Efter Palme rasade vÀljarstödet för socialdemokratin med över 16%. FrÄn lite drygt 46% till lite drygt 30% och dÀr befinner sig socialdemokratin idag inför Ärets valrörelse.

    Det finns ingen tydlig oppositionspolitik. Inga socialdemokratiska visioner om att bygga ett gott samhÀlle. Inga slagkraftiga tal som stÀrker vÀljarna. Och Olof Palme utanför bygghuttarna har förbytts med en pensionÀrsfikande Magdalena Andersson.

    IkvÀll Àr det exakt 40 Är sedan mordet pÄ SveavÀgen. En kvÀll som inte bara förÀndrade Sverige utan Àven svensk politik. Det Àr som om landet aldrig hÀmtade sig.

    Jag kommer aldrig att glömma nÀr jag slÄr pÄ tv:n i hotellrummet i London. Nyheten om mordet pÄ Olof Palme och hur jag tittar pÄ klockan: 23.20 Londontid.

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ‘Š

    , , ,

  • Kan nĂ„gon hĂ€mta tvĂ„ngsjackan?

    Kan nĂ„gon hĂ€mta tvĂ„ngsjackan?

    Av Jonas Almquist

    ”NĂ€r jag var sex Ă„r ville jag bli kock. NĂ€r jag var sju Ă„r ville jag bli Napoleon. Och min Ă€relystnad har sedan dess hela tiden vuxit.”

    Inledningen pÄ Salvador Dalí:s sjÀlvbiografi, men skulle kunna vara inledningen pÄ Trumps.

    Och han har haft en riktigt bra vecka i ambitionen pÄ att bli VÀrldsfursten:

    Först skickar han brev till norska statsministern Jonas Gahr StĂžre och sĂ€ger att ”eftersom ert land beslutat sig för att inte ge mig Nobels Fredspris för att ha stoppat MER Ă€n 8 Krig, kĂ€nner jag mig inte lĂ€ngre tvingad till att bara tĂ€nka pĂ„ fred
”

    Sedan följer Trump upp det med att lansera Board of Peace, ett alternativt FN dÀr Trump ensamt har veto-rÀtt pÄ alla beslut. Alla lÀnder som vill fÄr vara med och leka, om de underordnar sig Trumps vÀrldsherravÀlde och betalar 1 miljard dollar i medlemsavgift.

    Kanadas premiÀrminister Mark Carney avfÀrdar lanseringen vid det internationella mötet i Davos, varpÄ Donald Trump svarar i ett meddelande pÄ Truth Social:

    ”Board of Peace har beslutat dra tillbaka inbjudan till Kanada att ansluta sig till den mest prestigefyllda Ledarstyrelse som nĂ„gonsin samlats.”

    Pluralis Majestatis (Ă€ven kallat ”kungligt vi”).

    Jisses!!!

    Kan nĂ„gon hĂ€mta tvĂ„ngsjackan? Nu har det slagit slint pĂ„ allvar. Trump Ă€r helt uppenbart redo för att bli sk Kryssad Femfemma
 đŸ˜±

    (”Kryssad femfemma” Ă€r ett gammalt svenskt begrepp för nĂ„gon som Ă€r farlig för sig sjĂ€lv eller andra, och dĂ€rför kryssats bort i samhĂ€llet.)

    đŸ˜ŽđŸ’„đŸ‘Š

  • Oscar Peterson, en jazzens jĂ€tte

    Oscar Peterson, en jazzens jĂ€tte

    Den vĂ€ldige Oscar Peterson, nĂ€ra tvĂ„ meter över havet – imponerande lĂ„ng och en ekvilibrist vid tangenterna. Nu har han Ă€ntligen fĂ„tt sin dokumentĂ€r: Black + White, regisserad av Barry Avrich. Billy Joel, Herbie Hancock och Brandford Marsalis berĂ€ttar. Och det blir förstĂ„s mycket musik, av och med Oscar Peterson, som gick in i jazzens himmel för femton Ă„r sedan.
    Streama Oscar Peterson, en jazzens jÀtte pÄ SVT Play >> https://bit.ly/4jXhPgb

    ,

  • So what?

    So what?

