Av Jonas Almquist

En tung start på veckan. En av svensk rocks stora profiler har lämnat in, bara 69 år gammal. Hempo Hildén hade ett rock-CV som var hur långt som helst, eftersom han trummat med många av våra största artister: Pugh, Monica Törnell, Magnus Uggla, Magnus Lindberg, Robert Wells/Rhapsody in Rock, Nanne Grönvall, Martin Stenmarck, John Norum och många fler – ja, t o m en kort sväng i Thorleifs. Vilket också betydde att han hann samla på sig en skaplig samling dråpliga turnéhistorier, som han gärna berättade eftersom han var en rolig jäkel med ett stort hjärta.

Sommaren 2009 åkte han med tributebandet Leather Nun Re:Loaded. Två utsålda gig i Stockholm och på Peace & Love-festivalen några veckor senare, fick man stänga dörrarna och stoppa inträdet när 1 100 glada festivalbesökare trängdes för att se tributebandet. Alla i bandet hade en nära koppling till bandet, men för Hempo var det också ett minne från en turné i USA.

Hempo åkte som trummis i Glenn Hughes band. Glenn med förflutet som basist i både Deep Purple och Black Sabbath. Man var på turné i USA och chauffören harde radion på i bussen. Plötsligt spelades Nunnan i radion. Hempo for upp och fick tyst på alla i bussen, för nu skulle alla lyssna på bandet från Hempos hemland. Hempo var mycket stolt.Ni förstår inte hur stort det var att som svensk på stor turné i USA med Glenn Hughes, plötsligt få höra ett svenska band i amerikansk radio och stolt kunna säga: De här boyzen kommer från mitt hemland…

Ni förstår inte hur stort det var att som svensk på stor turné i USA med Glenn Hughes, plötsligt få höra ett svenska band i amerikansk radio och stolt kunna säga: De här boyzen kommer från mitt hemland…

Hempo fortsatte att vara stolt över Nunnan och hade uppenbarligen ofta på sig Re:Loaded-tischan långt efter den korta sommarturnén. När jag bildGooglar Hempo, finns det massor av bilder på Hempo i Re:Loaded-tischan.

Vi ska minnas Hempo som den jävligt duktiga trummis han var och för att han var en glad, generös skit som brydde sig om att alla mådde bra. Rock-Sverige blir en stor profil fattigare. Vila i frid, Hempo! ✌️🎶😎

Musikern Andy Fletcher är död, bekräftar bandet Depeche Mode i ett inlägg på Twitter. Fletcher blev 60 år gammal.

”Vi är chockade och fyllda med överväldigande sorg över den alltför tidiga bortgången av vår kära vän, familjemedlem och bandmedlem Andy ‘Fletch’ Fletcher.” skriver bandet som på sin Twitter.

De beskriver den bortgågna kollegan med lovord och riktar sitt stöd till hans familj. Fletcher blev 60 år.

Andy Fletcher var en engelsk keyboardist, dj och en av grundarna av det elektroniska popbandet Depeche Mode. Bandet hade sin första publika spelning 1980 och har sedan dess producerat musik och turnerat fram till 2018.

Några av deras kändaste låtar är ”Enjoy the Silence”, som kammade hem en Brit Award för bästa brittiska singel, och ”Just Can’t Get Enough”.

Det är med djup sorg som YES tillkännager att Alan White, deras älskade trummis och vän sedan 50 år, har gått bort, 72 år gammal, efter en kort tids sjukdom. Nyheten har chockat och chockat hela YES-familjen. Alan hade sett fram emot den kommande turnén i Storbritannien, för att fira sitt 50-årsjubileum med YES och deras ikoniska album Close To The Edge, där Alans resa med YES började i juli 1972. Han firade nyligen 40-årsdagen av sitt äktenskap med sin kärleksfulla fru. Gigi. Alan gick bort, lugnt hemma.

Alan anses vara en av de största rocktrummisarna genom tiderna. Han föddes 1949 i County Durham och gick med YES den 30 juli 1972 för Close to the Edge Tour. Han hade tidigare arbetat med John Lennons Plastic Ono-band efter ett telefonsamtal 1969 för att spela på Toronto Rock Festival. Alan fortsatte att arbeta med Lennon inklusive på albumet Imagine och med George Harrison på All Things Must Pass. Han arbetade också med flera andra musiker under åren, inklusive Ginger Baker’s Air Force, Joe Cocker, Gary Wright, Doris Troy och Billy Preston för att bara nämna några. Alan White valdes in i Rock and Roll Hall of Fame som medlem i YES 2017.

Ett antal hälsomässiga bakslag sedan 2016 hade begränsat Alans tid på scen med YES på de senaste turnéerna med Jay Schellen som fylla i och Alan gick med i bandet, till stora applåder, mot slutet av varje set.

