Av Jonas Almquist

På tisdag den 24 maj delas årets Polarpris ut på Grand Hotel i Stockholm. Den ene av årets två pristagare är James Osterberg, Iggy Pop. Vilka som ges äran att hylla Iggy med pretentiösa coverversioner på Grand Hotel, är inte ännu offentliggjort. En sak är dock säker: Det svenska band som mer än något annat svenskt band lyft fram och förvaltat ’the legacy of Iggy & The Stooges’ inte bara i Sverige utan även internationellt, kommer inte att få vara på plats.

Långt innan punken, spirade tanken på ett band som blandade primitiv r’n’r-energi a la Stooges med influenser från Velvet Underground. Det skulle ta fram till punken, innan visionen kunde bli verklighet. Fast det hände i en tid när brittisk punk var normen i Sverige och på en plats i Sverige där man måste följa ett ett snudd på rättesnöre för att få vara en del av punkgemenskapen. Det var aldrig ’Nunnan’. Därför har vi aldrig sett oss som en del av svensk punk, för hur kan man vara en del av något som inte accepterar dig?

”I been in the right place, but it must have been the wrong time/I’ve said the right thing but must have used the wrong line…” (Dr John).

Redan hösten 1979, konstaterade den engelska musiktidningen New Musical Express att Leather Nun antagligen var det enda band som skulle kunna göra Iggy Pop rättvisa som kompband och arvtagare till The Stooges. Efter två Bowie-producerade album, hade Iggy svårt att få ihop ett kompetent kompband. Det var samma problematik som när Iggy och James Williamson flögs in till London av David Bowie för att spela in en LP med engelska musiker. Det slutade med att man trots allt måste hämta över bröderna Asheton, för att få fram trycket, energin och nerven. Detsamma var fallet efter Bowie-plattorna – pusselbitarna föll inte på plats innan Stooges återförenades. NME:s kommentar om ’Nunnan’ som troligtvis det enda fungerande kompbandet till Iggy, var alldeles för stort för ett gäng 20-åringar från lilla Göteborg att förstå vidden av.

Fem år in i karriären och Dagens Nyheter gav Nunnan en nästan halvsidesrecension, som troligtvis är den tyngsta sågning en svensk artist fått i en svensk rikstidning. Och då har vi inte ens nämnt kommentarerna om musiken i recensionen…

’Nunnan’ var bandet som med svenska mått mätt gjorde allt fel: såg fel ut, spelade fel musik på fel volym och lockade fel publik. Säkert roligt på tryggt avstånd: ”Härligt, härligt, härligt men farligt, farligt…”

’Nunnan’ fick snabbt en aura som det tunga bandet som käkar upp alla andra band Live, vilket naturligtvis var roligt på sitt sätt men innebar i praktiken att större band i England, som t ex The Cult, älskade ’Nunnan’ men vägrade ha ’Nunnan’ som förband av rädsla för att bli uppätna Live. Vi fick snällt vänta tills vi kunde turnera med eget förband (Zodiac Mindwarp, Bomb Party, Gaye Bikers on Acid, Stone Roses och allt vad de nu hette). Nick Cave sprang benen av sig för att köpa ’Nunnans’ 12”-single ’Primemover*, som sedan spelades flitigt i den squat i Brixton där australiensiska band som Birthday Party, Red Lorry Yellow Lorry m fl camperade ihop.

När Iggy Pop nu ska hyllas med Polarpriset, finns inte ’Nunnan’ bland de inbjudna. Ändå var det ’Nunnan’ som gick i spetsen för att förvalta arvet efter Iggy & The Stooges och fick det även att bära internationellt. Varken England eller USA kunde uppvisa ett lika tungt, primitivt rockband vid den här tiden. ’Nunnan’ gick i en alldeles egen fåra, tyngre och bättre än något annat. Inga hit-singlar. Ingen radiovänlig musik. Men en ångvält Live, som varken var Punk eller Metal. Amerikanska Warner ville signa ’Nunnan’ men behövde veta i vilket fack de skulle lansera oss. ”Rockmusik”, svarade vi för det var enda sättet vi kunde beskriva oss själva. Vi var ju inte punkare. Vi spelade inte Metal. Men i våra fotspår växte genren Grebo fram i England och Grunge i USA. Steve Turner och Mark Arms i Grungepionjärerna Mudhoney, har vittnat om ’Nunnans’ betydelse. Bowie-Blackstar regissören Johan Renck och regissörskollegan Jonas Åkerlund, kan berätta om mötet med ’Nunnan’ i USA och den status vi hade.

Jag skriver inte det här för att skryta. ’Nunnan’ gjorde en intressant och märkvärdig resa som påverkade rockscenen både i England och USA. Ingen i Sverige har brytt sig om att berätta och dokumentera ’Nunnans’ historia. Det skrivs inga artiklar, inga böcker, görs inga radio- eller tv-program.