    Av Jonas Almquist

    Sex Pistols till Sweden Rock i sommar. Jaha
 So what? Intresseklubben noterar och gÄr vidare.

    John Lydons texter, röst och det publika ansiktet utĂ„t, var det som satte gruppens angelĂ€genhet och var dĂ€rför en vĂ€ldigt viktig del av Pistols. Den viktigaste. Det som gjorde bandet angelĂ€get bortanför de vanliga rockriffen. Det som skapade rubrikerna, tumultet och var bensinen pĂ„ den tonĂ„riga punk-elden. Det som Malcolm McLaren inte kunde kontrollera. Det som förvandlade resterna av Pistols till skabbigt, innehĂ„llslöst “Ronnie Bigg”-spektakel, nĂ€r McLaren ensam styrde skutan utan John Lydon.

    Det hÀr gÀnget gör sÀkert bra coverversioner, men det blir just bara coverversioner. Inga nya lÄtar. Inget nytt material som försöker skriva sig in sig i historieböckerna. Bara coverversioner. Bara nostalgi. Mjölka ur mer pengar ur det som var nÄgot relevant för drygt 45 Är sedan. NÀstan ett halvt sekel sedan. Another chapter in the dirty flogging of the dead horse.

    Cook, Jones och Matlock fattar alltför vÀl att de aldrig kommer att kunna skriva nytta material som mÀter sig med det gamla, och dÀrför hÄller man sig fast vid det gamla. Lite mer pensionspengar. Testar en ny variant av X Pistols-turnén med Billy Idol i den roll som Frank Carter har nu, och som blev ett patetiskt lyxfiasko med champagne och Business Class-platser pÄ flyget.

    • Ever Get the Feeling You’ve Been Cheated? Over and over again
?

    Men mĂ„nga gillar nostalgi, det trygga, det bekanta, att leva i det förgĂ„ngna. Sedan gĂ„r man och röstar pĂ„ SD eller M, i förhoppning om att man kan vrida klockan tillbaka till det soliga sommarlovs-Sverige som bara Ă€r en illusion eftersom vi glömt att sommarloven var lika regniga som nuförtiden. Om ni fattar


    Ett Sex Pistols utan John Lydon, Àr om ett Stooges utan Iggy. Ett Velvet Underground utan Lou Reed. Ett Mothers of Invention utan Frank Zappa. Ett Rolling Stones utan Mick Jagger. Ett Nynningen utan Totta NÀslund. Ett KD utan Alf Svensson


    Att spela pÄ Sweden Rock Àr lite som att stÀmpla ut frÄn livet och kliva in pÄ rockens Àldreboende. Evigt dömda att bedriva Kultur i vÄrden för klappande, Äldriga hÀnder.

    Vi andra slÀpper nostalgisargen och gÄr vidare. Försöker skapa nytt. Försöker leva framlÀnges, efter bÀsta förmÄga. Att hÄlla fast vid nÄgot gammalt, har aldrig fört mÀnskligheten framÄt.

    Och missförstÄ mig rÀtt: Jag missunnar ingen pÄ Àldreboende och lÄngvÄrd, en stunds kultur. TvÀrtom. Det finns en glÀdje i att se svÄrt sjuka mÀnniskor och seniormedborgare, le och klappa hÀnder. Kanske sjunga med. KÀnna en stunds glÀdje.

    Men Sweden Rock Ă€r en Kultur i vĂ„rden-metafor. Kultur i vĂ„rden för fullt friska mĂ€nniskor som har möjlighet att av egen kraft delta i ett “hĂ€r och nu och framĂ„tsyftande” kulturliv men fortsĂ€tter att titta pĂ„ Kalle Anka pĂ„ Julafton och tro att de Ă€r fem Ă„r gamla. SĂ„ att sĂ€ga


    Sex Pistols utan John Lydon och pÄ Sweden Rock, Àr som att Äka till London för att betala pengar för att se ABBA-avatarer. Det Àr Al, som i Artifical life. Ett konstgjort liv istÀllet för nÄgot bÀttre.

    Ett stort f-ckin’ Varför?

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ‘Š

    , ,

  • Varför gör vi musik och för vem?

    Varför gör vi musik och för vem?

    Av Jonas Almquist

    Varför gör vi musik och för vem?