YES kommer att ägna sitt 50-årsjubileum Close to the Edge UK Tour i juni till White.

Av Jonas Almquist

På tisdag den 24 maj delas årets Polarpris ut på Grand Hotel i Stockholm. Den ene av årets två pristagare är James Osterberg, Iggy Pop. Vilka som ges äran att hylla Iggy med pretentiösa coverversioner på Grand Hotel, är inte ännu offentliggjort. En sak är dock säker: Det svenska band som mer än något annat svenskt band lyft fram och förvaltat ’the legacy of Iggy & The Stooges’ inte bara i Sverige utan även internationellt, kommer inte att få vara på plats.

Långt innan punken, spirade tanken på ett band som blandade primitiv r’n’r-energi a la Stooges med influenser från Velvet Underground. Det skulle ta fram till punken, innan visionen kunde bli verklighet. Fast det hände i en tid när brittisk punk var normen i Sverige och på en plats i Sverige där man måste följa ett ett snudd på rättesnöre för att få vara en del av punkgemenskapen. Det var aldrig ’Nunnan’. Därför har vi aldrig sett oss som en del av svensk punk, för hur kan man vara en del av något som inte accepterar dig?

”I been in the right place, but it must have been the wrong time/I’ve said the right thing but must have used the wrong line…” (Dr John).

Redan hösten 1979, konstaterade den engelska musiktidningen New Musical Express att Leather Nun antagligen var det enda band som skulle kunna göra Iggy Pop rättvisa som kompband och arvtagare till The Stooges. Efter två Bowie-producerade album, hade Iggy svårt att få ihop ett kompetent kompband. Det var samma problematik som när Iggy och James Williamson flögs in till London av David Bowie för att spela in en LP med engelska musiker. Det slutade med att man trots allt måste hämta över bröderna Asheton, för att få fram trycket, energin och nerven. Detsamma var fallet efter Bowie-plattorna – pusselbitarna föll inte på plats innan Stooges återförenades. NME:s kommentar om ’Nunnan’ som troligtvis det enda fungerande kompbandet till Iggy, var alldeles för stort för ett gäng 20-åringar från lilla Göteborg att förstå vidden av.

Fem år in i karriären och Dagens Nyheter gav Nunnan en nästan halvsidesrecension, som troligtvis är den tyngsta sågning en svensk artist fått i en svensk rikstidning. Och då har vi inte ens nämnt kommentarerna om musiken i recensionen…

’Nunnan’ var bandet som med svenska mått mätt gjorde allt fel: såg fel ut, spelade fel musik på fel volym och lockade fel publik. Säkert roligt på tryggt avstånd: ”Härligt, härligt, härligt men farligt, farligt…”

’Nunnan’ fick snabbt en aura som det tunga bandet som käkar upp alla andra band Live, vilket naturligtvis var roligt på sitt sätt men innebar i praktiken att större band i England, som t ex The Cult, älskade ’Nunnan’ men vägrade ha ’Nunnan’ som förband av rädsla för att bli uppätna Live. Vi fick snällt vänta tills vi kunde turnera med eget förband (Zodiac Mindwarp, Bomb Party, Gaye Bikers on Acid, Stone Roses och allt vad de nu hette). Nick Cave sprang benen av sig för att köpa ’Nunnans’ 12”-single ’Primemover*, som sedan spelades flitigt i den squat i Brixton där australiensiska band som Birthday Party, Red Lorry Yellow Lorry m fl camperade ihop.

När Iggy Pop nu ska hyllas med Polarpriset, finns inte ’Nunnan’ bland de inbjudna. Ändå var det ’Nunnan’ som gick i spetsen för att förvalta arvet efter Iggy & The Stooges och fick det även att bära internationellt. Varken England eller USA kunde uppvisa ett lika tungt, primitivt rockband vid den här tiden. ’Nunnan’ gick i en alldeles egen fåra, tyngre och bättre än något annat. Inga hit-singlar. Ingen radiovänlig musik. Men en ångvält Live, som varken var Punk eller Metal. Amerikanska Warner ville signa ’Nunnan’ men behövde veta i vilket fack de skulle lansera oss. ”Rockmusik”, svarade vi för det var enda sättet vi kunde beskriva oss själva. Vi var ju inte punkare. Vi spelade inte Metal. Men i våra fotspår växte genren Grebo fram i England och Grunge i USA. Steve Turner och Mark Arms i Grungepionjärerna Mudhoney, har vittnat om ’Nunnans’ betydelse. Bowie-Blackstar regissören Johan Renck och regissörskollegan Jonas Åkerlund, kan berätta om mötet med ’Nunnan’ i USA och den status vi hade.