Det är tråkigt. Minnena bleknar med tiden hos de som kan berätta, och snart finns det inte någon kvar av de som var med. Kanske är det dithän historieskrivarna i media och musikbransch vill. Vi passar inte in i de gulliga mytologiska historier som ska berättas om svensk rockmusik. Det ska vara konstnärligt och alternativt på rätt sätt. Det ska vara rock’n’roll-farligt på rätt sätt.

Polarprisets strålkastarljus blir en spegling av branschens historielöshet. Yta framför innehåll, även hos det ”alternativa”. Det tillfälliga ljuset ska falla på svenska mellanmjölksartister som ska få (kanske behöver) internationell exponering. Säkerligen finns ett kulisspel mellan Polarprisarrangörerna och svenska skivbolag, vad de vill presentera och hur de vill orkestrera självbilden där pristagarna är snudd på staffagefigurer och svepskäl för en svensk branschtillställning.

För Polarpriset är inte musikens Nobelpris, inte belöningen för framstående insatser inom musiken. Det har mer gemensamt med Grammis än Nobelpriset. I annat fall hade John Cale (framgångsrik artist, låtskrivare och producent med fötter både i konstmusiken och rockmusiken) för länge sedan förärats Polarpriset. Hans CV är trots allt betydligt tyngre än Iggys som artist, kompositör och producent.

Polarprisets syfte är att marknadsföra Stikkan Andersson, hans minne och hans skivbolag Polar. Det är inte filantropen Alfred Nobel, utan skivbolagspampen som vill se sitt skapade imperium leva vidare. Fortfarande 30 år efter att priset delades ut första gången, saknar priset den identitet och den självklarhet som t ex Nobelpriset i Litteratur har. Prissumman är för liten och pristagarna för random.

Så jag skriver inte detta med bitterhet, utan snarare med en viss stolthet. Det intressanta är inte alltid det som innesluts och lyfts fram, utan det som utesluts. Det blir inte primitiv Iggy & The Stooges tyngd och energi, när Iggy ska hyllas för den banbrytande primitiva tyngd och energi som Stooges hade. Det blir på sin höjd creddig yta, allt det Iggy & The Stooges ville bryta med. Sättet på vilket årets Polarpris orkestreras på Grand Hotel, blir en spegling av hur lite man förstått vad Iggy & The Stooges stod för. Hade man förstått det, hade man lyft fram svenska artister/band som gått sin egen väg och fått massor av stryk på vägen – precis det som var Iggy & The Stooges historia.

Att svensk musikindustri och svensk musikmedia fortfarande har stora förnekelseproblem vad gäller ’Nunnan’, rycker jag på axlarna åt det även om det är tråkigt.

”But I can’t help, ‘cause I’m not right…” (Not Right, The Stooges)

för det som är viktigare…

“Anytime I want I got a right to sing, no matter what they say” (I got a right, Iggy & The Stooges)

Utan Iggy & The Stooges och Velvet Underground, hade ’Nunnans’ musikaliska resa aldrig börjat. Det var en resa som började flera år innan punken, men blev möjlig först via punken. Jag är inte bitter för att vi utesluts i firandet av Iggy, men det hade varit najs att få trycka Iggys hand och tacka för den biljett ut till klubbar och scener i stora världen som Iggy & The Stooges gav till ’Nunnan’. Och hur andra, yngre band på så sätt fick upp ögonen för och tog till sig VU:s och Stooges musikaliska formspråk via ’Nunnan’. Bara så. Det finns inget annat svenskt band som skulle kunna säga det. Alla andra kom efter oss.

Jag tror att Iggy hade uppskattat det mer än att se en mellanmjölksartist, som aldrig manglat Ron Asheton-riff i motvind på lastbilsflak, göra pretentiösa covers på Grand Hotel. Fast egentligen vet jag inte… Jag hade nog också stått ut med pretentiösa covers, om jag sedan åkt hem med den checken i fickan…

Jag kan i varje fall glädjas över att ’Nunnan’ i veckan fått förfrågan om att komma till USA 2023 för spelningar på Pyramid Club i New York, House of Blues i New Orleans och Los Angeles (TBA). Vi lär dock behöva få till betydligt fler spelningar för att få det att fungera ekonomiskt, men alltid kul när det kommer förfrågningar från spelställen och inte minst från USA.

Ha en fin helg, alla! ✌️🎶😎

Av Jonas Almquist

Jag hoppas att det nya året har börjat bra för er. Själv kan jag inte klaga. Varje dag har innehållit russin som förgyllt dagen. Ibland smäller det till lite mer, som idag.

Herrar Cleveman och Rössel får ursäkta. Dom Dummaste senaste album “Demento” är definitivt ett av 2021-års Top 2-album. Men förstaplaceringen knycktes dagen före Julafton. Fast det tog två veckor innan jag fick tid och möjlighet att lyssna. Ett album med demoinspelningar brukar sällan ge mig några rysningar av glädje. Något man möjligtvis sparar till en regnig dag eller till Trettondagen, om det är en intressant artist… 😉

Den dyker upp i iTunes Store i Europa den 23 dec och försvinner efter några dagar. Det enda syftet är att i enlighet med EU:s upphovsrättslagar, förlänga RCA/Sony’s copyright till låtmaterialet från 50 år till 70 år. Om så är fallet, kan bara RCA/Sony svara på.