    Jag hamnade i en diskussion igÄr kring dessa tvÄ frÄgor. Jag har inget definitivt svar. Musik Àr som klÀder. Vi tilltalas av olika saker och klÀr oss dÀrför lite olika. VÄra förÀldrar klÀr oss utifrÄn sin uppfattning. Sedan vill vi klÀ oss som kompisarna. Sedan blir vi vuxna och klÀr oss förvÀntat utifrÄn klass, yrke och social situation. KlÀder och musikalisk kostym gÄr hand i hand.

    En dag kanske vi vÀljer att börja spela musik. För att musik Àr roligt, för att vi inspireras av musiken omkring oss och för att det Àr socialt acceptabelt att börja spela ett instrument nÀr man Àr barn. Men skulle vi bara spela för vÄrt eget höga nöjes skull, skulle det varken finnas musikindustri eller konsertlokaler

    SÄ varför gör vi musik? För vem? Och hur? Och vad Àr musik? Egentligen?

    Leonard Bernstein, han med West Side Story, höll sex st förelĂ€sningar om detta hösten 1973. FörelĂ€sningarna gavs sedan ut som bok. Jag hittade den pĂ„ ett antikvariat pĂ„ 90-talet och förelĂ€sningarna var fantastiska – men frĂ„gorna fick aldrig nĂ„got definitivt svar. Kanske för att musik bĂ„de Ă€r nĂ„got djupt personligt men ocksĂ„ nĂ„got mer ytligt som vi delar med andra. Det definitiva svaret Ă€r lika mĂ„nga som det finns mĂ€nniskor. Bernsteins utgĂ„ngspunkt var ocksĂ„ hans svar – det Ă€r en obesvarad frĂ„ga.

    Min reflektion igĂ„r var högst konkret. 1960-talet var 7″-singlarnas decennium fram till runt 1966 – 1967. LP-skivorna var uppsamlingsrejs med de senaste singlarna plus utfyllnadslĂ„tar form av covers.

    Sedan blev LP-skivan viktig, viktigare och viktigast. Vi fick koncept-LP, dÀr hela LP:n var ett sammanhÀngande statement (eller berÀttelse) och dÀr varje spÄr var ett kapitel. LP-skivan som en bok.

    Det höll i ca tio Ă„r, sedan kom punken och new wave och 7″-singeln blev det centrala igen. LĂ„ten var det viktiga. Ett statement. Man hade kanske 10, 12, 14 st lĂ„tar inrepade i bandet, men bara en enda lĂ„t var viktig nog att slĂ€ppa pĂ„ single. LĂ„ten som skulle fronta bandet.

    Ganska snart uppstod en vattendelare. Punk- och new wave-band som lĂ„g pĂ„ “riktiga”, stora skivbolag (typ Ramones, Pistols, Clash, Damned osv) skulle göra LP, för LP var branschens prioritet – det som genererade mest pengar. De mindre och de smĂ„ punk- och new wave-banden gjorde fortfarande 7″-singlar.

    LP var prestige. Det var det som musikbranschen hade lÀrt oss. Punk och new wave-band som slÀppte LP, var dÀrför viktiga. Viktigare Àn andra. Högre upp pÄ rankingen. Högre upp i nÀringskedjan. Och covers som pÄ 60-talet varit utfyllnad pÄ LP-skivorna, blev nu sÀljargumentet för albumen.

    NÀr jag startade Nunnan, fick jag frÄgan om ambitionen med Nunnan av Göteborgs-Tidningens nöjesguru Johan Wopenka. Och jag svarade:

    • Ambitionen Ă€r att om fem Ă„r kanske kunna spela in en LP. Om vi finns kvar.

    SÄ sÄg perspektiven ut. LP-slÀpp var inte top of mind. NÀr vi gjorde Ny VÄg i P3, var de egenutgivna singlarna fokus. DÀrefter kassetterna. Först sedan kom LP-skivorna.

    Men ganska snart blandades vÄra skivköp mer och mer av bÄde LP och singlar. Eftersom musikindustrin sög upp band vi gillade för att kapitalisera pÄ dem, pÄverkade det skivköpen. Och med det förÀndrades ocksÄ vÄr acceptans av LP-skivan som medium.