Jag skriver inte det här för att skryta. ’Nunnan’ gjorde en intressant och märkvärdig resa som påverkade rockscenen både i England och USA. Ingen i Sverige har brytt sig om att berätta och dokumentera ’Nunnans’ historia. Det skrivs inga artiklar, inga böcker, görs inga radio- eller tv-program.

Det är tråkigt. Minnena bleknar med tiden hos de som kan berätta, och snart finns det inte någon kvar av de som var med. Kanske är det dithän historieskrivarna i media och musikbransch vill. Vi passar inte in i de gulliga mytologiska historier som ska berättas om svensk rockmusik. Det ska vara konstnärligt och alternativt på rätt sätt. Det ska vara rock’n’roll-farligt på rätt sätt.

Polarprisets strålkastarljus blir en spegling av branschens historielöshet. Yta framför innehåll, även hos det ”alternativa”. Det tillfälliga ljuset ska falla på svenska mellanmjölksartister som ska få (kanske behöver) internationell exponering. Säkerligen finns ett kulisspel mellan Polarprisarrangörerna och svenska skivbolag, vad de vill presentera och hur de vill orkestrera självbilden där pristagarna är snudd på staffagefigurer och svepskäl för en svensk branschtillställning.

För Polarpriset är inte musikens Nobelpris, inte belöningen för framstående insatser inom musiken. Det har mer gemensamt med Grammis än Nobelpriset. I annat fall hade John Cale (framgångsrik artist, låtskrivare och producent med fötter både i konstmusiken och rockmusiken) för länge sedan förärats Polarpriset. Hans CV är trots allt betydligt tyngre än Iggys som artist, kompositör och producent.

Polarprisets syfte är att marknadsföra Stikkan Andersson, hans minne och hans skivbolag Polar. Det är inte filantropen Alfred Nobel, utan skivbolagspampen som vill se sitt skapade imperium leva vidare. Fortfarande 30 år efter att priset delades ut första gången, saknar priset den identitet och den självklarhet som t ex Nobelpriset i Litteratur har. Prissumman är för liten och pristagarna för random.

Så jag skriver inte detta med bitterhet, utan snarare med en viss stolthet. Det intressanta är inte alltid det som innesluts och lyfts fram, utan det som utesluts. Det blir inte primitiv Iggy & The Stooges tyngd och energi, när Iggy ska hyllas för den banbrytande primitiva tyngd och energi som Stooges hade. Det blir på sin höjd creddig yta, allt det Iggy & The Stooges ville bryta med. Sättet på vilket årets Polarpris orkestreras på Grand Hotel, blir en spegling av hur lite man förstått vad Iggy & The Stooges stod för. Hade man förstått det, hade man lyft fram svenska artister/band som gått sin egen väg och fått massor av stryk på vägen – precis det som var Iggy & The Stooges historia.

Att svensk musikindustri och svensk musikmedia fortfarande har stora förnekelseproblem vad gäller ’Nunnan’, rycker jag på axlarna åt det även om det är tråkigt.

”But I can’t help, ‘cause I’m not right…” (Not Right, The Stooges)

för det som är viktigare…

“Anytime I want I got a right to sing, no matter what they say” (I got a right, Iggy & The Stooges)

Utan Iggy & The Stooges och Velvet Underground, hade ’Nunnans’ musikaliska resa aldrig börjat. Det var en resa som började flera år innan punken, men blev möjlig först via punken. Jag är inte bitter för att vi utesluts i firandet av Iggy, men det hade varit najs att få trycka Iggys hand och tacka för den biljett ut till klubbar och scener i stora världen som Iggy & The Stooges gav till ’Nunnan’. Och hur andra, yngre band på så sätt fick upp ögonen för och tog till sig VU:s och Stooges musikaliska formspråk via ’Nunnan’. Bara så. Det finns inget annat svenskt band som skulle kunna säga det. Alla andra kom efter oss.

Jag tror att Iggy hade uppskattat det mer än att se en mellanmjölksartist, som aldrig manglat Ron Asheton-riff i motvind på lastbilsflak, göra pretentiösa covers på Grand Hotel. Fast egentligen vet jag inte… Jag hade nog också stått ut med pretentiösa covers, om jag sedan åkt hem med den checken i fickan…

Jag kan i varje fall glädjas över att ’Nunnan’ i veckan fått förfrågan om att komma till USA 2023 för spelningar på Pyramid Club i New York, House of Blues i New Orleans och Los Angeles (TBA). Vi lär dock behöva få till betydligt fler spelningar för att få det att fungera ekonomiskt, men alltid kul när det kommer förfrågningar från spelställen och inte minst från USA.

Ha en fin helg, alla! ✌️🎶😎