Demo-material som släpps på album, är väl mest för de nördigaste fansen. Oftast är det färdiga materialet överlägset. Bra saker har polerats, mindre bra saker har plockats bort. Hade det inte varit så, hade artisterna inte behövt göra sig omaket att spela in demo-låtarna ‘på riktigt’. Och omvänt: skälet till varför många artister inte medger utgivning av material som de inte sagt OK till – typ demo:s – är just för att de tycker att ‘de riktiga inspelningarna’ är så mycket bättre…

Lou Reeds RCA-demo:s från 1971, tillhör inte den kategorin. De skulle lika gärna kunna vara en välproducerad MTV Unplugged-konsert (om än utan publik). Skillnaden är att MTV:s akustiska konserter, var akustiska versioner av färdigproducerade låtar. Låtarna hade fått sin form och publiken kände till dem i den formen. Här handlar det om Lou Reed-demo:s innan händerna på en arrangör/producent, och det gör låtarna grymt intressanta. Hur mycket har arrangören/producenten tillfört en världshit som t ex ‘Perfect Day’?

Under en stor del av Lou:s karriär drogs han med omdömet att han, likt Bob Dylan, inte kunde sjunga utan bara pratsjöng. Inte heller hans gitarrspel tillmättes något större värde. Att albumen ‘Transformer’ och ‘Berlin’ blev musikaliska milstolpar, tillskrevs huvudsakligen producentparet David Bowie/Mick Ronson resp Bob Ezrin. Bowie-Ronson resp Ezrin gjorde naturligtvis väldigt bra jobb. Men bra producentskap handlar om att veta när man ska gripa in och förändra, och när man inte ska peta för mycket i ett material.

Det intressanta med RCA-demoinspelningarna är att Lou sjunger bättre än han gör på de färdiga versionerna och att hans akustiska gitarrspel på demoversionerna är så förvånansvärt bra. Hakan åker nästan ned till knäna, när Lou sätter melodier, harmonier och basgångar – kort sagt: gör väldigt kvalificerade gitarrversioner som Ronson och Ezrin sedan i princip bara behöver följa lyhört.

Versionen av ‘Perfect Day’ är så bra/stark och färdig i sig, att Ronson i princip bara behöver låta pianot spela det Lou spelat på gitarren, lägga på ett försiktigt stråk, lägga reverb på refrängen och den fina lilla pianofiguren på slutet. Fyra saker som gör allt väldigt smakfullt. Men det fascinerande är att så mycket redan finns i Lou:s demoversion på gitarr. Man förstår att det gällde för Mick Ronson att vandra försiktigt fram, så att arr och produktion inte tog överhanden, att det blev för polerat och glättigt.

• Make it more grey, som Lou sade till Mick Ronson i studion. När vi A/B-jämför demos och färdiga versioner, förstår vi vad Lou Reed menade.

Lägg sedan till att Lou sjunger med en fin röst, även när han trycker på med sången. Det är som om rösten passar bättre för akustiska versioner än elektriska.

Vi kan bara spekulera i om det är för att rösten behövs mer i de akustiska versionerna för att lyfta låtarna och fånga en känsla; att Lou sedan låter sin röst stå tillbaka för att låta de färdiga, elektriska versionerna lysa istället. Rösten som bara en liten, nästan teatralisk färgning. Det som ger materialet en touch av ett slitet, nedgånget New York. Något som ger materialet en reva i det perfekta, som skapar dynamik. Något avsiktligt. Musikalisk Method acting.

Det samlade intrycket är att detta är ett Lou Reed ‘album’ (om än fiktivt album), som lätt kan rankas bland de bästa av Lou:s soloalbum.

Det finns ett stort musikaliskt värde i att demo-versionerna släpps och görs tillgängliga. Tillskillnad mot andra sk ‘demo-album’, finns det så mycket intressant kring dessa demo-versioner att en release inte skulle passera obemärkt. Dessutom handlar det inte bara om Lou Reed, utan också om det kreativa samarbetet med David Bowie, Mick Ronson och Bob Ezrin. Dominanta aktörer under en viktig epok – 1970-talets rockscen.

Kanske kan David Mortimer-Hawkins eller Classe Brewitz på Sony, lätta lite på förlåten och kanske ge oss hopp om åtminstone en Record Store Day-release. Jag håller tummarna, för det här är ett riktigt bra material. Och kanske allra mest för att det är så komplett överraskande och samtidigt så bra.

2022 fortsätter att sprida uppåt-kickar varje dag i min värld. Jag hoppas att detsamma gäller dig. God fortsättning! ✌️😎