    Om 7″-singeln var The LĂ„t, den som frontade bandet – sĂ„ var ett album 10 – 12 st The LĂ„t. För att ha 10 – 12 st viktiga lĂ„tar var prestige, ett kvalificerat revirpissande mot andra band som bara hade en enda The LĂ„t. Eller bara tyckte att den bĂ€sta lĂ„ten var vĂ€rd att slĂ€ppa som single, eftersom man dessutom nĂ€stan alltid pyntade utgivningen sjĂ€lv. Band som slĂ€ppte LP, hade nĂ€stan alltid folk i ryggen som pyntade. Hade band folk i ryggen som pyntade, mĂ„ste bandet vara viktigt.

    Jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att vi alla pĂ„ den tiden, förstod vad som höll pĂ„ att ske – men för mig dog punken och new wave. För ganska fĂ„ band har 10 – 12 st skitviktiga lĂ„tar, men LP:n kan bli en beskrivning av vad bandet Ă€r och stĂ„r för musikaliskt. Men en andra LP med 10 – 12 st skitviktiga lĂ„tar? NĂ€, det finns nĂ€stan aldrig.

    Osynligt gled band in i 60-talsfĂ€llan. 3 – 4 st viktiga lĂ„tar, lĂ„tar som kunde intressera radio och tv, lĂ„tar som kunde marknadsföra LP-skivan mot skivköparna. Sedan 6 – 8 st “fillers”. UtfyllnadslĂ„tar. Det kunde vara OK lĂ„tar, men inte vĂ€rstinglĂ„tar. Det skapades ett marknadstĂ€nkandet kring hur LP-skivorna skulle vara uppbyggda. Första lĂ„ten, skulle vara den som fĂ„ngade en tĂ€nkbar köpare, för det hĂ€r var pĂ„ den tiden man kunde fĂ„ höra första i lĂ„ten i skivaffĂ€ren om man var nyfiken och osĂ€ker. Tredje lĂ„ten skulle vara radiolĂ„ten. Först fĂ„ngarna man lyssnaren, sedan blir andra-lĂ„ten en transportstrĂ€cka dĂ€r lyssnaren lite slĂ€pper garden och sedan smĂ€ller det till med tredje lĂ„ten – hit-lĂ„ten. Den som radion skulle spela. Och sista lĂ„ten pĂ„ LP:ns A-sida skulle vara en lĂ„t som fick dig att vilja vĂ€nda pĂ„ LP:n och höra vidare. Sista lĂ„ten pĂ„ LP:n skulle vara det bestĂ„ende, positiva intrycket av skivan. LĂ„ten som vĂ€lter dig och du inte redan Ă€r omkullvĂ€lt. LP-skivan var kommersiellt matematik.

    Nunnans LP-ambitioner lĂ„g fem Ă„r fram i tiden, om vi överlevde sĂ„ lĂ€nge som band. Men vĂ„ra spelningarna byggde vi som man bygge LP-skivorna. DĂ€rför var Primemover förstalĂ„ten och Slow Death eller Lollipop sistalĂ„ten. Och FFA var ‘showstoppern’, skivvĂ€ndarlĂ„ten i mitten. HitlĂ„ten som avslutade revyernas första akt och gjorde publiken peppade inför sista akten. Det gav Nunnans spelningar en igenkĂ€nnbar och ganska klassisk struktur som hjĂ€lpte till att snabbare bygga upp en Nunnanpublik.

    Men att skriva lĂ„tar och bygga upp en LP pĂ„ samma sĂ€tt? Nej, det tĂ€nket hade vi inte – kanske allra mest för att musik inte var nĂ„got karriĂ€rval. Vi hade varken stöttande förĂ€ldrar, stöttande kulturskola, stöttande skivbolag, stöttande konsertarrangörer, stöttande konsertfixare, stöttande bildningsförbund som höll med replokaler eller nĂ„gon annan strukturell, stöttande funktion som gjorde en framtid i musiken trolig. Vi hade bara svartklubbarna och hojfesterna. Covers eller egna lĂ„tar? Spelade ingen roll. “HĂ€r Ă€r ett flak pilsner i betalning.”

    Folk minns Nunnans spelningar och det var spelningarna som byggde publiken. Men nĂ€r folk ser tillbaka Ă€r det singlelĂ„tarna de kommer ihĂ„g: No Rule, Ensam i natt, Slow Death, Primemover, 506, For the love of your eyes, Desolation Avenue
 – inte albumen.

    Sedan kom cd-skivan och man kunde trycka in Ànnu fler utfyllnadslÄtar pÄ en skiva som dessutom inte repades. Sedan sprack hela skivbubblan och skivbranschen havererade. Majorbolag som Sony, kunde tappa 60% av sin omsÀttning pÄ mindre Àn ett Är.

    Idag Àr vi tillbaka i det tidiga 60-talet och i punkens och new waves gyllne period, dÀr singlarna blir det viktigaste. I de digitala plattformarnas tidevarv med 100 000-tals lÄtar som slÀpps varje dag, Àr LÄten med stort L det viktiga. FÄngar man lyssnaren dÀr, Àr albumet bara en fördjupad relation som ska leda till att folk gÄr pÄ konserter och köper merch, för band och artister tjÀnar inga pengar pÄ digitala skivslÀpp. Det Àr bara en kostnad.

    Att göra ett egenfinansierat album, blir mest en ego-grej om man inte har en upparbetad publik efter Ă„r av turnerande. Egenfinansierade album Ă€r nĂ„got alla kan göra hemma i datorn: “Nu har jag knĂ„pat ihop 10 st lĂ„tar till som jag kan slĂ€ppa som album”. För de flesta blir det bara ett ego-slĂ€pp, för i det digitala bruset av 100 000-tals slĂ€pp varje dag sĂ„ blir ditt opromotade, egenfinansierade albumslĂ€pp bara som ett skrik i rymden – Ingen hör det. “Mer av samma sak, Ă€r meningslöst” konstaterade Captain Beefheart, som inte ville bidra till musikens likriktning och enfald.

    SÄ varför gör vi musik och för vem?

    Genom att pusha LP-skivan framför 7″-singlarna, bidrog musikindustrin till att urholka de vĂ€rden musik kan skapa som nĂ„got som rör vid oss pĂ„ ett individuellt plan. Vi styrs vĂ€ldigt mycket av kĂ€nslor, inte minst nĂ€r vi tar beslut. LP-skivor var prestige och inkomster, bĂ€ste för artister och bolag. Prestige och inkomster lockar. Det Ă€r kĂ€nslor som styr. Med cd-skivan skalade man ned det personliga med LP-skivorna och spĂ€dde ut innehĂ„llet, tills skivköparna tröttnade. De digitala plattformarna har bara fortsatt resan att holka ur musikens vĂ€rde.

    Man kan kanske misströsta. Eller sĂ„ ser man det som att musikindustrin fortfarande inte kan hantera musik. De förstĂ„r inte musikens funktion och kan lika lite spĂ„ i framtiden och vad som kommer att fĂ„nga publiken, som forna tiders spĂ„gummor – dvs inte alls. Beatles refuserades av det pĂ„ den tiden stora skivbolaget Decca, med motiveringen att det var ute med gitarrgrupper.

    Musikindustrin kan fortsÀtta att försöka sÀlja pÄ oss album, som klÀdindustrin försöker sÀlja pÄ oss kollektioner. Men deras gissningar Àr bara gissningar. Som konsumenter plockar de flesta av oss ÀndÄ bara russinen ur kakan.

    Vi behöver inte köpa klĂ€dernas motsvarighet till album-slĂ€pp, dvs höst-, vinter-, vĂ„r- och sommarkollektionerna. Det rĂ€cker kanske med skjortan eller tischan eller brallorna – klĂ€dernas motsvarighet till 7″-singlarna. KlĂ€derna vi bĂ€r blir som blandband av det vi gillar.

    SĂ„ pĂ„ nĂ„got sĂ€tt blir 7″-singlen alltid viktigare Ă€n albumet, om man vill nĂ„ utanför sin kĂ€rnpublik eller om man saknar en kĂ€rnpublik. Och konserterna blir viktigare Ă€n skivorna. För med en bra single, kan du plocka upp en publik. Med bra konserter Ă€r publiken inte lika kĂ€nslig för skivslĂ€ppen, de vet att du/jag/vi levererar pĂ„ spelningarna.

    7″-singlen blir som russinet i höstens musikaliska klĂ€dkollektion. Plagget vi vĂ€ljer för att det Ă€r snyggt eller tilltalar oss, och som funkar ihop med det andra som vi gillar och som överlever tidens – dvs modets – tand.

    Som artister har vi inte alltid det perspektivet eller den förstÄelsen. Vi ser vÄra nya lÄtar som delar av en helhet. Vi ser det pÄ ett annat sÀtt.

    NÄgonstans var det vÀl i detta som Leonard Bernstein i sina förelÀsningar hösten 1973, för 50 Är sedan, landade. Musiken fyller olika funktioner beroende pÄ vad vi har för relation till musiken. Musiken kommer alltid att överleva, frÄgan Àr bara hur.

    Det kan vara vanskligt att hĂ€nga upp sin kanske professionella existens pĂ„ en enda lĂ„t eller ett enda plagg. Ett album eller en kollektion sprider risktagandet, men ökar kostnaderna för att sĂ€lja albumet/kollektionen. Å andra sidan: slĂ€pper du bara en enda lĂ„t istĂ€llet för 10 – 12 st, blir denna den enda lĂ„ten sĂ„ mycket viktigare.

    SĂ„ kanske Ă€r det i en 7″-singlarnas revival, som framtiden ligger nĂ€r Spotify och andra digitala plattformar kraschat och musikindustrin gĂ„tt in i vĂ€ggen. Igen.

    NĂ€r Nunnan slĂ€ppte sitt första album 1985, var det ett Livealbum med lĂ„tar vi spelat Live i fem Ă„rs tid. Det var naturligt att, sĂ„ att sĂ€ga, plocka fram vad som fanns i skafferiet. Att duka upp ett bord med vad köket förmĂ„dde av kok-konst. Det fanns inga kreativa strategier för hur vi skulle duka upp nĂ€sta bord. Om det ens fanns ett nĂ€sta bord. Vi var inte inne i albumtĂ€nket. Allt var ett hĂ€r och nu: nĂ€sta lĂ„t, nĂ€sta fest, nĂ€sta brĂ„k, nĂ€sta drog, nĂ€sta svartklubb eller hojfest, nĂ€sta konsert, nĂ€sta skandal, nĂ€sta klubb som inte ville boka oss. We’re the future – No future


    Ska Nunnans cirkel slutas och avslutas efter 50 Ă„r, Ă€r det kanske just med en eller ett par eller flera 7″-singlar som sedan, eventuellt, kan sĂ€ttas samman till ett sista sammanfattande album.

    För 7″-singlar Ă€r trots allt mycket enklare och smidigare Ă€n album. Det Ă€r musikaliska kommandoattacker man kan genomföra under en dag och slĂ€ppa nĂ€sta dag. Ingen vet vad som blir nĂ€sta attack, nĂ€sta 7″-single och hur den kommer att bli lĂ„ta. Eller ens om det blir en ny 7″-single.

    För nĂ€r allt kommer omkring, Ă€r livet bara ett enda hĂ€r och nu: nĂ€sta lĂ„t, nĂ€sta fest, nĂ€sta rep, nĂ€sta brĂ„k, nĂ€sta drog, nĂ€sta svartklubb eller hojfest, nĂ€sta konsert, nĂ€sta skandal, nĂ€sta klubb som inte ville boka oss. We’re the future – What future


    Och 7″-singlarna Ă€r framtiden, nĂ€r vĂ€rlden havererar och publiken och radion sviker.

    3 minuter som kan förĂ€ndra en mĂ€nniskas liv. En mĂ€nniska vars ‘attention span’ gjorts sĂ„ kort av reklam-tv, zappande, smartphones och digitala medier att han eller hon inte orkar genom ett album om han eller hon inte redan har en positiv relation till artisten/bandet.

    En bra 7″-single kan rita om musikkartan. Den kan stöka till hela din tillvaro som lyssnare och vĂ€nda uppĂ„ned pĂ„ allt. Vi kan nĂ€stan alla sĂ€tta fingret pĂ„ en lĂ„t som förĂ€ndrade vĂ„rt liv och formade oss.

    Har du nÄgon lÄt som Àr wow-faktorn pÄ ditt nya album? Eller sitter du fortfarande fast i album, koncept, yta mer Àn i innehÄll som slÄr undan benen pÄ lyssnaren?

    Jag vet att det Àr en utmanande frÄga. Men med 100 000 nya lÄtar varje dag pÄ de digitala plattformarna, Àr det bara en sÄdan lÄt som skÀr genom bruset.

    En sÄdan lÄt kan bara skrivas nÀr man slÀpper sargen och gör nÄgot ingen annan gör, bara för att det mÄste göras. SÄ fundera mer över vad som inte finns, Àn vad publiken kan tÀnkas vilja höra.

    För gör du det som ingen annan gör, blir det lÀttare att se dig och bli intresserad. NÀr alla band travar i samma spÄr, blir inte band sÄ intressanta och Àn mindre angelÀgna.

    Mark Lanegan sade nÄgot klokt sista gÄngen vi sÄgs, innan pandemin:

    Album Àr bara intressant om ett band gÄr sin egen vÀg. DÄ vill man höra mer, för det Àr det enda som finns nÀr det inte finns andra som kör samma stil. Men nÀr det finns andra akter i samma nisch, Àr det de enskilda lÄtarna som blir viktigast.

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ€˜

  • Nya coverversioner av Nunnan-lĂ„tar

    Nya coverversioner av Nunnan-lĂ„tar

    Av Jonas Almquist

    Av och till dyker det upp nya coverversioner av Nunnan-lĂ„tar. Förra veckans cover frĂ„n 2010-talet med Portland, Oregon-bandet Long Knife, fĂ„r idag sĂ€llskap med Los Angeles-bandet Blissed Out Fatalists. Det Ă€r ocksĂ„ en historia som handlar lite om Los Angels mindre kĂ€nda post-punkscen pĂ„ 1980-talet i skuggan av LA:s vĂ€xande glam metal scen (band som Poison, Motley Crue, LA Guns och Guns’n’Roses) och Grunge-scenen i Seattle.

    Blissed Out Fatalists började som Noise-duon The Blue Daisies i början av 1980-talet. Navet i gruppen var de tvÄ gitarristerna Nic Greene och Nate Scoble. Live kompletterades de av olika musiker. NÄgra lÀmnade för att de inte pallade Nic och Nates plötsliga nakenhet pÄ scenen. Musiken Àr vild och skruvad, men nÄgonstans ganska representativ för den experimentella, amerikanska New Wave-musiken. Gruppen öppnade för band som Sonic Youth, Sex Gang Children och till och med The Cult. Bandet lÀmnade efter sig albumet Wilt (1985) som finns i sin helhet pÄ YouTube.

    Efter att The Blue Daises upplösts i mitten pÄ 1980-talet, okÀnt varför, gick Nic Greene vidare och bildade bandet Blissed Out Fatalists tillsammans med fd Blue Daises-medlemmen Jeff Poe. Bandet bildades utifrÄn ett antal gemensamma inspirationskÀllor som man gillade: Elmore James, Butthole Surfers, Jesus & Mary Chain, Leather Nun, Suicide mfl.

    Blissed Out Fatalists blev kortlivat. Det stannade mest vid att bli ett albumprojekt som spelades in i Biff Sanders hemstudio. Biff var LA-gruppen Fourwaycross frontperson. Gruppen var Ànnu ett av de mÄnga men relativt kortlivade postpunkbanden i Los Angeles. Men man hann spela in ett album som fick bra kritik och göra mindre turnéer pÄ den amerikanska vÀstkusten, sÄ man hann göra sig ett namn.

    Det sjÀlvbetitlade albumet Blissed Out Fatalists hann dock inte komma ut innan bandet splittrats, utan slÀpptes postumt 1987.

    Musiken Ă€r ett spretigt mish-mash. Ena stunden lĂ„ter det Blue Daisies, nĂ€sta stund som Nunnan, nĂ€sta stund som Jesus & Mary Chain. Man studsar till nĂ€r t ex Nunnan-lĂ„tar som ’Lollipop’ och ’Primemover’ dyker upp under andra namn t ex ’Can you feel it’ (egentligen Primemover). Det lĂ„ter frĂ€ckare Ă€n vad det Ă€r. Men man ska komma ihĂ„g att punk- och post-punktiden var en period nĂ€r tidsandan sade: TĂ€nk inte – Gör! Resultatet fick bli som det blev. Future – No future!

    Vilket ocksĂ„ gör det skoj att Ă€ven 40 – 45 Ă„r senare (Herre Gud! NĂ€stan ett halvt Ă„rhundrade senare
), lyssna pĂ„ alla obskyra singlar och skivslĂ€pp frĂ„n den hĂ€r tiden. Perioden har samma tidlösa lyskraft i den musikhistoriska backspegeln som blues och jazz – dĂ€r mĂ€nniskor Ă€n idag letar obskyra 78:or för att musikperioden var sĂ„ kreativ och levande.

    Ambitionen med projektet Blissed Out Fatalists Àr med andra ord inte sÀrskilt hög nÀr det hÀnder. LÄtar i Blue Daisies-traditionen, maskerade Nunnan-lÄtar och Jesus & Mary Chain-pastischer, kanske inte Àr nÄgot smart drag nÀr originalen Àr kÀnda pÄ LA:s post-punkscen och fortfarande aktiva. Hade Blissed Out Fatalists hÀnt idag, hade det kanske varit annorlunda. Retro-kult pÄ 2020-talets alternativa rockscen, som en oborstad och skev kusin frÄn landet nÀr Oasis lagt beslag pÄ det radiovÀnliga, folkliga och utslÀtade rockskramlet.

    Kanske kan det förklara varför Blissed Out Fatalists blir ett kortlivat band som splittras innan albumet ens hinner slĂ€ppas. Det Ă€r ju lĂ€tt att tĂ€nka sig att det Ă€r avtĂ€ndande om man lirar mixar för kompisar och gamla Blue Daisies-fans, och de hör att lĂ„tarna plankar andra band. DĂ„ blir det ju svĂ„rt att boosta energin som krĂ€vs för att fĂ„ spelningar och bygga upp en publik som gör mödan vĂ€rd. Hör man ett ’frĂ€ckt’ sound i huvudet men har svĂ„rt att fylla soundet med egna starka lĂ„tar, rĂ€cker man nog inte till som band. DĂ„ kanske man ska bli A&R.

    Men det hÀr Àr bara gissningar för att hitta en logisk förklaring till att ett band bildas för att spela in ett album men splittras innan albumet slÀpps. Det kÀnns logiskt att allt Àr kopplat till varandra, men hur jag Àn letar pÄ NÀtet sÄ finns inga artiklar eller intervjuer med Blissed Out Fatalists. Kanske pÄ fanzine nivÄ i LA, men inget som bevarats digitalt.

    40 Är senare blir inte projektet och albumet kanske fullt sÄ pinsamt. Man kan lyssna pÄ det, garva och man kan tÀnka pÄ vilket inflytande t ex Nunnan haft. En post-punk platta som kanske kan vara kul att ha men som inte Àr ett mÄste eller nÄgot man ska jaga. Inte med 1980-talets ögon. Inte heller eftersom bandet aldrig kom ur startblocket sÄ att sÀga.

    Men det sÀger inget om ögonen 2024. Det kommer alltid att finnas en publik som faktiskt inte minns eller kÀnner till vare sig Jesus & Mary Chain eller Nunnan eller The Blue Daisies om som kanske hittar Blissed Out Fatalists pÄ YouTube eller Spotify och tycker att bandet har ett eget och kanske skönt sound. Det fÄr vara sÄ, i sÄ fall. Ramones avfÀrdades som uptempo Beach Boys-kopior nÀr de kom. Och jag minns sjÀlv nÀr Stefan Jacobsson pÄ Pet Sounds avfÀrdade The Cults första album som b-kopior av Led Zeppelin, utan att förstÄ att dÄtidens tonÄringar inte hade dom starka referenserna/kopplingarna och dÀrför inte brydde sig lika mycket. Man tog det för vad det var.

    Och det fĂ„r ni ocksĂ„ göra hĂ€r, i Blissed Out Fatalists version av Primemover men kallad ’Can you feel it’.

    Trevlig helg!

    đŸ˜ŽđŸŽ¶đŸ€˜